Arsene Wenger gör det verkligen enkelt för alla oss som genuint ogillar Arsenal.
Några gånger per säsong kan man lita på att han påminner oss om varför det är omöjligt att betrakta honom som en stor fotbollsledare.

Att gnällspiken inte har en blåblek aning om vad Fair Play och god smak innebär har vi haft klart för oss länge, men nu har till och med Arsene sjunkit väl lågt.

Ett av den moderna fotbollens allra största gissel är alla filmningar. Få saker irriterar åtminstone mig så mycket som när spelare med orättvisa medel sätter domarna i en jobbig situation och försöker filma till sig straffar, frisparkar eller röda kort åt motståndare. (Utan att försöka framstå som moralens väktare vill jag till exempel påstå att mitt förhållande till Didier Zokora aldrig riktigt blev sig likt efter att han dök till sig en straff för mitt kära Spurs mot Portsmouth häromåret.)

I onsdagens Champions League-match mellan Arsenal och Celtic filmade Londonlagets Eduardo till sig en straff på ett sällsynt billigt sätt.
Uefa kämpar allt vad de kan för att på något sätt försöka få bukt med problemet och har nu beslutat sig för att sätta i gång en undersökning om fallet Eduardo, med ett hot om en liten avstängning hängande i luften. Att ändra på domslutet går ju inte längre, men genom att kolla på situationen i efterhand och vidta åtgärder kan man kanske försöka avskräcka framtida filmande fuskare. Försöka duger.

Och samtidigt som en hel fotbollsvärld applåderar samstämt och konstaterar att det var på tiden och någonstans ska vi ju börja, vad gör då Arsene?
Ägnar en hel presskonferens åt hur upprörande och fel Uefa handlar.
– You can debate whether it is a penalty or not, säger Arsene, garanterat den enda mannen i världen som tycker det.
– It singles out a player to be a cheat and that is not acceptable, fortsätter Arsene, uppenbarligen omedveten om att spelare det senaste decenniet har fått gula kort för filmningar och således redan ”been singled out to be cheats”.
– This is a witch-hunt, dundrar fransmannen, och slår för en gångs skull huvudet på spiken.
För en häxjakt är ju just vad det är. En häxjakt på fuskande filmare, som om den går bra kan göra att vi åtminstone delvis blir av med otyget på våra planer. Fallet Eduardo kan bli ett viktigt prejudikat.
Att Arsene inte vill vara med i den jakten förvånar inte, men att han så här officiellt erkänner sig vara en motståndare till rent spel är ändå magstarkt. Till och med för att vara honom.

– All heder åt Sami Hyypiä för ett starkt decennium i Premier League. Vi lyfter på den berömda hatten.

– All heder åt Rafael Benitez för hur han skötte Hyypiäs sista match. Låt fansen bli lite otåliga, få dem att sjunga lite fler Hyypiä-sånger och byt in honom som kapten i stället för Gerrard. Stiligt. Ingen orsak att av pity och emotionella skäl ha en spelare som normalt inte skulle platsa att spela från start.

– Mikko Innanens referat från Anfield var antagligen det sämsta i tv-mediets historia.

– Keith Armstrong förstärkte sin position som Västeuropas sämsta expertkommentator. Antti Niemi är däremot utmärkt.

– Liverpoolfansen var oväntat bleka. Ett snyggt Hyypiä-tifo före avspark och ett par sånger räddar inte det faktum att de redan småbesviket tagit sommarlov efter ännu en säsong utan pokaler.

– Harry Redknapp lyckades hyfsat med att se så sur ut som möjligt när Tottenham låg under. Egentligen skulle han ha velat dansa så kostymstrumporna sprack över att han inte behöver befatta sig med det sorgliga påhitt som är Uefa Europa League.

– Sluta tuta om hur enastående unik Liverpoolfansens ”You’ll Never Walk Alone” är. Till exempel Stokes ”Delilah” eller Sheffield Uniteds ”Annie’s Song” framförs med minst lika stort tryck, och dessutom med humor, självdistans och utan skitnödigt patos.

– Roligast på hela matchen var när speakern i den 72:a minuten högt meddelade att någon i publiken from Norway ska ta kontakt med närmaste säkerhetsvakt. Evertonfansen hävdar som bekant att de som håller på Everton kommer från Liverpool, medan Liverpoolsupportrarna i stan är på besök från Norge.

– Näst roligast under Canal +kvällen var att se Sunderlandfansens firande efter att Newcastle åkt ur. Sånt tryck har det inte varit på Anfield på hela våren. Och då hade deras Sunderland just förlorat med 2–3.

– Tredje roligast var att se Alex Fergusons min i Hull när han insåg att Newcastle har åkt ur. Jag är uppenbarligen inte den enda som myser över Newcastles bittra öde. Sorry KK.

– Att Hull höll sig kvar betyder förresten att det fortfarande finns en Premier League-arena jag inte varit på match på. Mest spännande när det nya ligaprogrammet offentliggörs i sommar blir alltså att se när Hull-Tottenham spelas.

– Tottenham kan nog bli ett lag för topp-4 nästa säsong. Om vi bara får 25 nya spelare, ny manager, ny attityd och ny tur. Som vanligt med andra ord.

Premier League avslutas i helgen, och en massa All Stars-lag kommer att utses. TRÅÅÅKIIIIGT!
Betydligt roligare då att utse årets skamelva, med Premier Leagues största floppar. Håll till godo. 

Målvakt:
Scott Carson, WBA
Det är inte många år sedan Carson förutspåddes bli nästa landslagsmålvakt för England. Om någon föreslår detsamma i dag kan man lugnt utgå ifrån att personen i fråga kommer från Skottland. Går till historien som den spelare som har flest engelska U-21-landskamper. En merit han kan gotta sig åt under höstens resor till Peterborough och Plymouth.

Högerback:
Vedran Corluka, Tottenham
Hajpen var grym efter sommarens EM och Spursfansen nickade belåtet när kroaten blev den typ 19:e ytterbacken i Tottenhamtruppen. Det var före de märkte att han inte kan försvara bakåt, är totalt ofarlig framåt, inte vet ett skvatt om markeringsspel och är svag på huvudet. Och då har vi inte ens kommit in på hans dåliga sidor.

Mittback:
Tal Ben Haim, Sunderland
Inte många förstod varför Avram Grant envisades med att använda Ben Haim i Chelsea, och efter en säsong delad mellan Man City och Sunderland framstår Chelsea-sejouren som ett fullständigt mysterium. Cheltenham torde vara en mer lämplig nivå. Med spelare som den här på väg till klubben var det inte konstigt att Roy Keane fick till nerverna.

Mittback:
Fabricio Coloccini, Newcastle
Gjorde kring jul fler misstag på 90 minuter mot Liverpool är en normal mittback gör på en hel karriär. Att motståndarsupportrarna blev så glada av att se honom berodde faktiskt inte bara på hans fåniga höstack till frisyr, utan lika mycket på det faktum att han länge var fullständigt självskriven i Newcastles startelva.

Vänsterback:
Nicky Shorey, Aston Villa
Tänk att Shorey för bara ett par år sedan spelade mot Brasilien på Wembley och jagades av många klubbar. West Hams bästa transfer på hela säsongen blev sedan att de INTE köpte honom. Var borta när Villa spelade bra och radade upp segrar. Kom tillbaka när Villa tappade spelet och glömde bort hur man vann. Ser ni ett mönster?

Högermittfältare:
David Bentley, Tottenham
Värvades som en ”snabb och teknisk Arsenalhatare”, men kommer man inte under 17 sekunder på 100 meter och har ett personbästa på 13 tillslag i bolljonglering kan inte ens lite sunt Arsenalhat rädda en på White Hart Lane. Hans missade straff i ligacupfinalen på Wembley fick Spursfansen att lättat konstatera ”tur att det var just han”.

Central mittfältare:
Aaron Ramsey, Arsenal
Don’t believe the hype. Spelar ingen roll om man så är 11 år gammal, är man ens hälften så bra som Ramsey sades vara borde man få mera är typ 74 minuters speltid under en hel Premier League-säsong. Gör heller ingen nytta i traditionella lärlingssysslor som att polera pokalerna eftersom Arsenal som bekant inte vunnit sådana sedan nån gång på 1860-talet.

Central mittfältare:
Carlos Villanueva, Blackburn
En chilensk superstjärna, sades det. På Ewood Parks läktare undrar man fortfarande vem som hade satt vad i Paul Ince drink för att köpet skulle bli av. Tog flera veckor innan nya managern Sam Allardyce lärde sig vad han hette och ytterligare några månader innan han slängde in Villanueva på plan. Ett misstag han ogärna gör om.

Vänstermittfältare:
Ricardo Quaresma, Chelsea
I Quaresmas Wikipedia-entry står det följande om hans tid i Chelsea: ”Har stått för en del noterbara bidrag, som inlägget till Alex mål mot Coventry”. Säger i och för sig det mesta, men kunde också stå så här: ”Fullständigt slöseri med tid, pengar och resurser. Fick Florent Malouda att framstå som Pelé. Nya Cristiano Ronaldo my ass.”

Anfallare:
Afonso Alves, Middlesbrough
Som om inte invånarna i Middlesbrough skulle ha det tillräckligt jobbigt från förr. Men arbetslöshet, kriminalitet, ekonomisk nedgång, gruvdriftens kollaps, imperiets sammanbrott, ja till och med Margaret Thatchers år vid makten framstod som gynnsamma för staden i jämförelse med Afonso Alves bidrag i nedflyttningsstriden.

Anfallare:
Johan Elmander, Bolton
Frågan är vem det var mest synd om. Elmander som tvingades spela för Bolton eller Boltonfansen som tvingades se Elmander spela för Bolton. ”Jag värvades för att göra mål och fem mål under en säsong är inte tillräckligt bra för en anfallare” sammanfattade Elmander själv med en slutledningsförmåga som fick Lancashires samlade Mensaklubbar att skicka ut anmälningslappar.

Hej Cristiano.

Din karriär började ju så lovande. Du kunde ha blivit en sevärd, omtyckt och populär spelare, värd att jämföras med, säg Lionel Messi. Men än är det inte för sent. Här får du Cristiano, i all välmening, en bunt tips på saker du kan göra för att inte framstå som fullt lika fånig nästa säsong.

1. Kontakta Jürgen Klinsmann, Hristo Stoichkov eller Glenn Strömberg och be om en kurs i hur man trovärdigt försöker filma till sig straffar. Dina försök ser mest löjliga ut. Och gör något åt det där desperata grinet du har när din filmning inte går hem.

2. Nästa gång du skjuter en frispark rakt i muren, testa som omväxling att INTE visa åt domaren att muren stod för nära. Testa, bara en enda gång i karriären. Vem vet, du kanske tycker om det.

3. Nästa match du skjuter tre frisparkar rakt i muren, låt någon av dina lagkompisar ta hand om den fjärde. Man vet aldrig, någon av dem kanske till och med pratar med dig på nästa bastukväll.

4. På tal om frisparkar, sluta för bövelen med det där osannolikt irriterande sättet att stega upp ansatsen. Man blir ju tokig med mindre.

5. Skaffa en kalender. Be någon skriva in ditt lags matcher. Ta fram kalendern nästa gång du blir utbytt efter en timme så kan du se att det inte är många dagar kvar så får du sparka boll och skjuta frisparkar i muren igen. Inget att sura över.

6. Fråga snällt av Ryan Giggs, Paul Scholes eller Gary Neville om de har tid att någon gång förklara vad ord som ”laganda”,  ”klubbkänsla” och ”arbetsmoral” betyder. Jag håller med, svårförklarliga ord, sammansatta dessutom, men be dem försöka.

7. Stick till Madrid. Snabbt. Ju fortare desto bättre. Vi Premier League-fans orkar helt enkelt inte titta på dig längre. Inte en sekund till.

Med vänlig hälsning. Din vän.

/ Christoffer