Huxtha står det på matchtröjan, och vad fan betyder det också, han ställer sig upp nej han hoppar jämfota i marschkängorna och firar målet med helikopterarmar som om det gällde ett avgörande i den allra sista finalmatchen. Huxtha går ner några rader och skakar tass med en vett skrämd 14-åring, han går upp och vidare upp för att krama några uppenbart främmande vuxna män i bruna läderrockar. Huxtha ser ut som om han och hans vapendragare borde låsas in. Stirrig blick, svettig, ryckiga oberäkneliga rörelser, väsnas hårt. Sedan – mungiporna i öronen, tårar i ögonen. Sådana människor ska inte låsas in. De ska tröstas, kramas, projiceras på storskärmen och sparas.

Det målet gav Jokerit en 2–1-ledning mot KalPa i går. Jag tror att aldrig någonsin har 10.000 människor fört så mycket liv för så lite i Hartwallarenan. Eller lite och lite. Total jävla förnedring stod på spel.

I omklädningsrummet var det lugnare efteråt. En ikon som i sista stund fått fart på skidskorna sitter och jiddrar om katter och dyster Tamerforsstatistik (Lind), en annan som med sin envishet och en sjuk mängd stålar bidragit till Helsingfors idrottsliv med två stora sportarenor surar och vägrar svara på frågor (Harkimo). Men så är också vägen fortfarande otroligt grovgrusad, krokig och inte minst lång i det eviga projektet i Ilmala som varje maj på torg och pressinformationer stavas Poika kotiin!

Men vad hände i Villmanstrand, liksom? Poltergeist?

Och vad gick det åt Nylander? Om Huxtha – hmm vad hette han snubben i Albanien, Hoxha? – jublade hårt så samma kan man säga om Nylle. Herregud en sådan regndans för ett sånt skitmål! Skitmål. Viktigt mål. Otroligt viktigt.

Säga vad man vill om Jokerit och årets FM-liga men rubriker har de två gett. Stor drama. Det ligger risiga hårtovor längs paradgatan i Helsingfors och på järnvägsperronger norrut och frustrationen, svordomarna och hatet som fansen lämnat efter sig klibbar fast i skorna långt in på våren oavsett hur det här äventyret slutar.

Det enda som är helt säkert är att det är över när det är över.

Sommartider hej hej.

Isbilen i Esboarenan hade knappt rullat in i rinken för att sopa rent inför nästa kvastbollsmatch när landets främsta hockeykrönikörer ännu en gång satte punkt för analysen Fel och fiasko i Böle. Detta trots att ingen ny och intressant information finns att tillföra. Just det är kanske den mest ledsamma och nyktra insikten nu när hjärnan hunnit smälta det definitiva nederlaget. För slut är det. Någon som verkligen tror att Ilves spöar SaiPa borta på lördag samtidigt som Jokerit slår KalPa hemma?

För en supporter har säsongen varit brutal. Själv hängde jag hela hösten i Jaffala. Hjärta men ingen hjärna, alltså. Det såg hemskt ut på isen från dag ett och ledargarnityret gjorde ett sånt där intryck som människor med en slapp strömmings handskakning gör. Ut med Hannu, in med annan Hannu. Men jahhajjajjjaa hoppsan då, tänkte vi. Kanske nu kanske kanske… Och så var det ju plötsligt imponerande många segrar i rad och Jokerit nosade på placeringarna fem och sex i tabellen.

In med ”krigaren” Battaglia och Nylander. Offensiv på Facebook och Twitter. Aggressiv marknadsföring på alla fronter och expertisen, i alla fall en del av dem, gick med i supporterkören och började tala om guldstriden.

Jokerits officiella Facebookgrupp har 16 162 medlemmar, eller vänner om man så vill. På Twitter har Jokeritnews 26 followers. Det är fan färre än jag själv.

Sedan sade det poff och precis allt har gått åt skogen. Sågar och napalm har plockats fram. Cellulosa nästa. Tragiskt.

Att också decenniets mest framgångsrika lag Kärpät störtdykt den här säsongen skapar mindre kalabalik, i alla fall i södra Finlands stora medier. Ljuset, jag säger inte allt men mycket ljus, är år efter år på narrarna. Som klubbgeneral har Harry Harkimo fått mycket stryk för sin impulsiva ledarstil. Men han har också fått en del gjort i den här staden och med den där ishockeyföreningen.

EDIT fredag morgon: I Urheilulehti redogör Esko Seppänen (som väntat) än en gång varför allt gick snett. Men i kommentartråden kan man ändå hitta den här snabbanalysen:

Jokereiden pitkän ajan pulma on ollut se, että siltä on puuttunut identiteetti ja pitkäjännitteinen sitoutuminen siihen. Taustalla on varmaankin osaamattomuuttaa substanssipuolella sekä organisaation johtamisessa. Lyhytjännitteinen ja reagoiva johtajuus sopii tiettyihin projekteihin, mutta ei sen kaltaiseen toimintaan, mitä jääkiekko-organisaation johtamiselta vaaditaan.

1990-luvun jokeri-menestys rakennetiin ennen Harkimoa tehdyillä ratkaisuilla junioritoiminnassa ja Jokereiden pelastamis-/tervehdyttämisoperaatiossa 80-luvun lopulla. Harkimo tuli kelkkaan mukaan korjaamaan hedelmät noiden tuottamasta hypestä.

Så alltså skribenten ”Åskådare”.

På Jokeritfansens diskussionsforum vädras naturligtvis en påtaglig upprördhet. Granskar man pseudonymerna är det kanske 15-20 gaphalsar som står för 98 procent av responsen. Den är ändå legitim. Ilskan är berättigad. Det här är geezers som betalar för hockeyn.

Som har betalat och som kommer att betala.

Moget som i ”Maaaats Sundiiin är hooomosexuell, hoomosexuell…”. Hur länge är detta roligt? Är det rentav historiskt berättigat, som somliga tydligen på fullt allvar tycker, att i sportsammanhang hela tiden håna Sverige? Det frågar Urheilulehti i den här artikeln.

Ylen tv-lähetyksen studiossa riemuittiin avoimesti, kuinka hieno päivä tämä on, kun pisteenä i:n päälle Ruotsi putosi. Kun tuollaista toimintaa miettii vähänkin syvällisemmin, on kyseessä pöyristyttävä moukkamaisuus ja äärimmäisen halpamainen tyylikeino, josta puuttuu kokonaan journalismi.

Jag tror det här pajsandet hänger ihop med folkets eller i alla fall journalisternas ängsliga självkänsla. Varje gång Wall Street Journal, Guardian eller Frankfurter Allgemeine har minsta notisen där Finland beskrivs som annat än primus i klassen kissar vi på oss. ”Huuu hur kan dom?” Ville Valo suger, skriver en engelsk kåsör i en ruta som blir läst av säg sjutusen kråkor. So fucking what? Tyck till. Ni har er jävla pudding. Och så går vi vidare.  Så borde det vara, ju. Utom öster om Mariehamn. Här självdör vi, kvällstidningarnas rubriker tyngs av trycksvärta från Marianergraven och TV2 direktsänder från terapisoffan. Hånet och motattackerna är statssanktionerade och till slut förankrade hos folket.

Pinsamt.

Korrigera mig om jag har fel men vi och svenskarna har ett hat-kärlekförhållande som är viktigare för oss än för svenskarna. Svenskarna bryr sig egentligen inte så mycket, för många av oss är det viktigt att hata dem. Inte för alla men tillräckligt många med bussig tillgång till spalter och kanaler. Är det något komplex med historisk bakgrund eller vadå men allt mer måste det bero på dåliga exempel. Som sagt, statssanktionerat…

Tur, ja. Bra lag har tur. Flyt är något man förtjänar. Det vet alla som sysslat med idrott. Sverige har mycket stolpe in. Vi har ibland. Då skrattar man inte så mycket.

Samlarpryl, visst. Men ej till salu.

I förrgår presenterade vi fotbollslandslagets nya matchtröja. I dag kan vi visa upp Vancouvervanten. Den är är bekant från tv och numera väldigt väldigt svår att få tag på. Här på Hbl har redaktör Borenius i alla fall lyckats lägga vantarna på de eftetraktade vantarna.

Försökte just köpa loss dem för 3 euro. De är snygga, ju. Men sidu nej. Icke till salu. Inte ännu.

Och sedan så är vintern strax slut så man får ändågräva fram trädgårdshandskarna i stället.

Ny matchtröja

Fotbollslandslaget har avancerat två pinnhål i FIFA-rankingen, från 54:a till 52:a, och det firas med nytt matchställ och – förhoppningsvis – seger över Malta i kväll.

Marie-Philip Poulin t.v. är 18 år. i British Columbia ska man vara 19 för att få dricka alkohol…

Ibland blir det bara fel. Som när de kanadensiska hockeydamerna beslöt att flytta ut segerpartyt efter finalen mot USA från omklädningsrummet – till isen, med alkohol och cigarrer och ballonger och gudarna vet vad allt. Det vara bara det att då var inte arenan utrymd. Det fanns både publik och IOK-höjdare kvar på läktarna.

Not good, om vi säger så.

Iltasanomat berättar att OS-bossarna reagerat kraftigt. Vad annars? Slår vad om att Coubertain inte ens i sina vildaste drömmar kunde se hockeydamer rulla runt i alkohol & tubik på en olympisk arena… Å andra sidan hade han nog inte heller några vansinnesföreställningar om kanyler och annan skräp som behövs för att bättra de idrottsliga prestationerna…

"OK grabbar det är kört, nu drar vi på en bira."

Folkhemmet rasar. Bengt-Åke måste gå. Det finns inte ett bredband som pallar mejlströmmen till de svenska kvällstidningarna nu. Välj sökmotor och skriv in FIASKO och ni får en triljon träffar. Det är likadant på ryska sidan av nätet. Man vill inte vara i Vjatseslavs Bykov nu.

Men Finland då? Redaktör von Wendt har här i sportbloggen redan talat om för oss varför Finland vann och vad JJ behöver se upp med i fortsättningen. Kan bara hålla med.

Ett tillägg dock.

Om Teemu Selänne såg ut som den där vandrande våldnaden mot Sverige var gamlingen – han fyller faktiskt 40 i sommar – närmast glödhet mot Tjeckien. Nej, inga mål men han slet för tre. Vann närkamper i båda riktningarna och gjorde sig dessutom flera gånger omöjlig framför Vokouns bur. Med lite tur hade den där snygga backhandlyftningen gått upp i bortre krysset…

• Faktabit: Summit Series 1972. Första matchen mellan Kanada och sovjeterna slutade 7–3 till gästerna. Nattens OS-semifinal… 7–3 till hemmalaget Kanada.

It kinda sets the tone for the game.

Det sade Chris Pronger i pausen mellan första och andra. Jo gubevars om jänkarna scorar första målet i morgon.

• Jo, och ännu en sak. Kanada har Crosby och Nash men ingen Stills? Tyskland har Sturm och Norge, naturligtvis Norge, Vikingstad. Åja, och Tjeck-Jan säger Hejda.

Soundtracket fram till i morgon stavas Roky Erickson och Ramones. Hey Ho Let’s Go.