I vanliga fall när sportjournalisterna samlas för ett pressinfo av något slag går det till så här: Alla drar sig för att vara den första som slår sig ner framför podiet där idrottaren ska sitta, de som ändå först sätter sig gör det på de absolut sista bänkraderna och gärna med en viss distans till varandra. Lite karikerat kanske, men inte mycket.

När Usain Bolt skulle göra entré var allting helt annorlunda. Fotografer, tv-journalister, journalister med bandspelare eller block under armbågen inte bara armbågade sig svettiga för att få en tillräckligt bra plats framför scenen utan också ropade ilsket och högljutt åt varandra att sätta sig ner och hålla klaffen. Har själv aldrig varit med om att ett informationstillfälle inför en tävling, observera ordet inför, lett till den sortens intensiva kaos. Det hade tydligen inte Bolt heller av hans min att döma då han mitt i sitt svar på frågan om han kan slå världsrekordet på 100 meter blev avbruten av journalisternas upprörda förmaningar till varandra.

Vad han svarade? Att det viktigaste är VM-guldet och inte världsrekordet men att det är troligt att det förstnämnda kräver det senare.

Trots att truppen bara är 19 man och kvinnor stark vimlar det i vanlig ordning av turister i VM i Berlin.  Men det är klart, jag skulle inte heller tacka nej till en gratis resa med kost och logi till en av Europas häftigaste städer.

Här mitt inte alltför glödheta VM-tips.

Damer:

3 000 m hinder Sandra Eriksson

Har väl åren framför sig. Kanske. Här räcker hennes fart ingen vart. 

Höjd Hanna Grobler

Gått mer eller mindre skadad i fyra år och borde nog fundera på att lägga av. Gör väl 185 i kvalet.

Stav Minna Nikkanen

21-åring som faktiskt kan bli någonting i framtiden. Behöver personbästa för att nå final. Oj vad roligt det skulle vara med en finländare som överpresterar i de här sammanhangen.

Slägga Merja Korpela

Nejnejnej.

Spjut Mikaela Ingberg

Stortävlingarnas dam? Kanske det? Men de stora åren är oåterkalleligen förbi. Dags att runda av?

Män

400 m häck Jussi Heikkilä

Den här grenen har aldrig passat finländarna. Heikkilä gör ett lopp.

3 000 m hinder Jukka Keskisalo

Synd att det inte är EM. I den här formen skulle Keskisalo vara guldaspirant. I VM finns en poängplats inom räckhåll så länge farten inte är för hög.

Längd Tommi Evilä

Stor och stöddig är han. Och bra sina bästa stunder. Men risken för ett magplask är rätt stor.

Höjd Oskari Frösén

Varför är han med?

Stav Eemeli Salomäki

Har själv lovat minst en finalplats. 540 och ut i kvalet lär vara närmare sanningen.

Diskus Frantz Kruger

Blev mer eller mindre oduglig efter att Finland adopterade honom. 

Slägga Olli-Pekka Karjalainen

Säker på finalplats. Medalj vore en skräll.

David Söderberg

Borde definitivt inte ha nominerats.

Spjut

Tero Järvenpää

Väldigt ojämn säsong men har kapacitet. Känns ändå som att kvalet blir honom övermäktigt.

Antti Ruuskanen

Avsaknaden av rutin kan ställa till det. Men visst tar han sig till final.

Tero Pitkämäki

Fixstjärnan som bara blivit sämre sedan guldet  i Osaka. Guld känns utopistiskt. 

Teemu Wirkkala

Den formstarkaste spjutmannen. Medalj blir det men inte ens han rår på Thorkildsen.

50 km gång Jarkko Kinnunen 

Gäsp.

 

Och så var det Jan Lundell som gör comeback på Nordenskiöldsgatan. Anrika HIFK verkar än en gång ha gjort bort sig.  Målvaktsposten har varit ett mer eller mindre kroniskt problem sedan guldåret 1998.

Med inte alltför imponerande Jani Nieminen i truppen sedan tidigare skulle man kanske ha trott att att IFK sökt med ljus och lykta efter en rutinerad och säker sista utpost. Jan Lundell är en bra andra målvakt. Samma gäller för Nieminen. Men du vinner inga medaljer med de här herrarna mellan stolparna.

Ett par hårresande exempel på hur det egentligen står till med fotbollens ställning i fosterlandet:

1. Ingen spansk liga.

Helt ofattbart att det är omöjligt att få kolla in världens bästa eller näst bästa liga i Finland. Urheilukanava skall ha en stor eloge för att kanalen i många år förgyllde tillvaron under T. Virkkunens ledning. Fick aldrig se några tittarsiffror för La Liga men de kan verkligen inte ha varit bra om ingen kanal nu är intresserad att ta över rättigheterna.

Märkligt att ligan aldrig slog igenom. En offensiv, charmig och stundtals brutal liga som slår statiska och tråkiga serie A med hästlängder. Och en gång för alla: Något större än Barcelona mot Real Madrid  finns inte. Snälla Canal Plus eller Viasat: Slopa italienska eller franska ligan och köp för böveln in rättigheterna!

Nu!

2. Sverige-Finland

Vår näst största (eller största) fotbollsspelare genom tiderna gör sin hundrade landskamp. Mot Sverige. En timmes studiodel och direktsänt? Självklart skulle man ju tycka.  Men inte i Finland. Här kunde matchen bara ses på någon jäkla kanal som heter Viasat Sport HD som finns i kanske fyra hushåll.

I ett fotbollsland med självaktning skulle kanalcheferna bli hudflängda om något dylikt inträffade.

Är personligen väldigt avigt inställd till landskamper, vänskapsmatcher Confederations Cup och fan och hans moster men vissa matcher måste bara sändas. Det här var en sådan match.

Tack Mänty, Lehmuskallio, Mannonen och övriga giganter. Bra jobbat!

p.s. Till sist ett gott råd till de finskspråkiga eterjournalisterna på plats i Berlin. Staden heter Berliini på finska. Inte Perliini.

Som utlovat: The Gospel according to Christoffer Herberts. Eller åtminstone mitt Premier League-tips säsongen 2009-10.

1. Chelsea
Carlo Ancelotti drar upp Chelsea ur 4-3-3-träsket. Med en hederlig 4-4-2:a och en hel hög med stjärnor med massor att bevisa firar Terry och Lampard guld på Bridgen, hur irriterande det än må vara. I fjol höstas var Drogba utbränd, Essien skadad och Scolari förvirrad, och ändå var Chelsea med och stred på våren. Nu ser allt bättre ut.

2. Manchester United
Efter tre raka guld borde man kanske ana en viss mättnad, men den försvann senast när City började tapetsera Manchester med jätteplanscher och medierna utsåg Liverpool till guldfavorit. ManU är med i titelstriden, men det finns tecken på att sviten bryts. Ronaldo är en sak, men Giggs kan inte vara lika bra som i fjol och Rio Ferdinand måste väl förr eller senare komma ihåg att han egentligen är rätt medioker. Dessutom har jag inget förtroende för nya förstakeepern Ben Foster. Kanske inte så konstigt då jag häromåret såg Paul Robinson göra mål på honom. Och då pratar vi inte om WBA/Bolton-backen Paul Robinson utan fläskismålisen Paul “köttbullen” Robinson.

3. Liverpool
Allt (eller åtminstone för mycket) hänger på Gerrard och Torres. Med i guldstriden, men jag tvivlar fortfarande på att Rafa Benitez egentligen vet hur man bärgar sig borta mot Wolves på en blöt januaritisdag. Spännande också att se om Benitez engelska faktiskt kan fortsätta att försämras.

4. Arsenal
Går inte att säsong efter säsong släppa etablerade stjärnor och hålla ställningarna. Wenger för självgod för att inse fakta. Truppen för tunn for att utmana topp-3. Arsjavin och Fabregas ändå för bra för att för att missa Champions League-platsen.

5. Manchester City
”Can’t buy me love” är en ren och skär lögn. Det här blir med tiden och saudifyrket hur bra som helst. Och Mark Hughes stannar hela säsongen, kom ihåg var ni läste det först. Ändå för mycket som ska spelas ihop på för kort tid för en riktig topplacering. Och när de hävdar att de ”alltid varit en storklubb med en massa lojala fans” ljuger de så de blir ManU-röda i fejset.

6. The Mighty Tottenham Hotspur
Med Lennon, Modric, Defoe, Keane, Crouch och Pav är anfallsspelet tillräckligt bra för precis-vad-som-helst. Men försvaret ser fortfarande suspekt ut. Precis som vi Spurs-fans vill ha det. Vi blev förresten utsedda till ligans ”most obnoxious fans” i en supporteromröstning häromåret. Slå upp det i nåt lexikon.

7. Everton
Med David Moyes vid rodret kommer Everton inte att klappa igenom. Men när målskyttet hänger på spetsar som konsekvent har närmare till sjukstugan än till skytteligatoppen känns en trovärdig Top-4-satsning orealistisk. Deras svart-rosa bortatröjor hör hur som helst till höstens mest underhållande fenomen.

8. Aston Villa
Fattar inte riktigt vad Martin O’Neill sysslat med i sommar. Med rätt värvningar hade laget närmat sig täten. Nu gick det tvärtom och The Villa tappar en aning. Försöker nu dessutom rädda situationen med David Bentley. Good riddance. Tid innan MON i första intervjun subtilt försöker antyda att ManCity förstört transfermarknaden: 13 sekunder. Tid innan Gabby Agbonlahor första gången buas ut av de frustrerade hemmafansen på Holte End: 13 minuter.

9. West Ham
Gianfranco Zola framstår alltmer som Premier Leagues mest sympatiska manager. Men snälla pojkar får inte kyssa vackra bucklor. Och snälla managers vågar inte skrika tillräckligt högt åt isländska ägare att NU FÅR NI RO HIT LITE PENGAR SÅ VI KAN KLÄTTRA UPPÅT I TABELLEN. FÖR HAR NI HÖRT OM NÅGON SOM NÅTT EUROPA MED CARLTON COLE PÅ TOPP?

10. Fulham
Roy Hodgson. zzzzz

11. Sunderland
Eftersom Newcastle knappast åker ur igen kommer den här säsongen aldrig att bli lika bra som den förra för Sunderlandfansen. Några pinnhål uppåt klättrar laget ändå med managern Steve ”visste-ni-att-jag-har-’Midtable’-tatuerat-över-bröstet” Bruce. Tottenhams reservanfall är ändå nästan tillräckligt bra för ligans övre halva.

12. Blackburn
Fortsätter spela långboll med en trupp som är bättre lämpad för annat. Fast för fansen kvittar det om Rovers är nionde eller fjortonde, så länge man tar sex poäng av Burnley.

13. Portsmouth
I sedvanlig brittisk (och finsk) smårasistisk medie-anda har nya ägaren Sulaiman Al-Fahim redan hunnit ifrågasättas och hånas, och nämns ofta som en orsak till att Portsmouth skulle åka ur. Precis som om en välutbildad fotbollsfan med miljarder på kontot skulle köpa ett lag för att sänka det till lägredivisionsträsket. Pompey will be fine, om inte annat för att bottenkonkurrenterna saknar kvalitet som James, Kranjcar och Distin. Portsmouth-Tottenham håller dessutom på att utvecklas till en av ligans festligaste rivaliteter.

14. Bolton
Bolton är Premier Leagues motsvarighet till den där flugan som surrar en i öronen när man ska somna, men som man inte riktigt orkar stiga upp och jaga. Den brukar vara segare än man tror.

15. Wigan
Det har gått mode i att hylla lagets nya manager Roberto Benitez. Typ 3,6 procent av ”experterna” som gör det har till och med sett hans tidigare lag Swansea spela. Managern en gambling, men klubben har värvat smart det senaste året och spelartruppen är för bra för att dras in i någon bottenstrid.

16. Wolverhampton
Fakta: Wolves vann The Championship rätt klart efter att ha lett största delen av säsongen. Fakta: Åtta av de tio senaste mästarna i den serien har hållits kvar i Premier League. Wolves har tillräckligt mycket kul och ung talang i Ebanks-Blake, Kightly och Hennessey för att upprätthålla den statistiken.

17. Hull
Det tjatas en massa om att laget bara vann en av de sista 19 matcherna i våras, men egentligen föll Hull aldrig ihop. Sju av de nio sista förlusterna kom med uddamålet och spelmässigt var Hull i allra högsta grad med. Truppen är på pappret bättre än den som gjorde succé i fjol höstas och innehåller trots allt Giovanni och Jimmy Bullard. Phil Brown har dessutom lärt sig att det inte lönar sig att ha halvtidssnack med bortskämda miljonärer inne på plan.

18. Stoke
Stoke kommer också i år att packa in åtta långa gubbar i offensivt straffområde för att stångas efter ett inkast. De kommer också i år att skrämma vettet ur lag från London med fransk-spanska managers. De kommer också i år att låtsas att de har ligans bästa fans och sedan spela ligacupmatcher hemma inför 7000 åskådare. Men redan nästa år är de tillbaka på den nivå där de hör hemma.

19. Birmingham
Som vadslagare vet jag att statistik säger väldigt mycket mer om hur matcherna slutar än analyser av taktik och ”spelböcker”. Därför lite mera siffror: Under fyra av de sex senaste åren har två av nykomlingarna åkt tillbaka ner. Dåliga nyheter för Birmingham som på transferfronten gjort en halvdesperat Ecuador-satsning och en heldesperat Barry Ferguson-satsning.

20. Burnley
Romantikerna vill tänka på Reading, Stoke, Hull och andra lag som klarat första Premier League-säsongen med flaggan i topp. Själv börjar jag mest tänka på en annan sympatisk klubb utan större finansiella muskler som steg via play-off, satsade på kvantitet i stället för kvalitet i värvningarna och inledde PL-säsongen med ett försvar som läckt i The Championship. Derby-fansen själva tänker ogärna på året de åkte ur med totalt 11 poäng och 20-89 i målskillnad.