Copa do Mundo

Hbl rapporterar om VM från Helsingfors och på plats i Brasilien
Header

J’accuse: Berruto, Riihilahti och Benitez

10/08 14:59 14:59 | Skriven av Christoffer Herberts i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för J’accuse: Berruto, Riihilahti och Benitez)

Det finns en hel del som fått mig att riva spelshortsen den senaste veckan.
Här en hederlig topp-3-lista på ”mest irriterande fenomen” just nu.

1. Mauro Berruto-visdomar
Jo, jag tycker det är kul att Finland har ett bra landslag i volleyboll, och jo, mycket av det är säkert Berrutos förtjänst, men någon enastående unik mirakelgubbe är han uppenbarligen inte. Och när han sedan försöker göra idrott till kvasi-filosofi och högtravande livsvisdomar är det bäst att slänga sig på fjärrkontrollens mute-knapp så fort man bara hinner.
Efter förlusten mot Tyskland i lördags sade Berruto snusförnuftigt:
– Marginalerna är pyttesmå, det hela avgjordes på en poäng per set. Och att man vinner en enstaka poäng gör inte att man blir ”a winner”, och om man förlorar en enstaka poäng gör det inte en till ”a loser”.
Här har jag följt med sport i varje dag i snart 30 år och tydligen missförstått hela grundpoängen med tävlingsidrott.

2. HJK:s policy
Laget har chansen att vinna guld för första gången på ett tag och vad gör man? Värvar Aki Riihilahti. Som inte spelat på två år. Och inte nog med det, han slängs rakt in i startelvan.
Skillnaden i tankesätt mellan Honka och HJK har aldrig varit så klar som i mittfältsstriden i derbyt i söndags.
I Honka dansade Rasmus Schüller, 18 år, runt på lätta ben. Två steg efter klumpedunsade Aki Riihilahti, 138 år, och rev i alla tröjor han fick tag på.
Om HJK skulle ha satt Riihilahti-lönen på en mittback i stället kanske Muurinen hade fått ännu ett guld. Nu är det osannolikt.

3. Urheilulehtis Benitez-hajp
Att Urheilulehti kör sitt eget race utan att bry sig om sanningar, resultat och andra realiteter är inget nytt, men när tidningens specialnummer inför Premier League blir en enda lång hyllning till Rafael Benitez faller jag av tåget.
För i den engelska ligafotboll jag följt med de senaste fyra åren har Liverpool varje höst nämnts som en guldkandidat men aldrig ens varit nära. Nepp, aldrig nära. Totalt 78 poäng efter serieettorna på fyra år (blir makalösa 19,5 i snitt för er som inte orkar huvudräkna).
Under samma tid har Benitez välsignat köpen av Cissé, Josemi, Pellegrini, Carson, Gonzales, Zenden, Sissoko, Bellamy och Pennant. I ekonomiskt trångmål köpte han Robbie Keane för en himla massa pengar och just när Keane började göra mål sålde han honom för lite mindre pengar, bara för att ”prove a point”. I sommar har han hostat upp 20 miljoner för en högerback som aldrig platsade i Chelsea, en som det finns ungefär 100 lika duktiga av i världen. Samtidigt har Benitez aldrig lyckats utnyttja den makalöst begåvade Steven Gerrard till fullo på plan, och utanför banan inte lyckats hålla honom från rättegångssalar. Och minns ni vem som var manager när Bellamy och Riise jagade varandra med golfklubbor efter en urspårad karaokefest?
Enda orsaken att inte Liverpoolfansen som en man vänt sig mot Benitez är att de haft sina amerikanska ägare att uppröras över. Och så den där Champions League-segern. Som ju onekligen är en vass merit, men då ska vi komma ihåg att Carlo Ancelotti på flera ställen i samma Urheilulehti avfärdas som en total sopa trots att han vunnit Champions League TVÅ gånger.
Nu tror Urheilulehti tydligen att messias Benitez kommer att se till att Liverpool tar över Premier League-titeln för en lång tid framöver. That’ll be the day.

, ,

Hur tänkte han egentligen?

08/08 16:07 16:07 | Skriven av Andrea Borenius i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Hur tänkte han egentligen?)

Det är redan sagt flera gånger, men jag måste ändå säga det själv: vad var Janne Ahonen egentligen ute efter då han valde att publicera den aktuella självbiografin?

Om backhopparen själv tycker att det är en god idé att lägga alla kort på bordet och en gång för alla bli av med den helylle bild han ofta gett av sig själv är det hans egen sak. Men att sedan klaga på att media fokuserar på fel saker i boken och överdriver det han själv skrivit är märkligt. Trodde han att hans öläventyr innan hoppet som kraschade hör till de incidenter som skulle passera obemärkt? Hmm…

Kanske det är så enkelt att veteranen ville visa att också han tagit ut svängarna – men då är det inte läge inte ångra sig när episoderna kan köpas svart på vitt i bokhandeln.

Äh, inte ligan igen

06/08 00:16 0:16 | Skriven av Marcus Lindqvist i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Äh, inte ligan igen)

FC Viikingit toppar tabellen och utan ett likadant sammanbrott som i slutet av förra säsongen är vårt förortslag på god väg mot ligakontrakt. Äsch. Visst, det är kul för laget och kul för Nordsjö  och så där. Men ändå, Nordsjö är lite för litet för ett ligalag och sportplanen vid Heteniitty är lite för asketisk för ligaspel. Det är mer än 30 år sen Matti Vilen tangerade sitt Europarekord här och det var i friidrott. Hörde att klubben hade lite svårt att betala ut spelarlönerna trots en minimalistisk spelarbudget.

Det kändes lite främmande att gå på Viikingits ligamatcher för ett par år sedan. Ordningsvakterna sjasade bort folk som satt i grässluttningen och njöt av solen. När jag och en polare skulle gå ut vid utgången närmast huset där jag bor stoppades vi av en säkerhetsvakt som förklarade att det numera är spelarutgången. Vadå, går man den vägen kan man passa på att gratta spelarna innan de går in i omklädningsbaracken.

Visst förde ligasäsongen med sig en del positiva grejer, nu finns det stolar i huvudläktaren och bajamajor. Men inträdet är fortfarande det 10 euro som det höjdes till inför ligasäsongen. Och kaffet kostar 1,50 – definitivt ligaprisnivå.

Intressant hur fascinerande första divisionen tycks vara för de professionella vadhållarna. Varje match sitter det fyra fem unga tjejer och killar i läktaren och refererar matchen live till någon skum hasardspelare utomlands. Vikings attack. Free kick. Danger over.

Jag gillade kineserna som förut satt och refererade matcherna. DOM hade inlevelse. Farligt läge – haihaidanghaihaidang! – backen sopar bort bollen . denghai..denghai. Eller nåt sånt lät det som. Men dom kanske väckte för mycket uppmärksamhet så nu anlitar vadhållarna vanliga finländska studerande.

Intressant förresten då att lokalkonkurrenten PK-35 i helgen krossades totalt av seriejumbon Atlantis, men nu bjöd Viikingit på en riktig kamp. 1-1 eller 0-1 var lika plausibla scenarier som det förverkligade 1-0. Efter allt som hänt i finsk fotboll ska man vara försiktig med att förlora oväntat – det kan verka suspekt. Folk glömmer så lätt att sport är sport och fotboll är fotboll – resultatet är inte klart på förhand ens när Tyskland spelar. Men Viikingit är lyckligtvis omutbara så månne dom inte gör en ny visit på högsta serienivå.

field_field_homelogo_0

, ,

Kom hem, turister!

30/07 00:16 0:16 | Skriven av Marcus Lindqvist i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Kom hem, turister!)

Jag hör sannerligen inte till dem som gnäller över att finländare åker till OS och VM fast de inte har en chans att placera sig bättre än 50:e. Eftersom jag själv sysslar med lite idrott och inte på någon proffsnivå vet jag att för en idrottare kan det vara en stor grej bara att vara med och slå sitt personbästa.

Men när det gäller sim-VM i Rom skulle simförbundet nog kunna sparat sina pengar och lämnat hemma största delen av laget. Därför att dom helt enkelt befinner sig på fel tillställning.

– Första 50 m gick bra men sen var benen så tunga att jag knappt kom i mål, sade Riia-Rosa Koskelainen i HS efter att hon blivit 59:e i försöksheaten på 100 m rygg på 1.04:89.

Precis som nästan alla andra i det finländska laget specialiserar Koskelainen sig på sprintsträckor, närmare bestämt 50 m. Precis som Katja Lehtonen som blev 38:e i försöksheaten på 100 m bröst med personbästat 1.10.28.

– Jag är ingen turist, sade hon i HBL.

Dom finländska simtränarna tycks bara inte förstå att simning är en uthållighetsgren. Till och med den kortaste sträckan, 50 m fristil, varar mer än 22 sekunder för de snabbaste männen – mer än 200 m löpning. Därmed är det enda sättet att klara sig bra på 50 m att närma sig det via distansträning – orkar man inte ens 100 m är det onödigt att drömma om topplaceringar på 50 m.

Som trettonåring satte Michael Phelps som mål att simma 1500 m på 16 min. Det lyckades han med samma säsong. Redan i den åldern satsade han på att bygga upp uthållighet genom kilometer efter kilometer efter bassängen. Med den mångsidiga uthålligheten han har är han världselit på vilken sträcka som helst, för i princip är alla simgrenar mycket nära varandra när man ser till vilka egenskaper som krävs.

På samma sätt gjorde Jani Sievinen och Antti Kasvio när de nådde den internationella toppen på 1990-talet. Orsaken till Hanna-Maria Seppäläs svacka efter VM-guldet 2003 var att hon började fokusera alltför mycket på ”explosivitet” och ”styrka” – favoritorden bland de finländska simtränarna.

Såklart det är mer ”kiva”  att träna lite sprinter, speciellt i kort bana som inte är lika jobbig, plaska lite med grodfötter och sen kliva ur bassängen och gå till gymmet och lyfta lite bänkpress. Men om en simmare vill klara sig i tävlingar såsom det VM på lång bana som pågår som bäst i Rom måste han/hon träna tusentals kilometer i bassängen, bygga en tuff grundkondition och träna kroppen att tåla mjölksyra. Sen är det ju trist om simmarna satsar på icke-OS-grenar (dvs 50 m på alla simstilar förutom fristil) samtidigt som de får träningsstipendium av IOK.

Jag ondgör mig alltså inte över att våra simmare är långt efter täten. Simning är en av världens mest utövade grenar med stenhård konkurrens. Det är inte därför jag rekommenderar att de håller sig till kortbane-EM, på sin höjd kortbane-VM. Där finns alla obskyra grenar typ 3*48 m fjärilsim

Eetu satsar också på styrketräning

Eetu Karvonen satsar också på styrketräning

med, tävlingarnas status gör att de flesta toppnamnen lämnar dem emellan, och kort bana gör att våra ”explosiva” bodybuildarsimmare kommer till sin rätta.

Samtidigt kan jag notera att FINAs yrande med simdräkterna är helknäppt. De myste säkert när världsrekorden började falla på löpande band och tv-siffrorna steg, men nu inser de att det börjar gå inflation på VR och att saker och ting gått över styr.

,

Det är aldrig bara fotboll?

27/07 13:01 13:01 | Skriven av Tommy Pohjola i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Det är aldrig bara fotboll?)

Hakabossen Sedu Koskinen undrar i senaste Veikkaaja hur det är möjligt att HJK:s matcher lockar runt 3000 till läktarna på Finski i Tölö när det bor en halv miljon människor i huvudstadsregionen.

Sedu har i föga överraskande och snabb tappning gjort Hakas hemmamatcher till en happening. Klubblokalen har försetts med takkronor av kristall och stora speglar. Det är fine dining eller i alla fall buffé. Och så vidare och så vidare. Nu kommer folk till stadion minst en timme innan avspark. ”En större grupp människor betyder mer klirr i kassan är hela korvförsäljningen”, säger Sedu Koskinen.

På Finnairstadion kan man bli utan korven. Så långa och jobbiga är pausköerna. Och då är det knappt 3000 på läktaren.

AC – en av de stora

0:25 | Skriven av Marcus Lindqvist i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för AC – en av de stora)
De snabbaste klättrarna

De snabbaste klättrarna

Redan nu kan Alberto Contador räknas till en av de stora namnen i Tour de Frances historia – för det första skulle han ha vunnit sin tredje raka om inte arrangörerna utestängt hans Astanastall förra säsongen, för det andra är han utan tvekan en av de allra främsta bergsgetterna genom tiderna.

När Contador attackerade och så gott som säkerställde sin totalseger på etapp 15  i de schweiziska alperna tog han sig uppför den 8,7 kilometer långa bergssluttningen till målet i Verbier på 20 minuter 36 sekunder. Stigningen är mer än 7 grader brant, vilket innebär att för varje kilometer bär det 70 meter uppför. Snittfarten var 25,34 kilometer i timmen och Contador klättrade uppför med 1 900 meter i timmen.

Här kan ni också ana er till varför det är så viktigt med att cykla med klungan  och inte tappa sina hjälpryttare. Var och en som i sällskap nånsin rört sig med  cykel på vägen i hastigheter högre än 35km/h borde ha insett att han kan använde 50 procent mindre styrka om han hölls bakom någon storväxts rygg.Ur en sporadisk motionärs synpunkt försvinner fördelen av drafthjälp när backen blir för brant, för det har praktiskt taget inte någon fysiologisk betydelse då farten understiger 20. Proffsen kör alltså 25-35 i när vägen sluttnar 5-10 grader uppåt.

Till och med Tour de Frances levande legend Lance Armstrong kunde inte annat än förundra sig över Contadors fart uppför – hans eget rekord är 1 790 meter i timmen. I själva verket är Contadors klättring den snabbaste i Tourens historia – Bjarne Riis klättrade uppför Hautacam med 1870 meter i timmen 1996 och Marco Pantani uppför Alpe d´Huez med cirka 1820 meter i timmen 1995 och 1997. Kolla förresten Pantanis fart på den här videon, det är inte nåt latmaskande precis: YouTube Preview Image

Riis har sedermera medgett att han använde EPO, konstgjord bloddopning när han segrade i sammandraget 1996.  Och Il Pirata, som vann Touren 1998, var ju i praktiken ett apotek på två ben, eller snarare hjul.

Cykelforumen surrar just nu av rykten och spekulationer och det verkar som om ingen tror att Contador kan vara så bra utan att dopa sig. Det är trist att det blivit så, men med tanke på vad som hänt under de senaste åren är det inget under om cykelfansen blivit skeptiska. Särskilt som Contador, länge en formidabel bergsget, nu också dominerar tempoloppen.Och Contador har en bakgrund i det något suspekta Liberty Segurosstallet med den mycket suspekta sportschefen Manolo Saiz  som även det drog sig ut ur Touren 2006.

Den etablerade sanningen är ju att du antingen är specialist på tempo, berg, eller spurter. Därför får också den trefaldiga OS-vinnaren i bancykling i Pekign Bradley Wiggins svara på besvärliga frågor om doping, efter att han plötsligt börjat hålla jämna steg med Armstrong, Klöden och bröderna Schleck i bergen.

Ibland undrar jag bara om folk glömt att Miguel Indurain, Lance Armstrong och de andra stora Tourvinnarna var stora därför att de var överlägsna både i tempo och i berg. Indurain var en grym tempocyklist som tappade tio kilo och lärde sig haka på sina konkurrenter i bergen. Lite som Jan Ullrich kunde ha gjort om inte det goda livet smakat bättre än träning. Armstrong var, nå, en mycket lovande endagarscyklist, som efter sin cancer tappade 10 kilo muskelmassa, lade om sin träning med fokus på att inte bara överleva ett berg, utan kunna utmana sina rivaler i berg efter berg. Denna förädling av Lances egenskaper som vann honom sju TdF-segrar  kan du bäst spåra i Contador – han dominerar tempo, i bergsetapperna stiger han lätt med hög kadens (pedalrotationer per minut) vilket är det minst energikrävande sättet att klättra förutsatt att du har den anaerobiska kapaciten. När det luktar bränt ställer han sig på pedalerna, redo att slå till som en skallerorm. När någon försöker ta sig ifrån och Contador måste svara är han beredd att ta in försprånget och när Contador väljer att slå till kommer han upp i ruskigt hård fart i ett ögonblick  – innan killen längst bak i tätgruppen inser vad som hänt är han femtio meter bakom.

Dagens vinnare var ändå Lance Arsmtrong – för en 38-åring att komma tillbaka och nå Tourpodiet var grymt Fast han hade lite hjälp av sina stallkamrater och vänner i peloton, såsom Hincapie som tipsade Lance om tredje etappens utbrytning i korsvindarna. Armstrong var en hårsmån från gula ledartröjan – och jobbade febrilt för att få Hincapie i den gula ett par veckor senare.

Nästa år befinner sig veteranerna i samma stall. Kanske med Cadel Evans som sin understudy. Och Chris Horner. Astanastallet kommer att upplösas. Contador tar väl plats i det spanska Santanderstall som Fernando Alonso kokar ihop.

Ser redan fram emot TdF2010. Men före det har vi förstås Vueltan i Augusti, som enligt rykten ska flyttas till sin ursprungliga plats på våren, samt Girot i nästa års maj.

Veikkanen tappade polkatröjan, men Hushovd fick hålla sin till Paris. Hurra för norrmannen.Vi sympatiserar förstås.

, , , , ,

Sprickan är ett faktum

23/07 07:38 7:38 | Skriven av Filip Saxén i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Sprickan är ett faktum)

– Många har frågat mig varför Alberto Contador attackerade och lämnade Klöden efter sig. Jag förstår inte heller varför han gjorde det.

– Han attackerade mot min vilja. Jag sade åt honom att inte attackera. Vi kunde ha varit etta, tvåa och trea efter etappen. Nu är vi etta, fyra och femma.

Det första citatet är Lance Armstrongs, det andra stallchefen Johan Bruyneels.

Astana-stallet delar sig allt klarare i två läger och Contador i gult har snart inte många vänner kvar i laget.

Spanjorens  idiotiska attack kan mycket väl ha förstört Klödens chans att nå en pallplats och stallets chanser att ta en historisk trippelseger i Tour de France.

Inte att undra på attt Contador såg skräckslagen ut redan under etappen. Han tittade hela tiden över axeln efter att Klöden tvingats släppa. Och eftersom han inte hade några problem med benen var det nog huvudet som inte riktigt höll för spanjoren.

I tv-intervjun efter målgången såg han minst lika skärrad ut och då han fick ta emot den gula ledartröjan på podiet såg han ut som om han helst av allt befann sig någon helt annanstans.

Man kan bara gissa hur tryckt stämningen var vid Astanas middagsbord på kvällen.

Ska bli intressant att se vad Armstrong, Klöden och Bruyneel hittar på under avslutningen av touren.

, , ,