Få saker är väl så störiga som sportjournalister som fladdrar iväg några hundra tips om året, och sedan pösmunkar sig när det någon enstaka gång råkar fara rätt.

Men vem vill nu inte vara lite störig?
Därför vill jag stolt påpeka att jag i Hbl samma dag som fotbollsligan startade tippade att VPS, RoPS, HJK, Haka, MyPa och KuPS skulle byta tränare under den pågående säsongen.
VPS-Kärkkäinen fick mycket riktigt nog och RoPS-Bondarenko får glömma midsommaren vid Polcirkeln.

Two down, four to go, alltså.
Och faktum är att jag inte skulle bli förvånad om jag får rätt vad gäller de övriga fyra också. Här en färsk tränarförtroendeanalys.

JJK: Ville Priha seglar snabbt upp som den hetaste sparken-kandidaten. Publiken hittar till matcherna, men hur länge om inte segrarna kommer snart? Att byta tränare är ett beprövat sätt att skapa nytt intresse. Spelarna klagar knappast heller, så mycket som Priha haft dem att springa i vinter.
Chans att vara kvar hela säsongen: 30 procent.

KuPS: Efter att ha tvingats se ett par av KuPS matcher är det ett fullständigt mysterium hur laget lyckats ta några poäng över huvud taget. Pengabristen talar mot kicken, men i Kuopio finns det för många sura fotbollsgubbar för att Kai Nyyssönen ska få vara ifred.
Chans att vara kvar hela säsongen: 40 procent.

TamU: Kaos i föreningen, och om TamU som har tre av sina fyra nästa matcher borta åker på många fler förluster kan Ari Hjelm gott göra ”en Kärkkäinen” och tacka för sig.
Chans att vara kvar hela säsongen: 65 procent.

HJK: Okej, Klubi samlar hyfsat med poäng men spelet haltar ibland och Antti Muurinen ser fullständigt förkrossad ut varje gång hans lag inte vunnit. Den sympatiska mustaschfarbrorn känner sannerligen inte att han har fullt förtroende.
Chans att vara kvar hela säsongen: 65 procent.

Haka: Olli Huttunens gäng flyger högt, men däri ligger också faran. Det går helt enkelt för bra. Vad händer när Sedu Koskinen köper in ett halvdussin utländska ”förstärkningar” och Haka samtidigt faller ner till sin rätta nivå?
Chans att vara kvar hela säsongen: 73 procent.

MyPa: Bra hemma, svaga borta. Borde räcka för Janne Lindberg som definitivt har spelarnas förtroende. Men i Mylsä har man tryckt på panikknappen för mindre.
Chans att vara kvar hela säsongen: 82 procent.

TPS: Det var en chock för Pasi Rautiainen att polaren Petri Jakonen försvann till Bollförbundet, men The Pasi lockar publik och är knappast en quitter.
Chans att vara kvar hela säsongen: 90 procent.

Lahti: Ilkka Mäkelä gör vad han kan, och mer, i Lahtis. Dessutom tror jag att Jari Litmanen gillar honom.
Chans att vara kvar hela säsongen: 95 procent.

Jaro: Insatsen mot Honka var rakt igenom sorglig men i Jaro är man väl medvetna om vilken guldklimp Mika Laurikainen är.
Chans att vara kvar hela säsongen: 97 procent.

IFK Mariehamn: Ålänningarna har inte drabbats av panik när klubben haft dåliga lag. Nu har IFK ett bra lag och Pekka Lyyski sitter bergsäkert.
Chans att vara kvar hela säsongen: 99 procent.

Inter: Job Dragtsma fick årets startelva veckan före säsongen startade men har gjort mirakel på nolltid. Inte ens totalfiasko i Champions League-kvalet rubbar hans genistatus i Åbo.
Chans att vara kvar hela säsongen: 99 procent.

Honka: Okej, ni andra kan ge upp redan. Så som Honka spelade mot Jaro i onsdags spelar inget annat lag i årets liga. Också om Esbolaget förlorar mot Inter på måndag har de klarat av säsongstarten med tio raka bortamatcher utan att tappa tätkontakten. Hemma i Hagalund är vägen till guldet utstakad och Mika Lehkosuo blir mästartränare.
Vad vad det jag sa?
Chans att vara kvar hela säsongen: 99,9 procent.

Helsingfors, måndag kväll kl. 21.20.
Vid Mannerheimvägen mitt emot Operan finns ett halvdussin poliser med sina hästar för att hålla ordning.
På bägge sidor av gatan står supportrar på uteserveringarna, med armarna i vädret och fotbollshalsdukarna i luften.
När tians spårvagn stannar och slår upp dörrarna hör passagerarna faktiskt fotbollssång. I Helsingfors. En måndag.

Ett par flickor i 10-11-årsåldern hoppar in i spårvagnen.
De ser exalterade ut och flinar rodnande.
Knappt hörbart börjar de sjunga de för varandra. ”FC Lahti haistakaa vittu!!”
Och så fnittrar de. Oj vad de fnittrar.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror det kallas fotbollskultur.

– All heder åt Sami Hyypiä för ett starkt decennium i Premier League. Vi lyfter på den berömda hatten.

– All heder åt Rafael Benitez för hur han skötte Hyypiäs sista match. Låt fansen bli lite otåliga, få dem att sjunga lite fler Hyypiä-sånger och byt in honom som kapten i stället för Gerrard. Stiligt. Ingen orsak att av pity och emotionella skäl ha en spelare som normalt inte skulle platsa att spela från start.

– Mikko Innanens referat från Anfield var antagligen det sämsta i tv-mediets historia.

– Keith Armstrong förstärkte sin position som Västeuropas sämsta expertkommentator. Antti Niemi är däremot utmärkt.

– Liverpoolfansen var oväntat bleka. Ett snyggt Hyypiä-tifo före avspark och ett par sånger räddar inte det faktum att de redan småbesviket tagit sommarlov efter ännu en säsong utan pokaler.

– Harry Redknapp lyckades hyfsat med att se så sur ut som möjligt när Tottenham låg under. Egentligen skulle han ha velat dansa så kostymstrumporna sprack över att han inte behöver befatta sig med det sorgliga påhitt som är Uefa Europa League.

– Sluta tuta om hur enastående unik Liverpoolfansens ”You’ll Never Walk Alone” är. Till exempel Stokes ”Delilah” eller Sheffield Uniteds ”Annie’s Song” framförs med minst lika stort tryck, och dessutom med humor, självdistans och utan skitnödigt patos.

– Roligast på hela matchen var när speakern i den 72:a minuten högt meddelade att någon i publiken from Norway ska ta kontakt med närmaste säkerhetsvakt. Evertonfansen hävdar som bekant att de som håller på Everton kommer från Liverpool, medan Liverpoolsupportrarna i stan är på besök från Norge.

– Näst roligast under Canal +kvällen var att se Sunderlandfansens firande efter att Newcastle åkt ur. Sånt tryck har det inte varit på Anfield på hela våren. Och då hade deras Sunderland just förlorat med 2–3.

– Tredje roligast var att se Alex Fergusons min i Hull när han insåg att Newcastle har åkt ur. Jag är uppenbarligen inte den enda som myser över Newcastles bittra öde. Sorry KK.

– Att Hull höll sig kvar betyder förresten att det fortfarande finns en Premier League-arena jag inte varit på match på. Mest spännande när det nya ligaprogrammet offentliggörs i sommar blir alltså att se när Hull-Tottenham spelas.

– Tottenham kan nog bli ett lag för topp-4 nästa säsong. Om vi bara får 25 nya spelare, ny manager, ny attityd och ny tur. Som vanligt med andra ord.

Premier League avslutas i helgen, och en massa All Stars-lag kommer att utses. TRÅÅÅKIIIIGT!
Betydligt roligare då att utse årets skamelva, med Premier Leagues största floppar. Håll till godo. 

Målvakt:
Scott Carson, WBA
Det är inte många år sedan Carson förutspåddes bli nästa landslagsmålvakt för England. Om någon föreslår detsamma i dag kan man lugnt utgå ifrån att personen i fråga kommer från Skottland. Går till historien som den spelare som har flest engelska U-21-landskamper. En merit han kan gotta sig åt under höstens resor till Peterborough och Plymouth.

Högerback:
Vedran Corluka, Tottenham
Hajpen var grym efter sommarens EM och Spursfansen nickade belåtet när kroaten blev den typ 19:e ytterbacken i Tottenhamtruppen. Det var före de märkte att han inte kan försvara bakåt, är totalt ofarlig framåt, inte vet ett skvatt om markeringsspel och är svag på huvudet. Och då har vi inte ens kommit in på hans dåliga sidor.

Mittback:
Tal Ben Haim, Sunderland
Inte många förstod varför Avram Grant envisades med att använda Ben Haim i Chelsea, och efter en säsong delad mellan Man City och Sunderland framstår Chelsea-sejouren som ett fullständigt mysterium. Cheltenham torde vara en mer lämplig nivå. Med spelare som den här på väg till klubben var det inte konstigt att Roy Keane fick till nerverna.

Mittback:
Fabricio Coloccini, Newcastle
Gjorde kring jul fler misstag på 90 minuter mot Liverpool är en normal mittback gör på en hel karriär. Att motståndarsupportrarna blev så glada av att se honom berodde faktiskt inte bara på hans fåniga höstack till frisyr, utan lika mycket på det faktum att han länge var fullständigt självskriven i Newcastles startelva.

Vänsterback:
Nicky Shorey, Aston Villa
Tänk att Shorey för bara ett par år sedan spelade mot Brasilien på Wembley och jagades av många klubbar. West Hams bästa transfer på hela säsongen blev sedan att de INTE köpte honom. Var borta när Villa spelade bra och radade upp segrar. Kom tillbaka när Villa tappade spelet och glömde bort hur man vann. Ser ni ett mönster?

Högermittfältare:
David Bentley, Tottenham
Värvades som en ”snabb och teknisk Arsenalhatare”, men kommer man inte under 17 sekunder på 100 meter och har ett personbästa på 13 tillslag i bolljonglering kan inte ens lite sunt Arsenalhat rädda en på White Hart Lane. Hans missade straff i ligacupfinalen på Wembley fick Spursfansen att lättat konstatera ”tur att det var just han”.

Central mittfältare:
Aaron Ramsey, Arsenal
Don’t believe the hype. Spelar ingen roll om man så är 11 år gammal, är man ens hälften så bra som Ramsey sades vara borde man få mera är typ 74 minuters speltid under en hel Premier League-säsong. Gör heller ingen nytta i traditionella lärlingssysslor som att polera pokalerna eftersom Arsenal som bekant inte vunnit sådana sedan nån gång på 1860-talet.

Central mittfältare:
Carlos Villanueva, Blackburn
En chilensk superstjärna, sades det. På Ewood Parks läktare undrar man fortfarande vem som hade satt vad i Paul Ince drink för att köpet skulle bli av. Tog flera veckor innan nya managern Sam Allardyce lärde sig vad han hette och ytterligare några månader innan han slängde in Villanueva på plan. Ett misstag han ogärna gör om.

Vänstermittfältare:
Ricardo Quaresma, Chelsea
I Quaresmas Wikipedia-entry står det följande om hans tid i Chelsea: ”Har stått för en del noterbara bidrag, som inlägget till Alex mål mot Coventry”. Säger i och för sig det mesta, men kunde också stå så här: ”Fullständigt slöseri med tid, pengar och resurser. Fick Florent Malouda att framstå som Pelé. Nya Cristiano Ronaldo my ass.”

Anfallare:
Afonso Alves, Middlesbrough
Som om inte invånarna i Middlesbrough skulle ha det tillräckligt jobbigt från förr. Men arbetslöshet, kriminalitet, ekonomisk nedgång, gruvdriftens kollaps, imperiets sammanbrott, ja till och med Margaret Thatchers år vid makten framstod som gynnsamma för staden i jämförelse med Afonso Alves bidrag i nedflyttningsstriden.

Anfallare:
Johan Elmander, Bolton
Frågan är vem det var mest synd om. Elmander som tvingades spela för Bolton eller Boltonfansen som tvingades se Elmander spela för Bolton. ”Jag värvades för att göra mål och fem mål under en säsong är inte tillräckligt bra för en anfallare” sammanfattade Elmander själv med en slutledningsförmåga som fick Lancashires samlade Mensaklubbar att skicka ut anmälningslappar.

Helgdagen tillbringades på bästa möjliga sätt, med att kolla in serieledare på Bollis och Nordsjöplan. Allra mest imponerade en 21-årig svenska och en 37-årig uleåborgare.

Det finns 135.000 licensierade flick- och damspelare i Sverige, mer än det finns fotbollsspelare i Finland totalt. Finns alltså att välja bland, och en av de 135.000 var i en klass för sig när Åland United slog HJK med 3-1 och ryckte i damligan.
Ålands anfallare Elin Nilsen förde tankarna till Teddy Sheringham, och större komplimang än så är det ju omöjligt att få. Hon var överallt, mötte bollar på mittfältet, jobbade, slet och gjorde allt med teknik och finess. Och hennes nick fram till 2-0 var så stilig att luftrummets konung Sir Ted skulle ha nickat belåtet.

HJK behöver heller inte skämmas för sin insats i en väldigt bra match. 16-åriga speedkulan Nelli Back i rosa skor var värd att göra minst ett mål och med lite tur hade Klubi tagit poäng.

Satt förresten och myste på läktaren tillsammans med damlandslagets väldans trevliga tränare Michael Käld. Han kläckte ur sig en rätt skön kommentar när vi diskuterade Finlands kommande VM-kvalgrupp med Italien, Slovenien, Portugal och Armenien.
– Damfotboll i Jerevan kan bli ett äventyr, sade jag.
– Dessutom är det matchen som vi börjar hela kvalet med i höst. Matchen går bara åtta dagar efter att vi spelat i EM-finalen här i Helsingfors, sade Käld.

Absolut inget fel på sällskapet i Nordsjö heller. Satt mellan Hbl:s seriemördarreporter och tidningens politikledarskribent och såg deras kära Viikingit snöpligt tappa poäng mot AC Oulu. Några platser bort satt dessutom Antti Niemi med en väldigt livlig unge. Den före detta landslagsmålvakten åt förresten precis som jag två utmärkta Chef Wotkins-grillkorvar under första halvlek.

Efter paus bytte Oulu in en kille med det väldigt sköna namnet Donewell Yobo som mycket riktigt gjorde väl ifrån sig och satte fart på uleåborgarnas anfallsspel. Och när Oulu till slut kvitterade firade Donewell vid sidan av planen i en hög med de tolv tillresta Oulu-fansen. Sånt uppskattas.

Klart mest synlig på plan var ändå fenomenet Mika Nurmela. Veteranen var inblandad i det mesta och skällde som vanligt konstant på medspelare, motspelare och domare. En del felpassningar, visst, men vilket driv, vilken iver, vilken energi. Och Oulus 1-1-mål på frispark i slutminuterna gjordes givetvis av Nurmela. Med benäget bistånd av Viikingits traditionella målvaktsclown, Luffe ”Pizzamannen” Fernando.

Korta Kristi Himmelsfärds-analysen alltså: Två bra matcher, och om bara den där 21-åriga svenskan och den där 37-åriga uleåborgaren hålls friska tror jag faktiskt att både Åland United och AC Oulu kommer finnas kvar i tabelltopp hela långa säsongen.

Sommartorkan på sportsidorna kom snabbt till tidningsgrannen på andra sidan gatan.

Deras huvudnyhet på sporten i dag är att några typer i Kouvola hade gjort en sällsynt ogenomtänkt ansökan om biljetter till fotbolls-VM i Sydafrika, fått ungefär vad de sökt om, och därför nu har en osannolik massa biljetter till sju matcher – och en kreditkortsräkning på 2600 euro. Det här var enligt HS värt en halvsida.

I så fall är jag värd en hel. Jag och kumpanen Karlsson på Yle Sporten gjorde nämligen en något mer genomtänkt beställning, fick ungefär vad vi sökte om, och har nu en ganska lagom massa biljetter till tretton matcher – och en kreditkortsräkning på en bit över 3000 spänn. Tydligen har jag själv gått omkring och varit en riksnyhet i några veckor utan att veta det.

Töntigast med Hesari-juttun är ändå att tidningen försöker få det till någon form av miniskandal att FIFA tagit betalt för biljetterna. I ansökningsskedet gav man mycket tydligt sin fullmakt med kreditkortsnumret. Arrangörerna har fullständig rätt att ta exakt den summa man ansökt om biljetter för. Engelska är tydligen inte Kouvolagängets starka sida, och fattar man inte vad som står på sidorna ska man kanske inte bara sådär vifta iväg sina kreditkortsnummer och passnummer till Sydafrika.

Nästan festligast är ändå att gängets talesman i HS tillåts säga att de fått så många biljetter ”för att de ansökt om biljetter med de sämre lagen som är seedade trea och fyra i gruppen”. Hyfsat komiskt med tanke på att det verkligen inte handlar om någon seedning utan lagens placering och spelordningen i gruppen lottas fram först i december. Tänk sen då Kouvolagänget sitter med 16 biljetter till C3-C4 och utgår från att det blir Togo–Sydkorea eller Iran–Australien, och så visar det sig att det blir Holland–Brasilien i stället. Då trycker väl Helsingin Sanomat upp en extrabilaga.

Hej Cristiano.

Din karriär började ju så lovande. Du kunde ha blivit en sevärd, omtyckt och populär spelare, värd att jämföras med, säg Lionel Messi. Men än är det inte för sent. Här får du Cristiano, i all välmening, en bunt tips på saker du kan göra för att inte framstå som fullt lika fånig nästa säsong.

1. Kontakta Jürgen Klinsmann, Hristo Stoichkov eller Glenn Strömberg och be om en kurs i hur man trovärdigt försöker filma till sig straffar. Dina försök ser mest löjliga ut. Och gör något åt det där desperata grinet du har när din filmning inte går hem.

2. Nästa gång du skjuter en frispark rakt i muren, testa som omväxling att INTE visa åt domaren att muren stod för nära. Testa, bara en enda gång i karriären. Vem vet, du kanske tycker om det.

3. Nästa match du skjuter tre frisparkar rakt i muren, låt någon av dina lagkompisar ta hand om den fjärde. Man vet aldrig, någon av dem kanske till och med pratar med dig på nästa bastukväll.

4. På tal om frisparkar, sluta för bövelen med det där osannolikt irriterande sättet att stega upp ansatsen. Man blir ju tokig med mindre.

5. Skaffa en kalender. Be någon skriva in ditt lags matcher. Ta fram kalendern nästa gång du blir utbytt efter en timme så kan du se att det inte är många dagar kvar så får du sparka boll och skjuta frisparkar i muren igen. Inget att sura över.

6. Fråga snällt av Ryan Giggs, Paul Scholes eller Gary Neville om de har tid att någon gång förklara vad ord som ”laganda”,  ”klubbkänsla” och ”arbetsmoral” betyder. Jag håller med, svårförklarliga ord, sammansatta dessutom, men be dem försöka.

7. Stick till Madrid. Snabbt. Ju fortare desto bättre. Vi Premier League-fans orkar helt enkelt inte titta på dig längre. Inte en sekund till.

Med vänlig hälsning. Din vän.

/ Christoffer