Nu när bobollssäsongen är över och fotbollslandslaget slickar sina sår är det dags att rikta blickarna mot hockeyligan.

I dagens tidning skriver Filip Saxén om några av de mest intressanta spelarna. Peltonen, Granlund, Väänänen, Vatanen och så en drös utlänningar. Ungefär så. Karalahti ska vi inte glömma!

Samtidigt som redaktör Saxén, som för övrigt just nu viker ihop sovpåsen och packar ned både termosflaskan och minnesstickor för att klara ytterligare 70-80 hockeymatcher, gjort sin förtjänstfulla analys har undertecknad granskat FM-ligalagens träningsmatcher.

Trupperna uppträder i juli–september i de mest varierande formationer och också spelupplägget kan vara helt annorlunda från match till match. När man ännu lägger till att lagen oftast har olika motstånd, lag som ju också är mitt i sommarträningen, och dessutom spelar olika antal matcher kan man utan universitetsutbildning dra slutsatsen att hela den här undersökningen är totalt värdelös.

Fast kanske inte helt och hållet.

Man ska aldrig underskatta underhållningsvärdet som sportstatistiken bjuder på. Och om Ässät vunnit en enda av sina nio träningsmatcher är det svårt att ens med bästa vilja spå Björneborgarna en direkt slutspelsplats.

Utgående från sommartabellen på jatkoaika.com (se ovan) ser det ut som att Lukko fortsätter ösa in mål precis som i fjol. Det går undan framåt även för HIFK. JyP har förlorat endast en träningsmatch. Är det grundseriens tre bästa gäng?

Knattefotboll är stort i Finland.

Blixt och dunder, tänkte Stuart Baxter när han läste Husis efter fiaskot i Chisinau och gav en föreläsning i krishantering.

Själv höll jag på att ramla av stolen i dag när redaktör Vuojärvi på Yle Sporten twittrade om idrottsgrenarnas rangordning i Finland. Det är siffror från i vår som känns väldigt aktuella nu när så många söker svar på svåra fotbollsfrågor. Fast inte är jag helt hundra på att statistiken leder till något mer än nya frågor.

YLE undersökte finländarnas intresse för olika grenar: 1. Backhoppning/Kombinerat, 2. Friidrott, 3. Ishockey.

( … )

Fotboll på sjunde plats, bakom konståkning. Endast 22% ansåg att fotboll är mycket intressant eller intressant.

Lär handla om en enkät som Yle själv gjort. Runt 600 som deltog. Inspirerad av detta går jag in på Forskningsinstitutet för toppidrott KIHU:s och takorganisationen Finlands Idrott SLU:s hemsidor. Resultaten i deras liknande och mer omfattande undersökningar ger liknande ska vi säga chockerande resultat.

Huu huuu?

Jag har svårt att se hur det hänger ihop att man aktivt utövar fotboll och kanske har en eller flera ungar eller en systersson som älskar att sparka boll men ändå i utfrågningar värdesätter högre backhoppning och konståkning.

Enligt den stora nationella idrotts- och motionsenkäten är 107 000 finländare i åldern 3–18 år aktiva i en fotbollsförening minst en gång i veckan och tre månader i året. Samma siffra för tabelltvåan gymnastik: 59 000. Sedan kan man också titta på både unga och vuxna och licenser och whatnot. Slutresultatet verkar alltid bli densamma. Fotboll är störst och ändå inte. Väldigt väldigt många finländska familjer andas och tänker fotis men ändå är det helt andra grenar som värdesätts högst. Men vi är 5,5 miljoner så det är möjligt att fotbollsfolket inte deltar i imageundersökningarna? Och kanske vänder det först med flyget till EM- eller VM-slutspelet.

Början på slutet?

Det är inte slutet på världen som vi känner den, ingen har slagit din familj och det är julafton även i år. Och som för säkerhets skull har republikens största dagstidning Helsingin Sanomat i dag lördag tapetserat sin första sida med Kekkonen. Ungefär sådan är den korta rationella sammanfattningen av kommentarskörden efter fredagens risbastu i Chisinau: Fotboll är inte allt.

Själv har jag just varit nere till BR-lelut och tröstshoppat. ”Lego till fyraåringen.” Yeah, right. Sjuk stor lyftkran. Men vad gör man inte för att tänka på annat och då tänker jag inte på Kekkonen även om jag fotograferat och twittrat om en UKK-affisch i dag och läst med stor behållning om både gårdagens 110-års festligheter i Helsingfors och nya forskningsrön om Landsfadern. Faktum är att jag var så lessen efter fredagens kvällsskift att jag lät den sista estniska ölen stå orörd i kylen. Gravöl är inte mitt koncept.

Det är förstås över först när det är över och vi har sett mirakel i Rotterdam men det var under andra världskriget. Men så är det inte heller en förlust mot VM-finalisten Holland eller den moldaviska mardrömmen som oroar mest. Återväxten borde stavas med versaler men när man nu lyssnar på experter borde man ha en Marshallförstärkare i örat – så tunt verkar det vara med såna Up And Coming-killar (och tjejer) bland finländska fotbollsjuniorer. Samtidigt har de tråkiga nyheterna från den nationella ligan duggat tätt i år. Haka och AC Oulu är nästan i konkurs, matcherna lockar inte publik och de finländska lagens kval till den europeiska klubbeliten var mest en pinsam historia. Självklart blir sådant svarta rubriker och dystra uppslag. Som i sin tur applåderas på bobollsvidderna, på spjutkarnevaler och i snötyngda hopptorn.

Fotbollsfansen har det tungt i Finland. Tungt.

Nämen.

När jag tjurat klart hivar jag den där sista bärsen i kväll. I morgon börjar jag peppa grabbarna inför de sista omgångarna i firmaligan och korpdivisionerna.

Tiorna. Messi på väg ut, Podolski mot final? | Lehtikuva EPA, Peter Klantzer

Små tvivel som fanns där, måste ha funnits, medge det bara, efter den smått märkliga segern över England är nu borta med ökenvinden. När jag skriver detta hör jag i finska tv-nyheternas huvudsändning att 30 miljoner tyskar såg kvartsfinalen. I rutan visas bilder av ett helt galet kokande Brandenburger Tor, tyska flaggor överallt och nu när jag tänker efter minns jag att det tutades i bilhornen på Mannerheimvägen här i Helsingfors också. Inte fruktansvärt hårt, inte alls sådär som 47 000 vuvuzelor kan låta, men i alla fall.

För att på ett ungefär citera Pasi Rautiainen, en gång i tiden Bayern Münchens man och MTV3:s fotbollsexpert under detta märkliga VM, ”ska man inte stå där och gapa om orättvisor när det står fyra noll på tavlan. Bara att packa ihop och åka hem. Punkt.”

Så var det inga orättvisor heller. Argies tryckte in en bulle men det var solklart offside och det såg alla, domarna, publiken, Angela Merkel och prins Carl Phillip – alla utom Carlos Tevez. Sportjournalister älskar uttrycket ett tidigt ledningsmål betyder så mycket. Den här gången och med ett svart-gult-rött facit i handen håller man nog med. Matchen stavades kapitulation efter 1-0 till tyskarna. Till råga på allt rullas som bäst alla obehagligheter från 70- och 80-talen upp inför det argentinska folket i och med rättegången mot juntaledaren Jorge Videla. Tårarna för Diegos änglar ä inte de enda tårarna som rinner i Buenos Aires.

Men låt oss snacka vinnare i stället.

Wow, liksom.

Messi noll, Tevez noll och så kan man hålla på en stund. Roligast är ändå inte att fokusera på ett i och för sig briljant tyskt försvar utan den eleganta blixtfotbollen. Det är ett självklart utryck som jag såg lanseras i twitterflödet och som utmärkt beskriver de snabba kontringarna och tankens snabbhet nära anfallsboxen – Ötzlis lilla men millimeterpassade lyft till Klose som ett briljant exempel.

Och den där Miroslav Klose. Fullständig sopa i Bundesliga, en gigant i Kapstaden.

Jag minns VM 1990 med Matthäus och gänget och manifestationen av tysk tråkfotboll. Det var effektivt – final, för fan! – men skittråkigt att titta på. Den gången var Argentina bättre. Skillnaden till dagens wunderkids är grym, ju. De springer benen och häcken av sig och skrattar hela vägen in i mål. När och hur blev det så här? Hatten av för Joachim Löw som vågat plocka in nya feijor från U21-laget och samtidigt fortsätta tro på Klose, Schweinsteiger och Podolski som haft det tungt före Sydafrika-VM.

Och så Pasi ännu, på frågan om hur det kommer sig att tyskarna är såna gummiband: ”De är världsbäst på scouting av omständigheterna ja, allt som har att göra med förberedelser. Inget absolut inget lämnas åt slumpen. Det ska vägas och mätas och granskas och individuella träningsprogram läggs upp.” Jag tror tyskarna har både kock och meteorolog med sig när de drar ut i fält … oops sorry, lite WW2 det där … när andra nöjer sig med köksan.

Så. Don’t ever mention the war. Det är lektion ett, fortfarande.

Nummer två handlar om talang, tradition, kultur och förberedelser.

I kväll spelades det boboll på fotbollsstadion i Tölö. Igen.

Samtidigt som sydkoreanerna samlades i centrala Seoul för att fira framgångarna i Sydafrika-VM utspelades helt andra scener i Pyongyang.

I pappersversionen av dagens Helsingin Sanomat citeras den nordkoreanska tränaren som medger att hans lag kommit lite snett in i matchen mot Portugal (förlust 0–7) delvis pga av fel taktik. Tränaren säger också att han är i ständig kontakt med Nordkoreas ledar Kim Jong-Il via en osynlig mobiltelefon. Sedan så har Hesari kanske missuppfattat det lite – Kim Jong-hun talade själv aldrig om en ”osynlig telefon” utan det var den intervjuande sportkanalen ESPN:s sätt att infoga lite ”humor” i inslaget. Sant är då kanske att Jong-hun fått direktiv av Jong-Il samt att det Nordkoreanska tv-bolaget kapat sändningen. Tråkigt då att den första matchen som landet direktsände från utlandet slutade som den gjorde.

April är en farlig tid. Folk driver med en och man vet egentligen aldrig när. Fiktion. Verklighet. Fiktion. Faa-an. Välj själv.

På Hbl har vi ett redaktionellt beslut att inte sporta med aprilskämt i papperstidningen. Jag minns inte längre exakt varför men det torde handla om någon grovt missuppfattad tryckt finurlighet. Men det här gäller nu inte hbl.fi.

Humor är alltid svårt och speciellt svårt i skriven form i ett massmedium. Det framgår med all tydlighet av kommentarerna till vårt aprilskämt.

En (kanske till och med objektivt sett) kul grej är att både Harry Harkimo och Blues vd Markus Lindström förhöll sig positivt till medverkan när vi ringde upp dem i går.

Trevlig påsk!

Main attraction, som Aerosmith sjunger.

Mera och större. Det är trenden även i hockeyvärlden. På Gordie Howes tid var en hockeymatch en hockeymatch. I dag är det hot dog, öl och en massa tjafs som pågår så fort pucken inte är i rörelse. I NHL är matcherna numera happenings som pillar på tre timmars strecket. Till min stora glädje har man till play off åtminstone i Arenan plockat bort inslaget med Snubbe med hjälm men utan skridskor och inget att säga går in på isen och försöker från halva planen slå in tio puckar i nätmaskorna. I rekvisitan ingår en enorm hoj och halvnakna tjejer. MC:n är alltså priset som ingen i praktiken kan vinna. I stället premieras deltagarna med en Hesburgare eller klistermärken.

Nu var det bara två isbilar därute. Stora isbilar. Fina isbilar. Isbilar är bra. Bäst. Bättre än golfbilar i alla fall, som somliga tvingas ratta efter att Tappara, Jokerit, Blues och Kärpät kvalat klart i kväll.

Det heter också att when the going gets tough, the tough get going. I alla fall i går gällde det. Firma Sverige höjde nivån och var lika underhållande och svårstoppade som Tapparas briljanta paradfemma Lehterä-Lucenius-Enlund. Som redaktör Lönnqvist konstaterar är utgången oviss. Sedan så var backarna i båda lagen riktigt yra (också) i går men whattahell det är en del av underhållningen även det.

Lyckades i misstag köpa flabare till fanläktaren så där satt jag med psykfallen. Då menar jag till synes vanligt hygglo folk med mittbena och raka byxor som på hockeyläktaren förvandlas till tedkatzinsckyn som mordhotar än den ena än den andra. I går var det framförallt domarna Levonen och han den där vad han nu heter Boman som fick skit. Och Atte Pentikäinen som flera gånger fick plocka upp sina grejer där på isen. Humoristiskt om man tar det på rätt sätt men verkligen inget för småbarn. Flyttade ändå inte på mig till andra och tredje perioden. Kunde bra ha gjort det för det fanns gott om tomma bänkar – bara drygt 5.900 på plats när hallen suger 13.000.

Bakom mig satt en barnfamilj som diskuterade makaronilåda. I hallen fanns också den numera legendariska och pensionerade Hbl-sportjournalisten Marius Turula. Före match sade han till mig att Jokerit grejar det. Då var det liksom tryggt att åka till Böle. Turula vet. Däremot oroade det lite mera att redaktör Lönnqvist lämnat in en tipskupong med en etta för narrarna. Vill minnas att han nästan aldrig vinner något och hur som helst går allt det jag är intresserad av i hans kuponger alltid fel. Men nu blev det seger då. Undantaget som bekräftar regeln?

En spelare vill jag ännu nämna. Ville Nieminen, Tapparas nummer 30. NHL-Ville. Han är fin, seriöst alltså. En PERSON. Sådana behöver FM-ligan. Han pangade in en gummitrissa i går men flöt annars utanför spelet. Roligast var när målis-Riksman med sin enorma vante petade ut kråkor i Nieminens näsa. Ja, han har inget att skaffa inne i målgården. Ville blev riktigt sur och det var bra tv på bling bling-skärmen.

Hockey är underhållning.