Någonting säger mig att det inte är Scorpions som Peetu har i iPoden när han glider in och ner i den där numera silverkantade halva pipan. Den här nya generationen idrottsmän har  bättre musiksmak och inställning till fysisk fostran. Dessutom cashar de in på ett helt annat sätt än Kirvesniemi. Kanske inte ännu som guru Shaun White som enligt SvD förtjänade ungefär 6 miljoner eur0 2009 men i alla fall. Red Bull och såna som sponsorer jämfört med Järvinen och Terinit. Inget ont om sistnämnda men – tja, ja.

Så det var ju en något annorlunda väckning då. Medaljgevalia och gröt med banan.

På tal om frukost: Undertecknad har precis fått i uppdrag att på måndag morgon klockan sju dra ut på krogrunda för att bevaka dem som bevakar hockeymatchen mellan Sverige och Finland… Kul! För mig och förhoppningsvis för er!…  Och på tal om det: Planeringen av ”Korståg Europa 2011” är också i full gång. Som redaktör von Wendt förtjänstfullt berättat i dagens tidning spelar Finland EM-kval i fotboll borta mot San Marino 3.6 och Sverige 7.6. We gotta go man, we gotta go.

Det är hög mysfaktor i SVT:s OS-studio.

Vi ska vara glada men komma ihåg en sak. Den dagen folkrepubliken med sina dryga miljarden invånare börjar spela damhockey riktigt på allvar får vi glömma allt medaljsnack.

Redan i dag är det tufft för Finland, ”bara” 2–1 mot ett Kina som kör med parkeringslyktorna tända.

Nu har jag sett matchen i repris. Tror vi behöver ett Miracle On Ice för att kirra ädelmetall. Då ska ni veta att jag är en osund optimist som varje år sedan guldet 2002 eller vad det nu var för år, det är så länge sedan att jag knappt minns, snackat mig snurrig om ett nytt mästerskap för Jokerit.

Två saker talar för Kanada och USA i final. Det ena är individuell skicklighet (skridskoåkning osv), det andra skotten. Fy fan så bra både amerikanskorna och kanadenskorna (sic!) skjuter. Bra och hårt. Framförallt hårt.

Och så har vi Sverige. Alltid jobbiga. Men det finns ett men, det finns det alltid också när Virmanen bygger lag i Böle, och då handlar det om flyt, studsar, stolpe in och rätt färgs skridskosnören.

Och Kina är ju då nere för räkning. Den här gången.

Brons, någon?

Löpsteget från skidskytte och Whistler till Championsfooty och Giuseppe Meazza är både långt och värt besväret. Redaktör Lönnqvist säger att Millwall när som helst skulle spöa både AC och ManU. Fakta är att Ronaldinho gjort mål och att Rooney varit nära nära nära.

Footy on the telly!

Minns ej längre hur många kilo ädelmetall finländarna skulle flyga hem från Whistler, men allt det verkar ha kommit på skammen redan dag fyra, ju. Och inte är det bara idrottarna som tuggar fradga i brist på framgångar. Surrar tydligen ordentligt även på pressläktaren, om man får tro Yleproducenten Ari Mennander som intervjuats av  uusisuomi.fi:

– Tässä alkaa tuska kasvaa ja se heijastuu täällä ihan kaikkialla, Mennander sanoi.

Esimerkiksi miesten jääkiekkomaajoukkueen infossa suurin puheenaihe oli se, että mitaleita pitäisi alkaa tulla.

Hockeykrigarna, ja. Start i morgon. Medaljchans fifty-sixty.

Old time hockey är numera en etablerad omskrivning av vintern i Rödbergen och Drumsörinken. Samma sak kan inte sägas om Sotshi. Plus åtta grader och risk för regn. Det är den 16 februari. Samma sak i Vancouver, dock en grad ”kallare”.

Sotshi är som känt värd för nästa vinter-OS. Mycket hinner hända på fyra år men något, kanske min intuition, snart fyrtioåriga erfarenhet och kanske kanske kanske även FN:s klimatpanel, säger mig att det inte blir kyligare. Och varför skulle det? Sotshi har ett subtropiskt klimat med ungefär 300 soldagar i året. Jag vet inte hur det hänger ihop men vintersport är trots allt en stor grej därborta. Det måste det vara. Annars får man inte vinter-OS.

Men Vancouver, alltså. Enligt min tyska radarstation och satellitbevakning är det sju grader ovan noll i dag. Elva i morgon och 10 på torsdag.

Helsingfors i dag -8, i morgon onsdag – 6 och på torsdag – 8.

Så kanske att vi ger fan i tv-tittandet och drar ut i pulkabacken då. Bättre glid här.

Efter några dygn med sändningar från Calga… ehh Vancouver känner jag mig som en vimmelkantig vinnare i tv-soffan. Det beror inte så mycket på alla poängplaceringar som finländarna cashat in utan på bildkvaliteten.

Tammitusan! Drygt 600 punkter mot drygt 1000 punkter! Yles och SVT:s HD-sändningar får mig att lägga glasögonen på fönsterbrädet. Så skarp är bilden. Att glada hälsningar från en nöjd tv-avgiftsbetalare bara.

Sedan så är det visst så att Yle HD kan bara ses av Welhoabonnenter? Trist i så fall.

Nu väntar jag på 3D.

Det finns mål och så finns det mål. Själv är jag nästan perverst förtjust i mål där pucken bokstavligen bärs in i nätmaskorna, men kan också uppskatta skönheten i bling bling på ljustavlan efter att någon med mjuka händer och fantastiskt spelöga lyckats.

Som natten mot måndagen finsk tid.

Då var allt ljus på USA:s Jocelyn Lamoureux.

Amerikanskorna besegrade Kina med 12–1 och det var ju fullständig lekstuga vid den ena målgården men ändå – Jocelyn Lamoreux.

Tyvärr gör OS-arrangörerna och kanske skumma internationella avtal det omöjligt för mig att ladda upp en video här (i Nordamerika är det konstigt nog möjligt). Men jag kan kränga in något annat här i stället.

En juutuubsnutt från hösten 2006. Hallå alla IFK-fans!

Nämligen, Jocelyns mål påminner mycket om Miika Jouhkimainens 1–0 mot Jokerit den 19 oktober. Backarna i Kinamatchen och Helsingforsderbyt hittade nog inte ut från hallen efteråt.

Suveränt!