Det snackas så mycket strunt om det finländska fotbollslandslaget just nu att man är benägen att ge Stuart Baxter rätt.
”Följer ni med internationell fotboll alls” frågade Baxter som bekant, ett högst befogat spörsmål när man hör den ena efter den andra påstå att ”det material Hodgson hade att tillgå var bättre än Baxters”.
Fullständig bull.

Finland spelade ett kval under Hodgson och inledde hösten 2006 med fem EM-kvalmatcher och inte en enda förlust. Raden 3-2-0 (med seger i Polen och kryss mot VM-semifinalisten Portugal) nåddes med följande spelare i öppningselvorna:

Toni Kallio (Molde)
Ari Nyman (Inter)
Markus Heikkinen (Luton Town, sist i Championship den säsongen)
Shefki Kuqi (Palace, mediokert mittenlag i Championship den säsongen)
Mika Nurmela (HJK)
Jonatan Johansson+Jari Litmanen (2 x Malmö FF)

Samtliga dessa spelare startade alltså under Hodaris första kvalhöst. Lägg till att det den hösten på bänken satt storheter som Juha Pasoja (Ham-Kam), Tuomo Könönen (Odd Grenland) och Pekka Lagerblom (Köln, mittenlag i 2. Bundesliga).

Nä, Groningen, AZ Alkmaar, Brescia, Kilmarnock, Rapid Wien, Heerenveen, Ajax, Willem II, Dynamo Kiev osv gör kanske inte det finländska landslaget till Europas sexigaste men utgångspunkten vad gäller spelarmaterialet är tammetusan inte sämre för Baxter än vad det var för Hodgson.
Så kan vi snälla åtminstone sluta använda det som argument? Annars kan det hända att jag snart drar en Baxterbult.

Det finns mycket positivt med TPS seger i hockeyligan. Ett bevis på att mindre budget kan ge större framgång, ett prov på att bäst-av-sju-serier inte utesluter skrällar, ett tecken på att man faktiskt inte kan vinna FM-guld med hur orangefärgade tröjor som helst.

Men det bästa av allt är att ingen kan säga ”vad var det jag sa”. Ingen. Ingen i hela världen.

Sitter här med Jääkiekkolehtis utsökta ”SM-liiga kausiopas” och ser vad experterna tippat inför säsongen. Urho-referenten J-P Jalo hade minst fel, han hade Tepsi på sjätte plats, men han är TPS-are av födsel och ohjedad vana så honom stryker vi.

Så här tippade resten. Vi tar mediebolag istället för namn så behöver vi inte hänga ut någon:

Aamulehti: TPS 9
Helsingin Sanomat: TPS 10
Iltalehti: TPS 10
Ilta-Sanomat: TPS 12
Kiekkolehti: TPS 10
MTV3: TPS 12
Urheilulehti: TPS 9
Veikkaaja: TPS 11
YLE: TPS 10

Letade också upp Hbl:s inför säsongen-guide. Mycket godis här också. Som att bägge experterna, som givetvis ska få förbli anonyma, hade TPS som elva.

Med så många tips käpprätt åt helvete är det givetvis omöjligt att säga vem som hade mest fel, men vill ändå citera Petteri Sihvonen. Mest för att han självutnämnt sig till landets främsta hockeyjournalist. Så här sade herr Sihvonen i Hbl daterat den 10.9.2009:

”Helsingforshockeyns återkomst till ligatoppen blir det stora samtalsämnet. Det finns en stor chans att vi får uppleva en repris på finalserien 1983. När det gäller vilket lag som vinner guld singlar jag slant mellan två Helsingforsklubbar och myntet säger att det blir Jokerit.”

Med hela journalistkåren i skamvrån skulle det i det här skedet givetvis vara läge för er läsare att komma med nåt pösmunkigt om att vem är det egentligen som är expert. Men det kan ni inte. För det här hade inte ens någon av er kunnat tänka sig. Inte en enda.

De flesta verkar vara väldigt nöjda med den finländska lottningen till EM. Själv får jag mest en massa ångestminnen när jag tänker på de senaste kvalmatcherna Finland spelat mot nämnda nationer.

Holland: Olympiastadion juni -05. Refererade matchen på Radio X3M. Hade ett fett vad med von Wendt. Han sade att Finland förlorar med minst fyra mål. Jag var naiv optimist och sade aldrig i livet. Det blev 0-4. Jag blev lite fattigare, Muurinen blev arbetslös och Jääskeläinen blev så förnedrad att det tog typ tre år innan nån nämnde honom som en stabil landslagsmålvakt igen.

Sverige: Råsunda oktober -93. Hade just före flyttat till Sverige och såg matchen med en massa nya blågula klasskompisar. Kände mig som en Jorma på nåt bruk i Västmanland på 70-talet. Hade liksom behövt en poäng så där rent personligt, men det blev däng. Såklart.

Moldavien: Chisinau juni -99. Måste utan överdrift vara en av de tristaste fotbollsmatcher jag någonsin sett. 0-0 och inte ens en halvchans vad jag minns. Finland hade fyra dagar tidigare förlorat med 2-4 mot Turkiet och Jari Litmanen åkte inte ens till Moldavien eftersom han var ”skadad”. Tänk att det funnits en tid då Litmanen prioriterade klubblag framom landslag. Those were the days.

Ungern: Olympiastadion oktober -97 ska vi inte ens prata om. Framkallar traumor. Och då var hela kvalstarten nästan ännu värre. 0-1 i Budapest i en match där jag minns att Rami Nieminen FC Jazz som vanligt var sämst på plan. Och Jimi Huhtamäki VPS spelade mittback. Time flies.

För alla fact friends out there ännu lite statistik:
Finland mot Ungern: 2 segrar, 2 oavgjorda, 8 förluster. Målskillnad 12-43.
Finland mot Sverige: 9 segrar, 11 oavgjorda, 63 förluster. Målskillnad 94-284.
Finland mot Holland: 4 segrar, 5 oavgjorda, 11 förluster. Målskillnad 22-47.
En total målskillnad på 128-374 är också en form av drömlottning.

Men visst, ärligt talat, mycket bättre kunde det faktiskt inte bli. Den enda gruppen jag tagit hellre är B (Ryssland inte så bra som Finland gjorde dem senast, Slovakien en bubbla). På ungefär samma nivå som Finlands finns sedan grupperna med England-Schweiz, Portugal-Danmark och Kroatien-Grekland.
De övriga fyra grupperna är klart svårare. För en gångs skull alltså lite tur.

Bara så ni vet:

Matti Heikkinen slutade i november på 71:a plats i Ruka.
Nästa världscuptävling han ställde upp i vann han.

I dag blev världens ojämnaste skidåkare 54:a i Canmore.
Nästa tävling går i Vancouver …

I avdelningen ”Kanada är väldigt ett stort land” presenterar vi i dag det finländska skidförbundets senaste pressutskick.

I ett färskt mejl berättas att dagens världscuptävlingar i Canmore startar 20.30 och 22.15 finsk tid.
Ouch.
Till saken hör att rätt starttider ska vara 19.30 och 21.15. Canmore ligger nämligen i Alberta, som är i en annan tidszon än British Columbia, och därför är klockslagen rätt exakt en timme olika än i Vancouver.

I pressmeddelandet förklaras också att skidåkarna på plats vant sig vid ”tidsskillnaden på tio timmar”. Vilket alltså i själva verket är nio.
Nu hoppas vi bara att idrottarna vet att det är skillnad mellan Mountain Time och Pacific Time, blir lite bråttom annars att skida in en timme till konkurrenterna.

Småkul namn på damernas startlista förresten. Kaisa Mäkäräinen kör 10 fritt i dag utan vapen på ryggen, blir intressant att jämföra åtminstone med den andra finländskan Riikka Sarasojas tid.
På herrsidan ska det bli väldigt spännande att se hur Matti Heikkinen verkar må. På exakt samma sträcka, 15 fritt, är han ett solklart medaljhopp om 10 dagar.

Sports Illustrateds medaljtips hör till sakerna det är Obligatoriskt För Övriga Medier Att Redogöra För när det drar ihop sig OS.

I dag publicerades så tidningens OS-nummer (med Lindsay Vonn som omslagsflicka) och den här gången utlovar Brian Cazeneuve, känd som USA:s främsta specialist på olympiska grenar, att Finland tar sju av de 258 medaljerna.

Enligt Sports Illustrated tar Finland i Vancouver ett guld, ett silver och fem brons.
Guldet går till Matti Heikkinen på 15 kilometer, silvret till Aino-Kaisa Saarinen i skiathlon och bronspengarna till skidstafettdamerna, Saarinen i sprinten, hockeydamerna, Tanja Poutiainen i storslalom och backhoppningslaget.

Den 28 september flögs Marcus Sandell i ilfart med helikopter till ett sjukhus i Innsbruck. Han fick sin vänstra njure akut bortopererad och hade också skador i mjälten och i ryggen. Det tog nästan två veckor innan han fick flyga hem till Finland, och väl hemma var det länge vila som gällde. Först efter nyår kunde han börja träna på allvar.

Att Sandell bara fyra månader efter den olyckan håller så hög fart att han kan mäta sig med världstäten och därför får en välförtjänt OS-plats är omåttligt imponerande.
Att alpina åkare råkar ut för olyckor är inte ovanligt, men ofta är vägen tillbaka svår, en kamp med självförtroendet, fylld av traumor. Sandell verkar däremot inte ha några skrupler alls. Första gången i en världscuppist efter olyckan och det var bara gasen i botten och full fart framåt. Tiden han gjorde lär ha varit bland de 15 bästa, en återkomst som heter duga.

Om vi optimistiskt förenklar lite hade Sandell i dag bra kunnat vara bland de 20 bästa i Kranjska Gora. Och det är när vi tittar på de övriga i topp-20 som det blir riktigt intressant. Bland de 20 snabbaste finns en enda åkare som är yngre än den 22-årige Marcus Sandell, österrikaren Marcel Hirscher. Resten är äldre. I topp-20 finns till exempel åtta åkare som är födda på 70-talet och alltså redan firat sina 30-årsdagar.

Det här är inget oväntat. Storslalom är en tekniskt krävande gren som det ofta tar en hel karriär att bemästra, toppnamnen i den här disciplinen är sällan några ungtuppar. Att så skrupelfritt kunna komma tillbaka efter en allvarlig krasch visar att Marcus Sandell behärskar den ädla storslalomkonsten redan som 22-åring. Att han redan rest sig från smällen visar också att huvudet är i skick och självförtroendet orubbligt, ofta en helt avgörande faktor i de alpina hundradelsstriderna.

Det finns med andra ord inga gränser för hur bra det här kan bli.
Vancouver kommer kanske någon månad för snabbt, men det kommer fler tävlingar, fler säsonger och fler mästerskap. Just i dag har jag blivit slutgiltigt övertygad om att Marcus Sandell en dag kommer att köra in sig i den absoluta världseliten i storslalom.