Att Frankrike förlorade med 1–5 mot Tyskland i dam-EM föranleder kanske inte direkt landssorg i den franska republiken.
Frågan är väl snarast om någon hemma i Frankrike ens vet om det.
Det fanns nämligen ingen fransk journalist på plats när lagets tränare höll presskonferens efter utklassningen i Tammerfors i kväll. Inte en enda.

Tyskland representeras i Ratinas pressrum av sex skrivande journalister och från England fanns fyra dagstidningsskribenter på plats för landets första gruppspelsmatch. Men från Frankrike: Ingen. Rien, heter det visst.

Men en rund och rolig fransk tränare höll presskonferens i alla fall, för den lilla grupp med Uefa-människor och annat löst folk som satt kvar i rummet.

Den runda och roliga tränaren hade uppenbarligen en enorm förkärlek för idiom och ordspråk, för i samband med snart sagt varje svar såg tolken olycklig ut och förklarade att det där blir väldigt svårt att översätta för det är ett talesätt vi har i Frankrike.
– I slutet på dansen måste man betala fiolspelaren, som vi säger i Frankrike, analyserade den runda och roliga tränaren.
Och så där höll det på.
– Man lånar pengar åt de som är rika, som vi säger i Frankrike, blev slutsammanfattningen av 1–5 innan den runda och roliga tränaren smet ut från rummet och via tolken lät hälsa att “jag hoppas verkligen ni förstod vad jag menade”.

Tyskland såg förresten sanslöst bra ut. De har nu mött två av turneringens potentiella medaljlag och har 9-1 i målskillnad. Extra plus i kväll för mittfältaren Linda Bresonik.
Den tyska gruppsegern är nu klar och det blir reserverna som får spela i den sista gruppmatchen mot Island.
– Det är helt självklart. Hur skulle man kunna ändra för mycket?, sade den tyska tränaren och såg helt oförstående ut över att någon ens kunde fråga om Tyskland tänker ställa över de bästa på söndag.

Underhållande start på lördagen, tack vare Markus Pöyhönen och Finlands Bollförbund, som bägge visar att de kanske inte direkt har de vassaste verktygen i lådan.

Först läser man i e-posten att Bollförbundet skickar ut PR inför morgondagens dam-EM-premiär mot Danmark genom att artigt meddela att det nog inte kommer att komma 30.000 åskådare på matchen eller ens 25.000 utan att publiksiffran lär stanna på typ 20.000.
Det är ju bra med öppenhet och ärlighet varar längst, men finns det faktiskt något egenvärde i att dagen före match meddela att åskådarantalet väntas bli en tredjedel MINDRE än väntat. Om någonting gör väl ett sådant pressutskick att ännu fler stannar hemma, och det kan väl knappast vara meningen?
Om någon undrar lyste MYPA-mejlet att klubben väntar sig 800 åskådare till gårdagens Jaromatch med sin frånvaro.

Sedan tar det någon minut längre än vanligt att bläddra genom Ilta-Sanomat för tidningen scoopar på att polisen hittat anabola steroider hemma hos ex-sprintern Markus Pöyhönen, såväl Klenbuterol som Metandienon.
Ärendet ska upp i rätten så småningom och det enda festliga med hela härvan är Pöyhönens försvarstal. Han uppger givetvis att han är oskyldig, och bara ”hittat steroiderna i en påse ute i skogen på sin vanliga länk”.
Känns kanske som att försvarsadvokaten har en del att jobba med.

Färsk topp 2-lista på ”Fenomen-i-VM-i-Berlin-som-i-och-för-sig-fått-en-del-uppmärksamhet-men-som-jag-tycker-borde-få-betydligt-mer”.

1. Björnen Berlino
I formel-1 får förarna på prispallen spruta champagne. I Tour de France får etappvinnarna pussas med lättklädda brudar. I Vasaloppet får ettan en hyfsat ärofylld krans när den går över mållinjen.
I Berlin får världens bästa friidrottare i sin karriärs största stund gosa med en totalfånig jättenallebjörn.
VM:s maskot är onekligen en profil, och extra plus får Berlino för att ha gett långahäck-vinnaren Melanie Walker en hederlig ”piggyback-ride”, bara för att under ritten krascha rakt in i en häck. Stort.

2. ”Tänk knäckebröd”-medaljerna
Organisationskommittén i Berlin har tydligen kommit fram till att traditionella små runda medaljer är sååå passé.
Så de gjorde dem stora och fyrkantiga i stället.
Bra tänkt. ”Varför har du snott förrättstallriken från en sån där kitschig asiatisk restaurang där lite för mycket går i guld” är ju precis vad man vill höra när man visar VM-medaljen för barnbarnen.

Hemkommen från en veckas äventyr på de engelska fotbollsläktare där The Mighty Tottenham Hotspur invaggat oss hårt prövade supportrar i en lömsk känsla av omutlig optimism kan jag inte låta bli att förundra mig en smula över Yle. Jag också.

Det mest ledsamma att vara hemma igen är (förutom att missa serieledarnas visit till Upton Park;) att inte få se friidrotts-VM från BBC.
Jag hann nämligen bli bortskämd med vad som måste vara världens bästa friidrottssändningar. I stolarna sitter Michael Johnson, Colin Jackson, Steve Cram, Jonathan Edwards och Denise Lewis, alla samtidigt, och alla säger de genomtänkta och smarta saker i diskussioner som gärna tar upp kontroversiella ämnen.
Gamla tillbakablickar varvas med färska inslag och smidiga övergångar. Egen klanderfri regi och en uppsjö av egna kameror gör att sändningarna aldrig får en död sekvens. Att BBC står längst fram i intervjukön och får snacka med stjärnorna före de hunnit bli trötta på intervjurumban gör inte saken sämre.
Hela konceptet andas en sån proffsighet att sändningarna får en skön rofylld distans, har man en expertkommentator som löpt världsrekord på korta häcken inser man att det inte är lönt att hetsa upp sig för att en brittisk löpare går till VM-final på distansen.

Hemma igen slog det mig att jag varit på plats på de senaste stortävlingarna i friidrott och därför inte sett Yles sändningar på ett antal år. Lugnt, för absolut ingenting har hänt. Absolut ingenting, på minst 10 år. Två män som pratar för mycket på en rutinmässigt ihopklippt feed, and that’s it.

Ju längre kvällen gick desto mer kollade jag på svenska fyran, som åtminstone hade ambitionen att göra väldigt mycket mer. En reporter med kamera satt i publiken och pratade med Yannick Tregaro under Emma Greens höjdfinal, och spänsttränaren tackade med att mitt under värsta Bolt-hysterin säga något nedlåtande om ”200-meterspajasar”. En annan reporter fanns i folkhavet vid Brandenburger Tor för att följa med Friedrich-Vlasic-duellen med lokalbefolkningen. Genom sändningen jobbades det smidigt med ett par olika bilder infällda i varandra, vilket ledde till att uppladdningen inför 200-finalen blev lång och underhållande.
Och när Usain Bolt sedan löpte i mål på 19,19 förstod referenterna att det bästa de kunde göra var att hålla käft i en minut. På Yle gick det typ två sekunder efter målgång innan kommentatorerna började mässa om vem som fick silver. Som om en enda människa i hela världen skulle bry sig.
Efter att allt lugnat ner sig vävdes friidrottskvällen i fyran sedan ihop i ett elegant timmeslångt magasin, lett av den suveräna Peter Jihde.

Betygen blir alltså:
BBC 10, svenska fyran 8, Yle som vanligt 6 med darr på ribban.
Varför måste det vara så?

Här min teori:
I England är friidrotts-VM ingen självklart stor händelse, utan får kämpa hårt för att få någon uppmärksamhet alls. Kvalitetstidningarna har i veckan haft 12 sidor fotboll, 4 sidor cricket och 2 sidor VM. I tabloiderna är proportionerna 20-4-2. Och då har det ändå gått bra för britterna. Hur många som tittar på BBC:s VM-sändningar är i ett sådant klimat direkt beroende av hur bra sändningarna är. Då anstränger man sig.
I Sverige delar SVT och fyran på VM och sänder varannan kväll. Kanalerna jämförs med varandra och tävlar med varandra. Då anstränger man sig.
I Finland spelar det ingen roll hur sändningarna ser ut. Friidrotten och Yle är ohotade, och en halv miljon bänkar sig hur som helst för damernas släggkval. Så varför skulle man gå till överdrifter för att förbättra något, det funkar ju bevisligen som det är.
Fast det skulle ändå vara kul att också på Yles kanaler få se friidrott med ett par bildrutor infällda i varandra. Redan till EM i Barcelona 2010 är kanske att ta i. Men om vi siktar på VM 2049?

Som utlovat: The Gospel according to Christoffer Herberts. Eller åtminstone mitt Premier League-tips säsongen 2009-10.

1. Chelsea
Carlo Ancelotti drar upp Chelsea ur 4-3-3-träsket. Med en hederlig 4-4-2:a och en hel hög med stjärnor med massor att bevisa firar Terry och Lampard guld på Bridgen, hur irriterande det än må vara. I fjol höstas var Drogba utbränd, Essien skadad och Scolari förvirrad, och ändå var Chelsea med och stred på våren. Nu ser allt bättre ut.

2. Manchester United
Efter tre raka guld borde man kanske ana en viss mättnad, men den försvann senast när City började tapetsera Manchester med jätteplanscher och medierna utsåg Liverpool till guldfavorit. ManU är med i titelstriden, men det finns tecken på att sviten bryts. Ronaldo är en sak, men Giggs kan inte vara lika bra som i fjol och Rio Ferdinand måste väl förr eller senare komma ihåg att han egentligen är rätt medioker. Dessutom har jag inget förtroende för nya förstakeepern Ben Foster. Kanske inte så konstigt då jag häromåret såg Paul Robinson göra mål på honom. Och då pratar vi inte om WBA/Bolton-backen Paul Robinson utan fläskismålisen Paul “köttbullen” Robinson.

3. Liverpool
Allt (eller åtminstone för mycket) hänger på Gerrard och Torres. Med i guldstriden, men jag tvivlar fortfarande på att Rafa Benitez egentligen vet hur man bärgar sig borta mot Wolves på en blöt januaritisdag. Spännande också att se om Benitez engelska faktiskt kan fortsätta att försämras.

4. Arsenal
Går inte att säsong efter säsong släppa etablerade stjärnor och hålla ställningarna. Wenger för självgod för att inse fakta. Truppen för tunn for att utmana topp-3. Arsjavin och Fabregas ändå för bra för att för att missa Champions League-platsen.

5. Manchester City
”Can’t buy me love” är en ren och skär lögn. Det här blir med tiden och saudifyrket hur bra som helst. Och Mark Hughes stannar hela säsongen, kom ihåg var ni läste det först. Ändå för mycket som ska spelas ihop på för kort tid för en riktig topplacering. Och när de hävdar att de ”alltid varit en storklubb med en massa lojala fans” ljuger de så de blir ManU-röda i fejset.

6. The Mighty Tottenham Hotspur
Med Lennon, Modric, Defoe, Keane, Crouch och Pav är anfallsspelet tillräckligt bra för precis-vad-som-helst. Men försvaret ser fortfarande suspekt ut. Precis som vi Spurs-fans vill ha det. Vi blev förresten utsedda till ligans ”most obnoxious fans” i en supporteromröstning häromåret. Slå upp det i nåt lexikon.

7. Everton
Med David Moyes vid rodret kommer Everton inte att klappa igenom. Men när målskyttet hänger på spetsar som konsekvent har närmare till sjukstugan än till skytteligatoppen känns en trovärdig Top-4-satsning orealistisk. Deras svart-rosa bortatröjor hör hur som helst till höstens mest underhållande fenomen.

8. Aston Villa
Fattar inte riktigt vad Martin O’Neill sysslat med i sommar. Med rätt värvningar hade laget närmat sig täten. Nu gick det tvärtom och The Villa tappar en aning. Försöker nu dessutom rädda situationen med David Bentley. Good riddance. Tid innan MON i första intervjun subtilt försöker antyda att ManCity förstört transfermarknaden: 13 sekunder. Tid innan Gabby Agbonlahor första gången buas ut av de frustrerade hemmafansen på Holte End: 13 minuter.

9. West Ham
Gianfranco Zola framstår alltmer som Premier Leagues mest sympatiska manager. Men snälla pojkar får inte kyssa vackra bucklor. Och snälla managers vågar inte skrika tillräckligt högt åt isländska ägare att NU FÅR NI RO HIT LITE PENGAR SÅ VI KAN KLÄTTRA UPPÅT I TABELLEN. FÖR HAR NI HÖRT OM NÅGON SOM NÅTT EUROPA MED CARLTON COLE PÅ TOPP?

10. Fulham
Roy Hodgson. zzzzz

11. Sunderland
Eftersom Newcastle knappast åker ur igen kommer den här säsongen aldrig att bli lika bra som den förra för Sunderlandfansen. Några pinnhål uppåt klättrar laget ändå med managern Steve ”visste-ni-att-jag-har-’Midtable’-tatuerat-över-bröstet” Bruce. Tottenhams reservanfall är ändå nästan tillräckligt bra för ligans övre halva.

12. Blackburn
Fortsätter spela långboll med en trupp som är bättre lämpad för annat. Fast för fansen kvittar det om Rovers är nionde eller fjortonde, så länge man tar sex poäng av Burnley.

13. Portsmouth
I sedvanlig brittisk (och finsk) smårasistisk medie-anda har nya ägaren Sulaiman Al-Fahim redan hunnit ifrågasättas och hånas, och nämns ofta som en orsak till att Portsmouth skulle åka ur. Precis som om en välutbildad fotbollsfan med miljarder på kontot skulle köpa ett lag för att sänka det till lägredivisionsträsket. Pompey will be fine, om inte annat för att bottenkonkurrenterna saknar kvalitet som James, Kranjcar och Distin. Portsmouth-Tottenham håller dessutom på att utvecklas till en av ligans festligaste rivaliteter.

14. Bolton
Bolton är Premier Leagues motsvarighet till den där flugan som surrar en i öronen när man ska somna, men som man inte riktigt orkar stiga upp och jaga. Den brukar vara segare än man tror.

15. Wigan
Det har gått mode i att hylla lagets nya manager Roberto Benitez. Typ 3,6 procent av ”experterna” som gör det har till och med sett hans tidigare lag Swansea spela. Managern en gambling, men klubben har värvat smart det senaste året och spelartruppen är för bra för att dras in i någon bottenstrid.

16. Wolverhampton
Fakta: Wolves vann The Championship rätt klart efter att ha lett största delen av säsongen. Fakta: Åtta av de tio senaste mästarna i den serien har hållits kvar i Premier League. Wolves har tillräckligt mycket kul och ung talang i Ebanks-Blake, Kightly och Hennessey för att upprätthålla den statistiken.

17. Hull
Det tjatas en massa om att laget bara vann en av de sista 19 matcherna i våras, men egentligen föll Hull aldrig ihop. Sju av de nio sista förlusterna kom med uddamålet och spelmässigt var Hull i allra högsta grad med. Truppen är på pappret bättre än den som gjorde succé i fjol höstas och innehåller trots allt Giovanni och Jimmy Bullard. Phil Brown har dessutom lärt sig att det inte lönar sig att ha halvtidssnack med bortskämda miljonärer inne på plan.

18. Stoke
Stoke kommer också i år att packa in åtta långa gubbar i offensivt straffområde för att stångas efter ett inkast. De kommer också i år att skrämma vettet ur lag från London med fransk-spanska managers. De kommer också i år att låtsas att de har ligans bästa fans och sedan spela ligacupmatcher hemma inför 7000 åskådare. Men redan nästa år är de tillbaka på den nivå där de hör hemma.

19. Birmingham
Som vadslagare vet jag att statistik säger väldigt mycket mer om hur matcherna slutar än analyser av taktik och ”spelböcker”. Därför lite mera siffror: Under fyra av de sex senaste åren har två av nykomlingarna åkt tillbaka ner. Dåliga nyheter för Birmingham som på transferfronten gjort en halvdesperat Ecuador-satsning och en heldesperat Barry Ferguson-satsning.

20. Burnley
Romantikerna vill tänka på Reading, Stoke, Hull och andra lag som klarat första Premier League-säsongen med flaggan i topp. Själv börjar jag mest tänka på en annan sympatisk klubb utan större finansiella muskler som steg via play-off, satsade på kvantitet i stället för kvalitet i värvningarna och inledde PL-säsongen med ett försvar som läckt i The Championship. Derby-fansen själva tänker ogärna på året de åkte ur med totalt 11 poäng och 20-89 i målskillnad.

I dag anser jag att:

– Jaro är att innerligt gratulera till anställningen av Alexei Eremenko. Kan tänka mig att Eremenko krävde en del, men varenda eftergift var värd att göra. Nu blir det åka av i Jakobstad.

– Anu Nieminens bortförklaringar är i en klass för sig i idrottsvärlden. Jag minns hur vi i x3m-sportgänget skrattade oss dubbelvikta åt hennes utläggningar efter OS i Aten, när hon gråtfärdig skyllde förlusten på luftkonditioneringen i hallen. På allvar. Nu har hon skyllt den senaste VM-förlusten i Indien på ”alla bomb- och terroristnyheter”. På allvar.

– Det känns trots allt inte helt bra när man på söndagskvällen stolt knåpat ihop sin sluttabell för årets Premier League och när Veikkaajas säsongsbilaga kommer på tisdag har man tättrion och bottenduon i identisk ordning, och inget lag skiljer mer än typ två placeringar. Måste nog ta och fila på tipsen lite innan jag offentliggör dem. Stay tuned.

46 nationer i Europa har damfotbollslandslag.
Nordirland är rankat nummer 38, bakom damfotbollsstorheter som Färöarna och Litauen. Till och med Turkiet, Azerbajdzjan och Kazakstan finns före i rankningen och då tvivlar jag på att damfotboll är sådär superprioriterat i de länderna, no offense.

Men efter att ha sett det nordirländska landslaget på Finnairstadion undrar jag mest hur det kan komma sig att åtta nationer finns efter Nordirland på listan. För en hel del fotboll har jag skådat i mina dagar, men knappast ett lag som tagit så totalt kaputtslut sista tio.

Att fixa ett överkomligt motstånd till sista träningsmatchen var en god tanke, men det här var väl ändå att ta i?
Nu fick Michael Käld inga svar alls. Om han ändå vill tolka in nåt från det lätta träningspasset som gick under benämningen landskamp är det i så fall att Tinja-Riikka Korpela ska starta i mål, att Sanna Talonen ska ta plats längst fram och att Essi Sainio gott kan sättas in i startelvan, men som mittfältare och inte som back.

Vilket skulle betyda att Finland mot Danmark i EM ska starta ungefär så här:
Korpela
Hyyrynen-Salmén-Valkonen-Saari
Mäkinen-Julin
Sällström-Österberg Kalmari-Sainio
Talonen

Danmark ligger för övrigt 35 platser före Nordirland på Europarankingen, om någon undrar.

Och en landslagssak till. Förtroendet för Stuart Baxter växer inte precis av att höra att han tagit in Toni Kuivasto till truppen mot Sverige.
Jepp, Toni Kuivasto. Som i sommar varit riktigt dålig i Allsvenskans största krislag. Som redan hunnit göra ungefär tusen landskamper utan att närapå bli förstaval i mittförsvaret. Som aldrig någonsin under några som helst omständigheter borde vara med i ett landslag som ska bygga för framtiden.
Hur tänkte du riktigt där, Stuart?