Huxtha står det på matchtröjan, och vad fan betyder det också, han ställer sig upp nej han hoppar jämfota i marschkängorna och firar målet med helikopterarmar som om det gällde ett avgörande i den allra sista finalmatchen. Huxtha går ner några rader och skakar tass med en vett skrämd 14-åring, han går upp och vidare upp för att krama några uppenbart främmande vuxna män i bruna läderrockar. Huxtha ser ut som om han och hans vapendragare borde låsas in. Stirrig blick, svettig, ryckiga oberäkneliga rörelser, väsnas hårt. Sedan – mungiporna i öronen, tårar i ögonen. Sådana människor ska inte låsas in. De ska tröstas, kramas, projiceras på storskärmen och sparas.
Det målet gav Jokerit en 2–1-ledning mot KalPa i går. Jag tror att aldrig någonsin har 10.000 människor fört så mycket liv för så lite i Hartwallarenan. Eller lite och lite. Total jävla förnedring stod på spel.
I omklädningsrummet var det lugnare efteråt. En ikon som i sista stund fått fart på skidskorna sitter och jiddrar om katter och dyster Tamerforsstatistik (Lind), en annan som med sin envishet och en sjuk mängd stålar bidragit till Helsingfors idrottsliv med två stora sportarenor surar och vägrar svara på frågor (Harkimo). Men så är också vägen fortfarande otroligt grovgrusad, krokig och inte minst lång i det eviga projektet i Ilmala som varje maj på torg och pressinformationer stavas Poika kotiin!
Men vad hände i Villmanstrand, liksom? Poltergeist?
Och vad gick det åt Nylander? Om Huxtha – hmm vad hette han snubben i Albanien, Hoxha? – jublade hårt så samma kan man säga om Nylle. Herregud en sådan regndans för ett sånt skitmål! Skitmål. Viktigt mål. Otroligt viktigt.
Säga vad man vill om Jokerit och årets FM-liga men rubriker har de två gett. Stor drama. Det ligger risiga hårtovor längs paradgatan i Helsingfors och på järnvägsperronger norrut och frustrationen, svordomarna och hatet som fansen lämnat efter sig klibbar fast i skorna långt in på våren oavsett hur det här äventyret slutar.
Det enda som är helt säkert är att det är över när det är över.
