På torsdag är det dags för NHL att dela ut de årliga individuella troféerna. Suck.

Dels är de väldigt förutsägbara, precis som filmvärldens Oscars, dels baserar de sig på helt godtyckliga kriterier (om det var Finland skulle vi säga text-tv-kriteriet, d.v.s. mest statistik), dels riskerar de att verka väldigt löjliga efter slutspelet då omröstningen sker efter grundserien.

På riktigt, finns det en enda reporter eller coach som utan att näsan växer och öronen snurrar kan påstå sig följa alla de 30 lagen och se så många av deras matcher att den kan bedöma om Ryan Kesler är en bättre defensiv forward än Jonathan Toews? Eller om Shea Weber är en bättre back än Zdeno Chara? Eller, hellre, är någondera av ovannämnda bättre i sina respektiva områden än, säg, Brandon Sutter och Toni Lydman?

Nä, reportrarna och tränarna som väljer vinnarna baserar sina val på statistik, känsla och rykte. Bästa backen är den som gör flest poäng, såvida han har någorlunda hyfsad +/- – statistik.Bästa defensiva forwarden brukar vara en toppforward med hyfsat med poäng och bra +/-, fast det sistnämnda närmast betyder att liraren ifråga spelar i första eller andra femman i ett topplag. Riktiga defensiva forwards tvingas möta motståndarens toppfemmor varje kväll och det är sällan deras +/- ser vacker ut.

Sen det här med grundserie och slutspel. Vancouvers Alain Vigneault är en av finalisterna till Jack Adams Trophy som bästa tränare, men i slutspelet såg han långt ifrån ut att vara NHL:s bästa coach. Priset går ändå sannolikt till Pittsburghs Dan Bylsma, som lotsade Penguins till slutspel trots att superstjärnorna Sidney Crosby och Jevgenij Malkin var borta hela säsongen.

Daniel Sedin får sannolikt Hart Trophy, men med tanke på slutspelet är väl Ryan Kesler snarare Vancouvers MVP. Och efter hans slutspelsprestationer ser Roberto Luongo inte ut som NHL:s bästa målvakt värd Vezina Trophy.

Boston var klart bättre. Punkt.

Vancouver förtjänade inte att vinna Stanley Cup, och då hänvisar jag inte till att Alex Burrows bet Bostons Patrice Bergeron i fingret, att Raffi Torres obestraffad gristacklade Chicagos Brent Seabrook, att Aaron Rome däckade Bostons Nathan Horton eller att Vancouverspelarna kom med mer eller mindre genomtänkta uttalanden genom hela finalserien.De var bara sämre.

Bröderna Sedin var urusla i finalserien och förtjänar att bli hånade. De filmade mer än de producerade offensivt. Fem poäng sammanlagt på sju matcher. Värsta MVP-duon minsann. Den enda Vancouverspelaren som kan hålla huvudet högt är Ryan Kesler.

Bruins kunde med lite flyt ha vunnit någon av matcherna i Vancouver, men i Boston var Canucks helt utspelat. Sant att Boston hade lite turen på sin sida i game seven, men de var klart bättre rakt igenom.

Trist för Sami Salo, som var ungefär lika värdefull i försvaret som Jyrki Lumme i Canucks förra finaläventyr 1994. För vad som än händer spelar Salo inte i Canucks nästa år och det är mycket troligt att det här var enda chansen att vinna Stanley Cup under hans karriär.

Trist för Vancouverfansen, för det kan ta ytterligare 17 år innan Canucks spelar final nästa gång. Nu faller hela lagbygget samman.

Enligt Capgeeks.com har Canucks 13 spelare under kontrakt nästa år för sammanlagt 45,7 miljoner dollar. Lönetaket väntas ligga nånstans vid 61 miljoner dollar. Daniel och Henrik Sedin, Ryan Kesler och Roberto Luongo tar ensamma 19,5 miljoner dollar av utrymmet under lönetaket.

Bland de som saknar kontrakt finns: Kevin Bieksa, Christian Ehrhoff, Raffi Torres, Sami Salo. De är alla unrestricted free agents, vilket betyder att de kan teckna på för vilket lag som helst om de inte förlänger med Vancouver före 1 juli. Bland restricted free agents finns bland annat Yannik Hansen och Max Lapierre. Åtminstone Bieksa och Hansen ska ha påökt för att stanna – rejält.

Skulle kanske vara dags för Vancouver att se sig om efter en ny coach i stället för Alain Vigneault. Han stod helt tafatt när Bostons Claude Julien avväpnade Canucks offensiv och power play och ingrep inte när Vancouverspelarna ödade energi på helt onödiga saker som att hämnas uteblivna domarvisslingar.

Ett annat exempel på hur Vancouver förlorade tränardusten: Bostons 1-0 mål i game seven, strax efter en tv-timeout. Henrik Sedin viftas bort från tekningen, Daniel Sedin förlorar tekningen åt Patrice Bergeron, som en stund senare gör superviktiga 1-0. I slutet av perioden i andra änden av rinken sätter Claude Julien inte en, inte två, utan tre centrar på isen för att säkra en tekning i den egna försvarszonen.

Julien fick sitt lag att spela som en maskin, som inte saknade en eller två kuggar, såsom matchvinnaren  Nathan Horton eller Marc Savard. De jobbade tusen gånger hårdare än Vancouver, vann tvekamperna och gav inte Canucks något utrymme i mittzonen eller Bostons försvarszon.

Klicheer är klicheer just för att dom är sanna. Försvar vinner titlar.

Särskilt med en målvakt som Tim Thomas. Strålande rakt igenom. Roberto Luongo var fenomenal i de tre första matcherna i Vancouver, men usel i Boston och skänkte bort segern i game six. I game seven var han inte ensam skyldig till målen, men hjälpte inte heller sitt lag värst mycket.

Domarna: Totalt vedervärdiga. Helt usla i hela finalserien, men game seven var ett dåligt skämt. Domarna saknade helt en konsekvent linje. Lyckligtvis drabbade det bägge lagen lika mycket.

Först vill jag säga att jag inte fattar vad kollegan på HS snackar om när han i söndagens tidning skriver något om att hur tråkig kan en finalserie bli. NHL-finalerna har varit fartfyllda, fysiska, spännande – trots att de tidvis varit målfattiga. I början såg det ut att bli en lätt match för Canucks, men så blev det inte alls. Några reflektioner:

– Målvakterna. Om Canucks nyckelspelare är lika ineffektiva i resten av finalserien samtidigt som Tim Thomas fortsätter att briljera ligger han närmast till Conn Smythe Trophy – även om Vancouver tar hem Stanley Cup. Senast en spelare i det förlorande laget utsågs till slutspelets MVP var 1987 och Flyers Ron Hextall. Vinner Boston är trofén garanterat hans.

– Domarna har varit usla. Deras jobb har inte underlättats av att bägge lagens spelare gör sig skyldiga till att filma utvisningar åt motståndarna.

– Filmandet. Game five började med tre raka utvisningar för Vancouver och därpå en samtidig utvisning för en oskyldig Alex Burrows. Helt uppenbart att Canucksspelarna och Burrows i all synnerhet nu får betala

– Målet. Vill gärna upplysa nämnda kollega om att Maxim Lapierres mål som gjorde 1-0 inte var en lyckoträff, utan han serverades pucken via en utstuderad passning av Kevin Bieksa som grundade sig på att Tim Thomas kommer emot tio meter utanför målvaktsområdet.

– Ordkriget. Roberto Luongo hävdade självsäkert att han tagit målet i game five. Jag insåg inte att det var mitt jobb att måste pumpa luft i hans däck, svarade Thomas. Har inte knattelag sådana? Kevin Bieksas kommentar när han blev tillfrågad om Bruins jacka som går till lagets bästa spelare efter varje match. Rätt snabbt lärde sig de två klubbarna, i med hemstäder 5 000 km från varandra, som möts en gång i grundserien, att hata varandra.

– Bitandet. Öh, glöm det.

– Tips inför nästa match: Bruins vinner, fråga bara inte med vilka siffror, men Canucks tar Stanley Cup på hemmaplan.

Skönt att Boston lyckades vinna game 3 och göra NHL-finalerna till en matchserie. Framgångsreceptet var enkelt – spela rivig, aggressiv Bruinshockey.

Vancouver är fortfarande favorit, med hemmafavör och spelarmaterialet som talar för sig. Men åtminstone blir det lite spänning inför fortsättningen. Slutsiffrorna 8-1 säger inget, matchen var avgjord vid 3-0, och sedan började Canucks se fram emot nästa möte.

Kan inte låta bli att förundra mig över NHL:s linje när det gäller disciplinära åtgärder. Aaron Rome avstängs för resten av finalserien för sin tackling mot Nathan Horton, som fick sig en otäck smäll. Lyckligtvis klarade Horton sig med en hjärnskakning. Men i och för sig var det inget annat fel på Romes tackling än att den kom alldeles för sent, efter att Horton passat bort pucken.

När Vancouver mötte Chicago i första omgången av slutspelet däckade Raffi Torres Brent Seabrook med en betydligt fulare tackling. Men Seabrook blev inte skadad och Torres slapp avstängning.

Alex Burrows slapp bestraffning för att ha bitit Patrice Bergeron i game 1. En förbrytelse som gav Jarkko Ruutu två matchers avstängning för ett par år sedan.

Nå, Boston har också dragit nytta av Colin Campbells darriga linje. Som när Zdeno Chara slapp avstängning för mordförsöket på Montreals Max Pacioretty i grundserien.

I finalserien är det Colin Campbells underordnade Kris King och Mike Murphy som beslutar om disciplinära åtgärder, eftersom Colin Campbell är jävig på grund av att hans son Gregory Campbell lirar i Boston. Efter säsongen stiger Campbell åt sidan till fördel för Brendan Shanahan, under sin tid en power forward med klass och numera en respekterad röst i NHL-kretsar.Få se om det innebär en mer konsekvent linje.

Håller inte med Don Cherry om att det var den sämsta NHL-finalen någonsin hittills (Colorado-Florida 1996 överträffar det mesta) men årets uppgörelse mellan Boston och Vancouver ser ut att bli lite ensidig. Att förlora första matchen med 19 sekunder kvar att spela av ordinarie speltid kunde vara mentalt knäckande, om inte för det faktum att Canucks höll i matchen merparten av de 59.41 minuterna fram till dess.

Det var bara Tim Thomas som höll Bruins med i matchen så länge och som kan göra matchserien någorlunda tät. Bruins spel i numerärt överläge är uselt och det fungerar bara inte med Zdeno Chara parkerad framför målet. Iden med en storväxt back som skymmer målvakten är inte ny och inte alls dum, problemet är bara att Chara inte klarar jobbet. En lirare som står i målgården ska styra in puckar, inte väja för dem.

Det tycks bli stört omöjligt för Boston att lirka in puckar bakom Roberto Luongo. Ett förslag – börja kasta pucken mot mål från dödvinkel. Det fungerade flera gånger för Nashville.

Vancouver anfaller däremot med bred arsenal. Sedinarna kom i gång i serien mot San Jose och Ryan Kesler tycks inte låta bekomma sig av sin omtalade ljumsskada.

Canucks kan mycket väl svepa finalserien, om inte Boston lyckas vinna en match på hemmaplan. Det kommer igen att aktualisera diskussionen om hur mycket starkare västra konferensen är just nu jämfört med östra.

Det igen kommer att göra frågan om divisionsindelningen efter att Atlanta Thrashers flyttat till Winnipeg högintressant. Nästa säsong spelar Winnipeg fortfarande i sydöstra divisionen. Men rimligtvis kommer Winnipeg att förflyttas till västra konferensen, eftersom närmaste divisionsrivalen Washington ligger 2000 km bort och staden ligger i den centrala tidszonen en timme efter  sina konferensrivaler.

Detroit har i åratal velat flytta till den östra konferensen, eftersom staden ligger i den östra tidszonen och laget spelar största delen av sina matcher mot klubbar i den västra tidszonen. Det innebär att bortamatcherna till tv-tittarnas förtret sänds sent på kvällen i Detroit. Inte de långa flygresorna att förglömma.

En annan kandidat är Columbus Blue Jackets, som under de senaste åren vunnit mer än förlorat matcher mot lag i den östra konferensen. Columbus som bara en gång nått slutspel skulle dra stor nytta av att spela i den lättare östra konferensen.

Nashville är i samma situation som Columbus. Staden ligger i den centrala tidszonen, men geografiskt bara cirka 850 km från exempelvis Raleigh där Carolina Hurricanes spelar sina hemmamatcher.

Fyra lag fortsätter sin jakt på Stanley Cup, men de 26 andra klubbarna kan ägna sommaren åt att fundera varför de inte är med i det här skedet. Här är en lista över vad de bör göra i sommar:

Anaheim:

Övertala Teemu Selänne att teckna på för ytterligare ett år.

Atlanta:

Spelarna bör skaffa vinterjackor. Det ärbra mycket kallare klimat i Winnipeg, dit klubben snart flyttar.

Buffalo:

Föreslå att staden bygger Lindy Ruff ett minnesmärke. Bredvid Ryan Millers.

Calgary:

Sälj Jarome Iginla mot ett förstaval i draften plus lite garnityr. Ni är sämst i NHL med tre egna draft picks i laget. Andra äldsta laget efter Detroit. Försök i sommarens draft hitta ens en spelare som kan kontribuera inom de närmaste åren. Olli Jokinen? Om ni hittar en köpare…

Carolina:

Satsa på föryngring. Låt Joni Pitkänen gå.

Chicago:

Använd inte längre de där svarta tröjorna. De är läckra, men ni är ett original six-lag med världens klassigaste tröjor. Rött och vitt, tack.

Colorado:

Svara inte om Peter Forsberg ringer. Massor av rum under lönetaket och bara ett dussin spelare under kontrakt. Anställ ett par veteraner för att stödja de unga begåvningarna (inte Adam Foote, den eran är förbi nu).

Columbus:

Börja lobba NHL-ledningen för att få flytta till den betydligt lättare östra konferensen om och när Atlanta flyttar till Winnipeg.

Dallas:

Erbjud Mike Modano en hederstjänst inom organisationen. Skulle inte vara dumt att ordna en förlängning med Mike Richards heller.

Detroit:

Försök få Nicklas Lidström att fortsätta ett år till. Låt Håkan Andersson hitta några superbegåvade svenskar och ryssar som ingen hört om som ni kan drafta i sjätte och sjunde omgången av draften och som kan hoppa in och ersätta ert gamla garde.

Edmonton:

Välj Adam Larsson med ert förstaval i draften. Ni gillar ju europeer, har redan en massa svenskar och ett överflöd av begåvade forwards. Och ge ångvälten Teemu Hartikainenen plats i laget genast från hösten. Samma begåvade forwards är av den typen som väger rätt lätt.

Florida:

Njut av solen. Säg adjö till Tomas Vokoun och ge Jacob Markström chansen.

Nashville:

Sluta snålas och köp en vass målspottare. Ni har fyrken och rum under lönetaket. Även om Pekka Rinne inte släpper in ett enda mål behövs det ett mål för att vinna en hockeymatch.

New Jersey Devils:

Ångra lite den dag ni tecknade monsteravtalet med Ilja Kovaltjuk, dröm lite sentimentalt om tiderna när Scott Stevens och Scott Niedermayer patrullerade er blålinje – och håll tummarna för att exempelvis Adam Henrique utvecklas till en elitspelare.  Under tiden kan ni försöka förlänga med Zach Parise.

New York Islanders:

Förfalska några tusen underskrifter för att få tillräckligt med namn på ägaren Charles Wangs adress om en ny arena.

New York Rangers:

Jag beklagar djupt Derek Boogards oväntade bortgång. Men – Madison Square Garden kräver en goon. Sean Avery räcker inte.

Los Angeles:

Brayden Schenn & Co skulle kunna behöva några veteraner som mentors. Med ett överflöd på unga talanger kan ni offra några för att i utbyte få några Mark Recchi/Ryan Smyth-karaktärer.

Minnesota:

Se till att få Mikael Granlunds underteckning på ett rookieavtal och ge honom massor av speltid i första eller andra kedjan och i första power play-femman. Men snälla, om det inte fungerar så skicka honom tillbaka till HIFK innan han spelat 25 matcher. Ni har ganska dåligt track record vad gäller att förädla förstaval i draften under de senaste åren: AJ Thelen, Benoit Pouliot, James Sheppard ,Colton Gillies, Tyler Cuma och Nick Leddy…
Montreal:
Med två backar under kontrakt kan det löna sig att försöka hitta några ersättare för Roman Hamrlik, Hal Gill, m.f.l. bland free agents.

Ottawa:

Dags att börja diskutera Daniel Alfredsssons no trade-klausul igen…Ni borde också erbjuda Mike Brodeur ett nytt kontrakt – en målvakt som heter M Brodeur kan inte vara helt fel att ha.

Philadelphia:

Ignorera snacket om att köpa en dyr målvakt, satsa pengarna  på att hålla Ville Leino kvar i Flyers (Flyers har 2 miljoner dollar rum under lönetaket) och ge talangen Sergej Bobrovsky en ny chans.

Pittsburgh:

Tillbe alla pingvingudar om att Sidney Crosby och Jevgeni Malkin återställer sig totalt och, så länge  SLUTA MED ALLT SKENHELIGT GNÄLL OM FULA TACKLINGAR så länge Matt Cooke spelar i Penguins. PS fråga gärna Max Talbot snällt om han går med på lite lägre lön för att stanna i Pittsburgh.

Phoenix:

Erbjud Ilja Bryzgalov ett nytt kontrakt och tacka Gary Bettman och alla korrumperade Arizonapolitiker för att ni fortfarande får stanna i soliga och varma Phoenix.

St.Louis:

Släng Vladimir Tarasenko in i hetluften och ge honom massor med speltid. Och ge Philip McRae en rejäl chans att platsa i laget – St Lous behöver en McRae.

Toronto:

Vad ni än gör: trada inte bort någon av de få unga löftena ni har eller draftturerna ni lyckats samla inför årets draft.Och teckna inte ett mångmiljonkontrakt med kontraktlösa Joni Pitkänen.

Washington:

Trada Alexander Semin, Mike Green eller Niklas Bäckström – eller kanske alla tre. Skaffa ett par rakryggade spelare som kan ta ansvar och leda klubben på isen. Typ Mike Richards (glöm det, han är inte till salu).

Boston-Tampa Bay

Det här lär bli en målfattig serie: Bruins och Lightning har släppt minst mål av alla lag i slutspelet: 2.18 i snitt per match. Bisarrt nog har de också gjort flest mål: Lightning 2.46 och Bruins 2.36 per match.

Målvakterna: Tim Thomas är för tillfället NHL:s bästa målvakt trots eller tack vare sin ickeortodoxa teknik. Dwayne Roloson har också storspelat i Tampa Bays mål, men det är fördel Boston.

Försvaret: Zdeno Chara leder det fysiska och skickliga Bostonförsvaret, fast Bruinsfansen hade säkert räknat med mera kontribution av Tomas Kaberle som förvärvades från Toronto än tre assists.Fördel Boston.

Anfallet: Det är ett stort avbräck för Boston ifall Patrice Bergeron inte spelar. Inte bara är han effektiv, utan tar också hem tekningar med extremt hög (64,2 %) säkerhet. Boston är inget offensivt lag: orsaken till att laget gjort så många mål hittills är att Flyers var så usla defensivt i den andra slutspelsomgången. Tampa Bays tättrio Steven Stamkos, Vincent Lecavalier och Martin St. Louis öser in mål och ackompanjeras av grovjobbare som Sean Bergenheim (bäst i TB med sju mål). Fördel Tampa Bay.

Specialsituationer: 5.4 procent. Bostons power play-effektivitet säger en del. Boston har spelat över 60 minuter, det vill säga en hel match, i numerärt överläge och producerat två mål – och släppt ett. Samtidigt har Tampa Bay gjort mål med suverän 26.7 procents effektivitet. Tampa Bay spelar också effektivt i numerärt underläge, genom att avklara 94,4 procent av utvisningarna utan bakslag. Bostons motsvarande procent är 80,5. Fördel: Tampa Bay.

Tips: Tampa Bays breda offensiv blir för mycket också för Tim Thomas och lagets organiserade styrningsspel neutraliserar Bostons anfall. Tampa Bay i sjätte.

Vancouver-San Jose

Lär bli en fartfylld och sevärd serie. Låter klichémässigt med att tala om moralisk final, men vinnaren av den här matchserien har fördel i finalen.

Målvakter: Frånsett sitt sammanbrott i game 4 av den första slutspelsomgången mot Chicago har Vancouvers Roberto Luongo övertygat. I konferenssemifinalerna mot Nashville blev det några konstiga mål – Predators gjorde hela fyra mål på skott från bakom mållinjen. Håller Luongos nerver? Antti Niemi var inget vidare för Sharks i den första omgången mot LA Kings, men storspelade tidvis mot Detroit. Gjorde några kvalificerade räddningar i game seven, men gav också saftiga rebounds och släppte in Detroit i matchen med att låta in en enkel reducering för Pavel Datsjuk. Niemi har ändå en tendens att göra de avgörande räddningarna. Fördel: Vancouver.

Försvar: Sharks har offensiva backar som Dan Boyle och Douglas Murray utgör ett fysiskt hot, men Canucks har större bredd och talang i sitt försvar. Fördel: Vancouver.

Anfall: Det är tack vare Ryan Kesler och den så kallade andra kedjan som Vancouver nått så här långt. Bröderna Sedins första kedja har varit värdelös efter de första matcherna mot Chicago. De måste vakna nu, för San Jose har både bredd och talang i offensiven. Den eviga slutspelsfloppen Joe Thornton och hans kedjekamrater Patrick Marleau och Dave Setoguchi tände till i game seven mot Detroit, men den interna poängligan i San Jose toppas av Logan Couture och Ryan Clowe som bildar kedja med Dany Heatley. Joe Pavelski i tredje kedjan har också bidragit med 5 mål i slutspelet. Fördel

Specialsituationer: San Joses power play har hostat betänkligt: 13,7 procent, medan Vancouver utnyttjat sina numerära överlägen med 22,2 procents effektivitet. San Jose har betat av utvisningar med 82,7 procents effektivitet, hyfsat, men Vancouver har klarat 86 procent av sina numerära underlägen. Fördel: Vancouver.

Tips: Bröderna Sedin vaknar äntligen till liv, men Vancouvers Ryan Kesler fortsätter att vara Canucks MVP och ser till att Sharks slutspelsbesvikelser får en fortsättning. Sharks är uttröttade av den tuffa serien mot Red Wings. Vancouver till final i sjunde matchen.

Värt att notera:

De två senaste Stanley Cup-vinnarna, Chicago och Pittsburgh, hade inlett säsongen i Europa. I höstas inledde Boston och San Jose säsongen i Europa.

Inte sedan 1992 (Pittsburgh Penguins) har det lag som slutligen vunnit Stanley Cup tvingats till ett game seven i den första slutspelsomgången. Såväl Vancouver som Boston och Tampa Bay tvingades till sju matcher i första omgången. Sharks klarade sig med sex matcher mot LA Kings.

Vancouver har varit suveränt hela säsongen och tog hem President’s Trophy som vinnare av grundserien. Bara sju lag som vunnit President’s Trophy har vunnit Stanley Cup.