Boston var klart bättre. Punkt.

Vancouver förtjänade inte att vinna Stanley Cup, och då hänvisar jag inte till att Alex Burrows bet Bostons Patrice Bergeron i fingret, att Raffi Torres obestraffad gristacklade Chicagos Brent Seabrook, att Aaron Rome däckade Bostons Nathan Horton eller att Vancouverspelarna kom med mer eller mindre genomtänkta uttalanden genom hela finalserien.De var bara sämre.

Bröderna Sedin var urusla i finalserien och förtjänar att bli hånade. De filmade mer än de producerade offensivt. Fem poäng sammanlagt på sju matcher. Värsta MVP-duon minsann. Den enda Vancouverspelaren som kan hålla huvudet högt är Ryan Kesler.

Bruins kunde med lite flyt ha vunnit någon av matcherna i Vancouver, men i Boston var Canucks helt utspelat. Sant att Boston hade lite turen på sin sida i game seven, men de var klart bättre rakt igenom.

Trist för Sami Salo, som var ungefär lika värdefull i försvaret som Jyrki Lumme i Canucks förra finaläventyr 1994. För vad som än händer spelar Salo inte i Canucks nästa år och det är mycket troligt att det här var enda chansen att vinna Stanley Cup under hans karriär.

Trist för Vancouverfansen, för det kan ta ytterligare 17 år innan Canucks spelar final nästa gång. Nu faller hela lagbygget samman.

Enligt Capgeeks.com har Canucks 13 spelare under kontrakt nästa år för sammanlagt 45,7 miljoner dollar. Lönetaket väntas ligga nånstans vid 61 miljoner dollar. Daniel och Henrik Sedin, Ryan Kesler och Roberto Luongo tar ensamma 19,5 miljoner dollar av utrymmet under lönetaket.

Bland de som saknar kontrakt finns: Kevin Bieksa, Christian Ehrhoff, Raffi Torres, Sami Salo. De är alla unrestricted free agents, vilket betyder att de kan teckna på för vilket lag som helst om de inte förlänger med Vancouver före 1 juli. Bland restricted free agents finns bland annat Yannik Hansen och Max Lapierre. Åtminstone Bieksa och Hansen ska ha påökt för att stanna – rejält.

Skulle kanske vara dags för Vancouver att se sig om efter en ny coach i stället för Alain Vigneault. Han stod helt tafatt när Bostons Claude Julien avväpnade Canucks offensiv och power play och ingrep inte när Vancouverspelarna ödade energi på helt onödiga saker som att hämnas uteblivna domarvisslingar.

Ett annat exempel på hur Vancouver förlorade tränardusten: Bostons 1-0 mål i game seven, strax efter en tv-timeout. Henrik Sedin viftas bort från tekningen, Daniel Sedin förlorar tekningen åt Patrice Bergeron, som en stund senare gör superviktiga 1-0. I slutet av perioden i andra änden av rinken sätter Claude Julien inte en, inte två, utan tre centrar på isen för att säkra en tekning i den egna försvarszonen.

Julien fick sitt lag att spela som en maskin, som inte saknade en eller två kuggar, såsom matchvinnaren  Nathan Horton eller Marc Savard. De jobbade tusen gånger hårdare än Vancouver, vann tvekamperna och gav inte Canucks något utrymme i mittzonen eller Bostons försvarszon.

Klicheer är klicheer just för att dom är sanna. Försvar vinner titlar.

Särskilt med en målvakt som Tim Thomas. Strålande rakt igenom. Roberto Luongo var fenomenal i de tre första matcherna i Vancouver, men usel i Boston och skänkte bort segern i game six. I game seven var han inte ensam skyldig till målen, men hjälpte inte heller sitt lag värst mycket.

Domarna: Totalt vedervärdiga. Helt usla i hela finalserien, men game seven var ett dåligt skämt. Domarna saknade helt en konsekvent linje. Lyckligtvis drabbade det bägge lagen lika mycket.