Hatar att vara cyniker men när det gäller Juan Jose Cobos överraskande seger i etapploppet Vuelta a Espana går det inte att vara alltför naiv. Killen som tänkte lägga av i våras var plötsligt helt suverän och störtade uppför helt sjukt branta Angliru snabbare än exempelvis en viss Alberto Contador 2008.

Medan de andra favoriterna med bland annat Bradley Wiggins som fram till den etappen innehade den röda ledartröjan vinglade och knappt orkade uppför snurrade Cobo pedalerna som värsta symaskinen. Alla dessa år som undertecknat följt cykling har lärt en sak: överraskande formtoppar är alltid suspekta och det finns inte någon som med naturliga medel kan dominera på det sättet som Cobo gjorde.

Förstås: alla är oskyldiga tills annat är bevisat. Men svårt att låta bli att vara misstänksam med tanke på att Cobo tidigare cyklade för det ökända stallet Saunier-Duval, som drog sig ur Tour de France 2008 efter att stjärncyklisterna Riccardo Ricco och Leonardo Piepoli åkt dit för bloddopning. Piepoli fråntogs etappsegern på den tionde etappen och etappsegern gick till tvåan – stallkamraten Juan Jose Cobo.

Det är också känt hur de spanska antidopningsmyndigheterna ser mellan fingrarna på dopning. Självaste premiärministern ryckte ut för att försvara Alberto Contador, som skyller sitt positiva clenbuterol-test på kontaminerat spanskt kött. Kanske att Cobo käkat kilovis av samma delikata, stärkande oxfilé. Fjolårstvåan i Vueltan, spanjoren Ezequiel Mosquera åkte fast i ett dopningstest, men hans fall har ännu inte behandlats. Min gissning: bägge slipper undan med högst en varning.

Bradley Wiggins var försiktig i sina kommentarer gällande dopningsmisstankarna mot Cobo.  Här är en intervju med Wiggins: http://velonews.competitor.com/2011/09/news/wiggins-gives-cobo-benefit-of-doubt_191101

Spanien och Italien är antidopningsarbetets ruttna ägg. Där, jag sade det.

Jag hoppas FM-ligan inte blir lika förutsägbar som alla experttipsen inför ligastarten på torsdag. Alla tycks vara ense om att HIFK upprepar som ligamästare (någon enstaka tror på Jokerit), Jokerits Ilari Filppula vinner poängligan, Sami Vatanen är ligans bästa back, Mikael Granlund är bästa spelaren (någon enstaka hävdar Ville Peltonen) och Niko Hovinen är bästa målvakt. Bottenstriden: SaiPa mot Tappara.

Här kommer mina skuggtips inför ligastarten. Som garanterat slår fel, men om något slår in kan jag geniförklara mig själv.

Grundserievinnaren: Glöm favoriterna. Fjolårets succe var ingen slump. Karri Kivi visar sig vara en ny Kai Suikkanen. Ässät toppar tabellen när slutspelet inleds.

Ligamästare: Blues. Ett lag som stulit nyckelspelare bakom HIFK:s ligamästerskap såsom Ari Vallin, Joni Töykkälä och Teemu Ramstedt kan bara inte räknas ut.

Bästa målvakt: Alla tror Kärpät går ut och köper en dyr text-tv-stjärnmålvakt före mitten av oktober. Nejdu, Ville Hostikka slår igenom på stort och toppar målvaktsstatistiken. GM Juha Junno brukar väl inte göra några impulsköp, va?

Bästa back: Helt övertygad om att HIFK:s Ilari Melart finner nya dimensioner av sig själv under Petri Matikainens ledning.

Bästa forward: Ryan Stone, TPS. En spelare som gjort 35 NHL-matcher måste ju briljera i en farmliga som FM-ligan. Dessutom har han spelat i samma juniorlag, Brandon Wheat Kings, som Glenn Hanlon. Det måste betyda något.

Poängbäst: Inför förra säsongen var den stora snackisen Kärpäts Kamil Kreps och hur han skulle dominera ligaisarna. Efter Kreps flopp har det varit lite tystare kring: Michal Vondkra.

Alla sympatier för Oscar Pistorius, Blade Runner-snubben med kolfiberben. Så här såg det ut när han löpte semifinal i Daegu Men må det sägas ännu en gång: han borde inte få löpa i friidrotts-VM.

Här några argument i sak:

– Enligt en känd studie som utfördes av den svenska fysiologen Bengt Saltin grundar sig de östafrikanska distanslöparnas överlägsenhet på att de har relativt lätt byggda vader och smalben, som följaktligen kräver mindre energi att förflytta än tyngre byggda vader. Vikten i fötter/vader är särskilt relevant i löpning, eftersom det är den yttersta delen av en kroppsdel i rörelse. Vikt kring exempelvis midjan saknar motsvarande relevans. Jag vet inte hur mycket Pistorius kolfibervader/fötter väger, men de väger garanterat mindre än ett par muskulösa sprintervader. Det betyder att han behöver använda mindre kraft och energi för att löpa än sina motståndare.

– Ju större muskelmassa, desto mer laktat, till vardags mjölksyra producerar musklerna och desto mer syre kräver kroppen. Eftersom Pistorius inte har muskler nedanför knäna, utan snarare ett par kolfiberfjädrar, behöver han inte ha lika hög syrekapacitet som sina konkurrenter. Igen en klar fördel.

– Tekniskt sett är det en helt annan prestation att löpa med kolfibervader – Pistorius använder främst framlåren, baklåren och i all synnerhet sätesmuskulaturen som är en av människokroppens starkaste muskler för att springa fort. Att löpa med riktiga vader och fötter kräver en mera fulländad teknik och större muskelbalans.

– Det gamla argumentet som vi hört flera gånger och som var orsaken till att friidrottsförbundet IAAF motsatte sig Pistorius medverkan: ett farligt prejudikat som kan leda till okontrollerad produktutveckling. Friidrott ska handla om kvinna/man mot kvinna/man i rättvis kamp, inte om vem som har bästa utrustningen.Om Pistorius får löpa i VM, varför inte vem som helst med motsvarande handikapp?

Trist för Pistorius att han inte avancerade till final på 400m. Hans Sydafrika fick dock silver i 4*400m, fast Pistorius inte löpte i finalen.Men IAAF-basarna är säkert glada över att inte ha sett honom i finalerna.

Om nån trodde att Pentti ”Fööni” Matikainen eller Matti Virmanen var en dålig GM, vad sägs om att NY Islanders och GM Garth Snow förhandlar med Alexei Yashin? Just det, samma flopp-Yashin vars idiotiska tioårskontrakt Islanders och ex-målvakten köpte ut och vars idiotiska tioårskontrakt fortfarande räknas med 2,2 miljoner dollar per år mot Islanders lönetak. Nå, Islanders problem är snarare att nå upp till minimilönenivån än lönetaket.

Annars också en massa på gång i NHL. Philadelphia gjorde en väntad storstädning genom att skicka iväg Mike Richards och Jeff Carter. Ok, snacket om att de är festprissar som saboterar lagstämningen. Kan vara en bra manöver. Men sen rekryterar dom Jaromir Jagr – huh? Och väljer att inte förlänga med Ville Leino, som ändå bildat riktigt en bra andrakedja med Daniel Briere. Och efter att ha fallit på sina målvakter i åratal går Flyers äntligen ut och skaffar en riktig money goalie – Ilya Bryzgalov. Superfloppvarning. Jag menar, nio år och 51 miljoner dollar. Jisses. Snubben har usel slutspelsstatistik (http://flyers.nhl.com/club/player.htm?id=8468524) och hans fina siffror i Phoenix har minst lika mycket att göra med lagets defensiva spelstil som något annat. Vad gör Philly sen när han floppar och dom sitter fast med hans kontrakt?

Nästa floppvarning: Washington. Värvningen av Tomas Vokoun kan vara det som gör Caps till NHL-mästare, men det kan också gå kapitalt fel. Fråga vilket HIFK-fan som helst om hur det gick våren 2005. Sen så vann han förstås VM-guld med Tjeckien samma vår och på nytt 2010. Frågan är då vilken Vokoun Caps får. Annars har de lyckats bra i sina värvningar: Joel Ward, super i Nashville i slutspelet, Jeff Halpern, defensiv center, Roman Hamrlik, nå, kanske lite gnista kvar i honom.

Tredje floppvarningen. Nya ägaren Terry Pegula har ivrigt öst pengar på free agents i Buffalo: Ville Leino, sex år, 27 miljoner dollar, Christian Ehrhoff, tio år, 40 miljoner dollar, samt Robyn Regehr med två år och åtta miljoner dollar kvar på sitt kontrakt. Snubben vill visa att nu menas det allvar, men nyförvärven har ganska mycket att bevisa och sådär lätt går det inte att bygga ett vinnarlag i NHL.

Så när det gäller att tippa favoriter för nästa säsong i ett ultratidigt skede är det bara att kolla the usual suspects: Vancouver, Chicago, Pittsburgh (ifall Sidney Crosby skakar av sig sviterna av hjärnskakningen i vintras). Boston? Nja, ingen vinner back to back längre.

En av de mest spännande upplagorna av Tour de France avslutades med australiskt jubel. Här är några observationer under de tre veckor som gått.

Alpe d’Huez. Tourchefen Christian Prudhomme kan gratulera sig själv för att ha planerat årets upplaga så väl – allt var vidöppet inför de avgörande etapperna i Alperna som slutade på Col du Galibier och Alpe d’Huez, och Touren avgjordes slutligen först av tempoloppet i Grenoble.

Bergstävlingen. På efterhand är det lätt att säga att de förnyade poängreglerna var som gjorda för att Samuel Sanchez skulle krönas till kung av bergen – med dubbelt fler poäng åt bergsetappvinnare var det upplagt för en vinnarkandidat, som inte riktigt har realistisk chans att vinna och därmed kan rymma iväg till etappsegrar.

Contador. Det skulle ha varit tidernas fars om dopningsmisstänkte Alberto Contador vunnit i sammandraget för tredje gången i följd, bara för att fråntas de två senaste segrarna av idrottens skiljedomstol CAS. Nu undvek Tourarrangörerna den pinsamma situationen – Contador slog knät och tappade tid när han kraschade några gånger under den första veckan och gick inte att känna igen förrän under de sista etapperna, då racet redan var över för hans del.

Doping. Katushastallets Alexandr Kolobnev åkte dit för ett vätskedrivande medel som kan användas för att maskera doping, men annars anser många att årets Tour de France var en av  de renaste någonsin hittills. Inga omänskliga soloutbrytningar, inga underliga formkurvor och en ytterst jämn tävling ända till slutet.

Evans. Den sympatiska australiern fick bära den gula tröjan bara en dag och tillbringade största delen av bergsetapperna med att skugga Andy Schleck och sina andra rivaler, men dominerade i det individuella tempot som utgjorde nästsista etappen och förtjänade helt klart sin seger. No more den eviga tvåan.

Finländare. Inga med i år. Trist. Däremot många finländska turister med finska flaggan i högsta hugg längs med rutten. Undrar bara vad ett turistgäng hade HIFK-flaggan med sig för.

Gruppetto. Under etappen till Galibier hann 88 cyklister inte i mål inom tidsgränsen, följande dag missade en grupppetto om 82 cyklister tidsgränsen. Det handlade om namnstarka cyklister såsom Mark Cavendish och Tourarrangörerna beslöt att låta nåd gå före diskvalifikation.

Hushovd.Världsmästaren Thor Hushov stod igen för ett par fantastiska prestationer med två etappsegrar. Fick tillbringa flera dagar i den gula ledartröjan efter att hans Garmin-Cervelo vunnit det inledande lagtempot.

Italien. Touren gjorde en kort visit i de italienska Alperna och det ryktas om att Giro d’Italia ska gästa legendariska Alpe d’Huez på den franska sidan nästa år.

Jérémy Roy. Fransmannen var med i stort sett i varje utbrytning och belönades med priset som aggressivaste cyklist på touren.

Katusha. Skulle vara intressant att veta hur Tourarrangörerna resonerade då de inbjöd en helrysk laguppställning framom exempelvis Geox-TMC med Tourvinnaren 2008 Carlos Sastre och fjolårstrean Denis Menchov.

Lampre-ISD. Jisses de har fula tröjor. Ljusrött? Blah. Tourens fulaste efter att Liquigas-Cannondale minskat på det neongröna.

Martin. HTC-Highroads hopp i sammandraget Tony Martin var ganska hopplös i bergen, men vann det avslutande tempot före Cadel Evans. Förstås underlättade det att temposuveränen Fabian Cancellara tvingades starta bland de första på en regnvåt tempobana.

Norge. Tragedin kring de vansinniga terrordåden i Norge överskuggar det mesta som handlar om Norge under dessa dagar, men före det var tourebn en norsk fest. Två etappsegrar var för Edvald Boasson Hagen och världsmästaren Thor Hushovd.Två gånger var norrmännen dessutom tillika på prispallen.

Olyckor. Den värsta av alla var då den franska televisionens bil rammade Juan Antonio Flecha, som i sin tur fällde Johnny Hoogerland som landade på ett taggtrådsstängsel. Annars också var den första tourveckan präglad av vårdslöst åkande, smala vägar, farliga sidovindar och olyckor. Bland offren fanns stora namn som Alexandr Vinokourov, Andreas Klöden, Chris Horner och Jurgen Van Den Broeck.

Poängtävlingen. De nya poängreglerna med bara en, desto värdefullare mellanspurt samt fler poäng för etappvinnaren gav kampen om den gröna tröjan ny flavör. Mark Cavendish som vunnit flest etapper två år i rad utan att vinna poängtävlingen kunde äntligen kapa Maillot Verde. Till skillnad från vad många tror är Cavendish inte alls oslagbar på upploppet – Missilen från Manx är oslagbar bara i det fall att hans stallkamrater ostörda kan dra upp hans fart till 70 km/h och avlossa honom 200 meter före målstrecket.

Quick-Step. Tom Boonen tvingades avbryta efter att ha ådragit sig en hjärnskakning och utan den belgiska veteranen hade stallet inte mycket att hämta på touren. Det en gång så starka stallet är en skugga av sitt forna jag.

Rolland. Frankrike fick en etappseger trots allt, i sista stund, på den tredje sista etappen som slutade på Alpe d’Huez när Pierre Rolland hakade på sina motståndare och ryckte ifrån när de tröttnade. Han vann också ungdomstävlingen.

Schleck. Två gånger Schleck på prispallen, men ingendera stod högst. Andy förlorade greppet om segern under en dålig dag på den sextonde etappen som slutade med en regnhal utförsbacke ned mot Gap och Fränk verkade inte alls vara i form under hela Touren. Andy kunde inte skaka av sig Evans i Alperna, trots en otrolig utbrytning på den artonde etappen.

Tempo. Det syntes på Andy Schleck redan när han åkte nedför startrampen i Grenoble att han förlorar kampen om segern åt Cadel Evans. Evans: åker med aggressivitet och beslutsamhet. Schleck: ser ut som han helst var någon annanstans. Luxemburgaren vinner aldrig touren om han inte lär sig åka tempo bättre än så.

USA. Tom Danielson som i tio år kallats den nästa Lance Armstrong slutade nionde i sammandraget, inte helt oävet.

Voeckler.Tourens största story. Thomas Voeckler, den värsta baroudeuren under 2000-talet, lyckades kapa den gula ledartröjan i en utbrytning och klamrade sig fast vid den så länge att folk med lite sämre koll på proffscykling började tro han kan behålla ledningen ända till Paris. Sandsäckade på de två sista Alpetapperna, men blev slutligen fjärde i sammandraget.

Wiggins. Det här skulle vara brittens år. För att inte upprepa fjolårets misstag hoppade han över Giro d’Italia och uppvisade lovande form genom att vinna Critérium du Dauphiné Libéré i juni. Men hans TdF slutade innan den ens hunnit börja i en krasch.

X-Ö. Nä, sorry. Kom inte på något.

På torsdag är det dags för NHL att dela ut de årliga individuella troféerna. Suck.

Dels är de väldigt förutsägbara, precis som filmvärldens Oscars, dels baserar de sig på helt godtyckliga kriterier (om det var Finland skulle vi säga text-tv-kriteriet, d.v.s. mest statistik), dels riskerar de att verka väldigt löjliga efter slutspelet då omröstningen sker efter grundserien.

På riktigt, finns det en enda reporter eller coach som utan att näsan växer och öronen snurrar kan påstå sig följa alla de 30 lagen och se så många av deras matcher att den kan bedöma om Ryan Kesler är en bättre defensiv forward än Jonathan Toews? Eller om Shea Weber är en bättre back än Zdeno Chara? Eller, hellre, är någondera av ovannämnda bättre i sina respektiva områden än, säg, Brandon Sutter och Toni Lydman?

Nä, reportrarna och tränarna som väljer vinnarna baserar sina val på statistik, känsla och rykte. Bästa backen är den som gör flest poäng, såvida han har någorlunda hyfsad +/- – statistik.Bästa defensiva forwarden brukar vara en toppforward med hyfsat med poäng och bra +/-, fast det sistnämnda närmast betyder att liraren ifråga spelar i första eller andra femman i ett topplag. Riktiga defensiva forwards tvingas möta motståndarens toppfemmor varje kväll och det är sällan deras +/- ser vacker ut.

Sen det här med grundserie och slutspel. Vancouvers Alain Vigneault är en av finalisterna till Jack Adams Trophy som bästa tränare, men i slutspelet såg han långt ifrån ut att vara NHL:s bästa coach. Priset går ändå sannolikt till Pittsburghs Dan Bylsma, som lotsade Penguins till slutspel trots att superstjärnorna Sidney Crosby och Jevgenij Malkin var borta hela säsongen.

Daniel Sedin får sannolikt Hart Trophy, men med tanke på slutspelet är väl Ryan Kesler snarare Vancouvers MVP. Och efter hans slutspelsprestationer ser Roberto Luongo inte ut som NHL:s bästa målvakt värd Vezina Trophy.

Boston var klart bättre. Punkt.

Vancouver förtjänade inte att vinna Stanley Cup, och då hänvisar jag inte till att Alex Burrows bet Bostons Patrice Bergeron i fingret, att Raffi Torres obestraffad gristacklade Chicagos Brent Seabrook, att Aaron Rome däckade Bostons Nathan Horton eller att Vancouverspelarna kom med mer eller mindre genomtänkta uttalanden genom hela finalserien.De var bara sämre.

Bröderna Sedin var urusla i finalserien och förtjänar att bli hånade. De filmade mer än de producerade offensivt. Fem poäng sammanlagt på sju matcher. Värsta MVP-duon minsann. Den enda Vancouverspelaren som kan hålla huvudet högt är Ryan Kesler.

Bruins kunde med lite flyt ha vunnit någon av matcherna i Vancouver, men i Boston var Canucks helt utspelat. Sant att Boston hade lite turen på sin sida i game seven, men de var klart bättre rakt igenom.

Trist för Sami Salo, som var ungefär lika värdefull i försvaret som Jyrki Lumme i Canucks förra finaläventyr 1994. För vad som än händer spelar Salo inte i Canucks nästa år och det är mycket troligt att det här var enda chansen att vinna Stanley Cup under hans karriär.

Trist för Vancouverfansen, för det kan ta ytterligare 17 år innan Canucks spelar final nästa gång. Nu faller hela lagbygget samman.

Enligt Capgeeks.com har Canucks 13 spelare under kontrakt nästa år för sammanlagt 45,7 miljoner dollar. Lönetaket väntas ligga nånstans vid 61 miljoner dollar. Daniel och Henrik Sedin, Ryan Kesler och Roberto Luongo tar ensamma 19,5 miljoner dollar av utrymmet under lönetaket.

Bland de som saknar kontrakt finns: Kevin Bieksa, Christian Ehrhoff, Raffi Torres, Sami Salo. De är alla unrestricted free agents, vilket betyder att de kan teckna på för vilket lag som helst om de inte förlänger med Vancouver före 1 juli. Bland restricted free agents finns bland annat Yannik Hansen och Max Lapierre. Åtminstone Bieksa och Hansen ska ha påökt för att stanna – rejält.

Skulle kanske vara dags för Vancouver att se sig om efter en ny coach i stället för Alain Vigneault. Han stod helt tafatt när Bostons Claude Julien avväpnade Canucks offensiv och power play och ingrep inte när Vancouverspelarna ödade energi på helt onödiga saker som att hämnas uteblivna domarvisslingar.

Ett annat exempel på hur Vancouver förlorade tränardusten: Bostons 1-0 mål i game seven, strax efter en tv-timeout. Henrik Sedin viftas bort från tekningen, Daniel Sedin förlorar tekningen åt Patrice Bergeron, som en stund senare gör superviktiga 1-0. I slutet av perioden i andra änden av rinken sätter Claude Julien inte en, inte två, utan tre centrar på isen för att säkra en tekning i den egna försvarszonen.

Julien fick sitt lag att spela som en maskin, som inte saknade en eller två kuggar, såsom matchvinnaren  Nathan Horton eller Marc Savard. De jobbade tusen gånger hårdare än Vancouver, vann tvekamperna och gav inte Canucks något utrymme i mittzonen eller Bostons försvarszon.

Klicheer är klicheer just för att dom är sanna. Försvar vinner titlar.

Särskilt med en målvakt som Tim Thomas. Strålande rakt igenom. Roberto Luongo var fenomenal i de tre första matcherna i Vancouver, men usel i Boston och skänkte bort segern i game six. I game seven var han inte ensam skyldig till målen, men hjälpte inte heller sitt lag värst mycket.

Domarna: Totalt vedervärdiga. Helt usla i hela finalserien, men game seven var ett dåligt skämt. Domarna saknade helt en konsekvent linje. Lyckligtvis drabbade det bägge lagen lika mycket.