Det finns en hel del som fått mig att riva spelshortsen den senaste veckan.
Här en hederlig topp-3-lista på ”mest irriterande fenomen” just nu.

1. Mauro Berruto-visdomar
Jo, jag tycker det är kul att Finland har ett bra landslag i volleyboll, och jo, mycket av det är säkert Berrutos förtjänst, men någon enastående unik mirakelgubbe är han uppenbarligen inte. Och när han sedan försöker göra idrott till kvasi-filosofi och högtravande livsvisdomar är det bäst att slänga sig på fjärrkontrollens mute-knapp så fort man bara hinner.
Efter förlusten mot Tyskland i lördags sade Berruto snusförnuftigt:
– Marginalerna är pyttesmå, det hela avgjordes på en poäng per set. Och att man vinner en enstaka poäng gör inte att man blir ”a winner”, och om man förlorar en enstaka poäng gör det inte en till ”a loser”.
Här har jag följt med sport i varje dag i snart 30 år och tydligen missförstått hela grundpoängen med tävlingsidrott.

2. HJK:s policy
Laget har chansen att vinna guld för första gången på ett tag och vad gör man? Värvar Aki Riihilahti. Som inte spelat på två år. Och inte nog med det, han slängs rakt in i startelvan.
Skillnaden i tankesätt mellan Honka och HJK har aldrig varit så klar som i mittfältsstriden i derbyt i söndags.
I Honka dansade Rasmus Schüller, 18 år, runt på lätta ben. Två steg efter klumpedunsade Aki Riihilahti, 138 år, och rev i alla tröjor han fick tag på.
Om HJK skulle ha satt Riihilahti-lönen på en mittback i stället kanske Muurinen hade fått ännu ett guld. Nu är det osannolikt.

3. Urheilulehtis Benitez-hajp
Att Urheilulehti kör sitt eget race utan att bry sig om sanningar, resultat och andra realiteter är inget nytt, men när tidningens specialnummer inför Premier League blir en enda lång hyllning till Rafael Benitez faller jag av tåget.
För i den engelska ligafotboll jag följt med de senaste fyra åren har Liverpool varje höst nämnts som en guldkandidat men aldrig ens varit nära. Nepp, aldrig nära. Totalt 78 poäng efter serieettorna på fyra år (blir makalösa 19,5 i snitt för er som inte orkar huvudräkna).
Under samma tid har Benitez välsignat köpen av Cissé, Josemi, Pellegrini, Carson, Gonzales, Zenden, Sissoko, Bellamy och Pennant. I ekonomiskt trångmål köpte han Robbie Keane för en himla massa pengar och just när Keane började göra mål sålde han honom för lite mindre pengar, bara för att ”prove a point”. I sommar har han hostat upp 20 miljoner för en högerback som aldrig platsade i Chelsea, en som det finns ungefär 100 lika duktiga av i världen. Samtidigt har Benitez aldrig lyckats utnyttja den makalöst begåvade Steven Gerrard till fullo på plan, och utanför banan inte lyckats hålla honom från rättegångssalar. Och minns ni vem som var manager när Bellamy och Riise jagade varandra med golfklubbor efter en urspårad karaokefest?
Enda orsaken att inte Liverpoolfansen som en man vänt sig mot Benitez är att de haft sina amerikanska ägare att uppröras över. Och så den där Champions League-segern. Som ju onekligen är en vass merit, men då ska vi komma ihåg att Carlo Ancelotti på flera ställen i samma Urheilulehti avfärdas som en total sopa trots att han vunnit Champions League TVÅ gånger.
Nu tror Urheilulehti tydligen att messias Benitez kommer att se till att Liverpool tar över Premier League-titeln för en lång tid framöver. That’ll be the day.