Huvudrubriken på sportbilagan i dagens Ilta-Sanomat är ”NUORI SUOMI”.
På bild finns Roni Porokara och Tim Sparv.
Jag har svårt att hitta någon lika klar symbol för hur långt det faktiskt fått gå inom finländsk fotboll.

När Roni Porokara i dag spelar mot Tyskland i Hamburg är han på väg att fylla 26 år.
I den förmodade tyska startelvan finns sju (sju!) spelare som är YNGRE än ”unga” Porokara. Bastian Schweinsteiger är yngre än Roni Porokara, bara så ni vet. I den tyska backlinjen är det bara en spelare (Friedrich) som är äldre än ”unga” Veli Lampi. Per Mertesacker är yngre än Veli Lampi, bara så ni vet. Och så vidare.

Medelåldern i dagens tyska startelva är 25,6.
Medelåldern i dagens ”unga” finländska startelva är 28,5.

Dra vilka slutsatser ni vill. Själv drar jag framför allt en.
Det är fullständigt fel att just nu prata om det ”unga” finländska fotbollslandslaget. ”Nya”, javisst, men inte ”unga”. Snälla. Inte så länge det inte finns en enda spelare på plan som är under 22.

Vet inte om ni tänkt på det, men det faktum att Teemu Tainio för 76354:e gången i sin karriär drog på sig en skada i lördags var väldigt väldigt väldigt tur för den Eremenkoska släktfriden.

Som Tim Sparv avslöjade i söndagens Hbl var det ju bestämt att Tainio och Sparv (Teme&Timi) skulle vara defensiva mittfältare mot Wales, medan Roman Eremenko skulle spela på ”tians plats”, det vill säga i stället för Litmanen som skulle ha suttit på bänken.

Nu var Alexei Eremenko Jr. riktigt sur från förr, både före, efter och under Walesmatchen.
Inte undra på egentligen, Stuart Baxter hade alltså signalerat att Alexei just nu i bästa fall är tredjeval som ”tia” (bakom Litti och Roman) och femteval på kanten (bakom Roni Porokara, Joonas Kolkka, Kasper Hämäläinen och Jonatan Johansson).
Det enda som kunde ha gjort humöret ännu sämre skulle väl i så fall ha varit om lillebror spelat på ”hans” plats och gjort det alldeles lysande. För så mycket konkurrens att sånt stör finns det garanterat mellan bröderna.

Nu gick det inte så, men bara det faktum att Roman var uttagen som offensiv mittfältare/släpande forward visar att Stuart Baxter kanske inte är lika lätt att förutspå som vi trott.
Jag gör ändå ett nytt försök att läsa mannen, och tror han gamblar betydligt mindre mot en motståndare som Tyskland.
Så här tror jag att Finland startar i Hamburg i morgon:

Jääskeläinen

Lampi
Heikkinen
Hyypiä
Moisander

Sparv
R. Eremenko

Kolkka
Litmanen
Porokara

Johansson

Själv skulle jag definitivt spela med Moisander på hans rätta plats (mittback) och belöna Kasper Hämäläinens inhopp senast med en plats i startelvan. Dessutom hör jag till dem som tycker att Alexei Eremenko Jr har tillräckligt med boll i sig för att han ska vara med i skadeförsvagade finländska landslagselvor.
Men åtminstone på den sista punkten verkar vi just nu vara av lite olika uppfattning, Stuart och jag.

Speciellt med facit i hand fanns en helt osannolikt rolig grej i det senaste numret av ESPN The Magazine som damp ner på hallmattan i dag.

Tidningen utkom i USA för typ 10 dagar sedan, det vill säga nån dag före valet av sommar-OS-stad, och ESPNTM hade därför gjort en liten tabell inför värdvalet och förutspått hur det kommer att gå.

Enkelt att tippa, ”IOK brukar konsekvent ge värdskapet åt den stad som har MEST problem”, konstaterade tidningen och delade därför ut OS-ringar i fem kategorier.
1) Hur oförberedda kandidaterna är.
2) Hur stora skulder de skulle dra på sig.
3) Hur korrumperad staden är.
4) Hur dåligt ställt det är med mänskliga rättigheter.
5) Hur stor brottslighet som finns på orten.

Väldigt kul idé, som ju blev ännu roligare av att det mycket riktigt var Rio de Janeiro som fick flest poäng.
Rio var den enda orten som fick kryss i tre kategorier: korruption (mygel inom statliga oljebolag och när det gäller köttpriser), mänskliga rättigheter (enligt Human Rights Watch dödar stadens polis 700 människor i halvåret) och brottslighet (i Rio är det mellan 22 och 06 lagligt att strunta i rödljus på grund av risken för bilkapningar).

Kan tänka mig att det i alla fall fanns en amerikansk tidningsredaktion som myste när valet offentliggjordes några dagar efter att tidningen kommit ut.

Här några lärdomar från nattens NHL-vakande:

1. Kanadensare kan det här med ceremonier.
Toronto-Montreal skulle starta klockan 02 vår tid. Men säsongstarter i Hockey Hall Of Fames hemstad är inte som säsongstarter på andra orter. Först skulle alla kanadensare som någonsin gjort nånting stort i internationella sammanhang in på isen och hyllas i en landslagströja. Lemieux, Coffey, Sittler, Henderson och gänget fick sina ovationer, publiken sjöng ”Oh Canada” så att taket nästan lyfte från hallen (utan sångledare eller andra ackompanjemang) och lönnlövsyran var så vild att det tog till typ 02.30 innan matchen startade. Boston-Washington som officiellt hade samma starttid hade då hunnit 11 minuter in i handlingen.

2. Hockey Night In Canada är inget för finkänsliga finländare.
Det tog en minut och 50 sekunder innan Colton Orr och Georges Laraque kom överens om att slänga handskarna och bjuda på ett rallarslagsmål. ”That’s a safe way to have a fight” sade kommentatorn nöjt om goon-överenskommelsen.
Åtta spelminuter senare var det dags igen, nu Jay Rosehill mot Travis Moan. CBC:s sändningsteam mumlade glatt något om ”nya, tuffa Leafs”.
I första periodpausen visade experten Don Cherry, ”Kanadas populäraste man”, i Coaches Corner prov på Laraques utmärkta slagsmålsteknik, ”for all you kids out there who wanna learn how to fight.”

3. Det finns en väldig hockeybredd i Sverige.
Viktor Stålberg (vem?) gjorde NHL-debut i Torontos förstakedja och plockade poäng. Rickard Wallin gjorde NHL-debut och fick spela både powerplay och boxplay för Leafs. I förlängningen var svenskduon anfallspar och inne på isen ihop. Var är årets finländska Stålbergar och Wallinar?

4. Age ain’t nothing but a number.
I FM-ligan verkar det finnas en tro att hockeyspelare helst borde vara mellan 22 och 30. (Är Mikael Granlund för ung för att spela center osv.)
När Colorado startade säsongen mot grundseriefavoriten San José spelade Matt Duchene, 18 år fyllda i år, center i andrakedjan. Och Avalanche var inte heller rädda för att satsa på Darcy Tucker, en free agent på 34 bast (som i Finland skulle kallas föredetting).
Tucker gjorde snabbt 1-0 och Duchene var utmärkt när Avs vann med 5-2.

5. Det blir väldigt rött i Washington i kväll.
Caps inledde oerhört imponerande, 4-1 i Boston. Ovetjkin 2+1 direkt, kan bli osannolikt bra i år. Hemmapremiär i DC i kväll, och publiken har uppmanats att klä sig i rött. Gissa om de lyder?

Så här med några timmar kvar till OS-omröstningen händer det saker på världens vadslagningsbörser.

Tokyos odds har skjutit i höjden, och japanerna är tydligen fullständigt borta ur leken. (Om det har något att göra med att Helsingin Sanomats sportchef Ari Pusa i dagens HS ställde sig bakom Tokyo vet jag inte.) Är det någon som tror att Tokyo fortfarande har chans ska ni absolut satsa en slant, ni får 50 gånger pengarna tillbaka.

Madrid ligger kvar som en outsider som inte räcker ända fram. Rätt naturligt, då ansökningen kanske är den bästa men få tror att IOK:arna har mage att välja Europa igen.

Men sen till det riktigt intressanta. Rio äter stadigt in på Chicagos försprång i täten. Vissa byråer har till och med lyft upp brassarna till favoriter.
Med tanke på att Rio de Janeiros ansökan i den officiella IOK-rapporten bedömdes vara den femte bästa (till och med efter Doha som sen petades från finalen) vore det onekligen en skräll, men tänk om Rio går i land med det? Chansen finns.

Finlands ledamot i den olympiska kommittén, Peter Tallberg, hälsade på hos Yle inför fredagens val av värd för sommar-OS 2016.
– Det är omöjligt att tippa vinnare. Det är svårt att plocka fram avgörande faktorer, sade Tallberg.
Så fel som det kan bli. Det är väldigt enkelt att tippa vinnare. Och plocka fram avgörande faktorer.
Se här bara:

Chicago 54 procents chans
Obama-faktorn och det självklara faktum att den olympiska rörelsen lever på NBC:s tv-pengar gör ”USA:s idrottsstad nummer 1” till det givna valet. Det är den amerikanska kontinentens ”tur” att arrangera sommar-OS och i Chicago ligger dessutom alla arenor nära varann.

Rio de Janeiro 31 procents chans
Som sagt, den amerikanska kontinentens ”tur” att ordna sommarspelen, och Sydamerika har aldrig haft OS. Rio är för många en emotionell favorit som kan överraska, men infrastrukturen talar mot brassarna, och landet står ju också värd för fotbolls-VM två år tidigare.

Tokyo 9 procents chans
Peking-OS så sent som 2008 och det minsta lokala stödet av de fyra kandidatstäderna talar mot Japan. Tokyo har dessutom redan haft spelen en gång.

Madrid 6 procents chans
OS i Europa 2012 – jepp. OS i Europa 2014 – jepp. Men OS i Europa 2016 – knappast va? Det heter trots allt IOK (internationella olympiska kommittén), inte EOK.

Som sportjournalist samlar man på sig en himla massa ackrediteringslappar med sin nuna på. Själv brukar jag ha en förmåga att i regel se lite smådyster ut. ”Bister och mörk i ögonen som en Al Qaida-terrorist”, som min kära mor sa om bilden som jag gick runt med på bröstet under Peking-OS.

Men när jag nu var till Arenan och hämtade upp veckans NHL-ackreditering och samtidigt blev plåtad visar det sig att just den här gången fångades jag på bild med ett brett, lyckligt och småfånigt flin.
Passande. Jag tycker nämligen att det ska bli så himla himla kul med NHL i Finland att jag knappt hålls i byxorna.

För ett knappt år sedan satt jag högt uppe på piphyllan i United Center i Chicago och tyckte att det kändes stort att se alla Bulls mästerskapsvimplar i taket, på läktarna märka att det är hockeyboom i staden och på isen se Blackhawks unga garde valsa runt med Phoenix eller vem det nu var.
Och i våras satt jag på nätterna och tyckte det kändes stort när samma Hawks knockade ut Calgary och Vancouver så det bara sjöng om det och Fratellis ”Chelsea Dagger” av någon anledning blev hela Chicagos låt, som dånade ur hemmahögtalarna slutspelet igenom, speciellt efter förlängningssegern mot Detroit under västfinalen.

Och nu ska det laget spela seriematcher – i Finland! Ett av NHL:s fyra bästa lag – i Arenan! Toews, Kane, Sharp, Hossa, Campbell, Keith, Seabrook, Byfuglien och Versteeg – i Helsingfors! För två(!) riktiga matcher! Oh yes!

Säkert finns det nån finländsk surgubbe som under veckan kommer att försöka hitta något negativt i det här spektaklet också, men kom igen.

NHL är det hetaste det varit sedan Gretzkys dagar (på riktigt). Vårens slutspel var antagligen det bästa nånsin (på riktigt). Och när nästa säsong startar gör den det med matcher i Finland (på riktigt). Yes baburiba!