Moget som i ”Maaaats Sundiiin är hooomosexuell, hoomosexuell…”. Hur länge är detta roligt? Är det rentav historiskt berättigat, som somliga tydligen på fullt allvar tycker, att i sportsammanhang hela tiden håna Sverige? Det frågar Urheilulehti i den här artikeln.

Ylen tv-lähetyksen studiossa riemuittiin avoimesti, kuinka hieno päivä tämä on, kun pisteenä i:n päälle Ruotsi putosi. Kun tuollaista toimintaa miettii vähänkin syvällisemmin, on kyseessä pöyristyttävä moukkamaisuus ja äärimmäisen halpamainen tyylikeino, josta puuttuu kokonaan journalismi.

Jag tror det här pajsandet hänger ihop med folkets eller i alla fall journalisternas ängsliga självkänsla. Varje gång Wall Street Journal, Guardian eller Frankfurter Allgemeine har minsta notisen där Finland beskrivs som annat än primus i klassen kissar vi på oss. ”Huuu hur kan dom?” Ville Valo suger, skriver en engelsk kåsör i en ruta som blir läst av säg sjutusen kråkor. So fucking what? Tyck till. Ni har er jävla pudding. Och så går vi vidare.  Så borde det vara, ju. Utom öster om Mariehamn. Här självdör vi, kvällstidningarnas rubriker tyngs av trycksvärta från Marianergraven och TV2 direktsänder från terapisoffan. Hånet och motattackerna är statssanktionerade och till slut förankrade hos folket.

Pinsamt.

Korrigera mig om jag har fel men vi och svenskarna har ett hat-kärlekförhållande som är viktigare för oss än för svenskarna. Svenskarna bryr sig egentligen inte så mycket, för många av oss är det viktigt att hata dem. Inte för alla men tillräckligt många med bussig tillgång till spalter och kanaler. Är det något komplex med historisk bakgrund eller vadå men allt mer måste det bero på dåliga exempel. Som sagt, statssanktionerat…

Tur, ja. Bra lag har tur. Flyt är något man förtjänar. Det vet alla som sysslat med idrott. Sverige har mycket stolpe in. Vi har ibland. Då skrattar man inte så mycket.