Champions League-start i dag, och i veckans i övrigt utmärkta temanummer av Veikkaaja ingår som någon slags röd tråd hur fint Michel Platini ändrat på ligan och fixat så att en massa lag från små länder får komma med och leka.

Platini själv hyllar den ”nya” ligan, Uefa-anställda Timo Waldén hyllar den ”nya” ligan och några av tidningens redaktörer hyllar den ”nya” ligan, med alla dess småklubbar.

Snacka om mycket väsen för ingenting.
Dags att dra den berömda reality checken.

I årets Champions League deltar fem klubbar man med bästa vilja i världen kan kalla små. Maccabi Haifa, Zürich, Apoel Nicosia, Unirea och Debrecen.
Maccabi Haifa har varit med redan tidigare, från Schweiz fanns Basel med i fjol och Cypern representerades i fjol av Anorthosis Famagusta. Och från Unireas Rumänien fanns rentav två gäng med för ett år sedan, Cluj och Steaua.
Återstår då Debrecen som onekligen inte var med i fjol höstas, men då fanns å andra sidan BATE Borissov och Aalborg med då det hela drog igång.

Monsieur Platini har uppenbarligen lyckats dupera några, men mig lurar du inte, Michel.
Hur man än räknar är det FÄRRE ”smålag” med i år, efter de upphaussade ändringarna.

Vad Platini under pompa och ståt gjort är alltså att inte fixa något som inte ens var sönder.
Och något som var riktigt rejält risigt från förr, Uefacupen, har Platini gjort ännu värre. Den nya Europaligan känns så ointressant att jag föredrar att inte tänka på den alls, efter att ha sett US Open-finalen i natt skulle jag i så fall somna vid tangentbordet.

Så om du Michel kan se lite mindre självgod ut nästa gång du visar dig skulle vi alla vara tacksamma.

Det brukar ofta påpekas att för Honkatränaren Mika Lehkosuo är det viktigaste inte att vinna, utan på vilket sätt man gör det.

Att Lehkosuo har den inställningen kan ju framstå som en överdriven mediekliché.
”Äh vadå, klart att det viktigaste för alla tränare är att vinna”, kanske någon av er säger.

Men ännu ett bevis på att Lehkosuo spelar fotboll på taktikpapper och inte i serietabeller fick man efter förlustmatchen mot Inter i går, 2-3 efter en rolig fotbollsexplosion.

Lehkosuo såg faktiskt rätt tillfreds ut minuterna efter att hans lag spelats bort från guldstriden. Honka hade ju skapat massor med chanser.
– Anfallssspelet var utmärkt, där fanns det inget som helst att anmärka på, sade Lehkosuo.
Själv höll jag inte på att tro mina öron, och måste totalt förvirrad på presskonferensen riktigt fråga Lehkosuo hur han kan säga så när Hermanni Vuorinen ensam sumpade ett halvdussin målchanser.
– Där ser du! Just det! Att vi skapade så många chanser mot ett lag som Inter tyder ju på att anfallsspelet var utmärkt, hojtade Lehkosuo triumferande och gav sig in i en lång utläggning om hur många passningar som gick rätt innan reduceringen till 1–2.

Hmmm. Även om jag är en sann vän av The Beautiful Game och allt det där och kraftigt ogillar Drillo Olsen och långa inkast känns det kanske lite som om Lehkosuo tar det hela till överdrift. Med sex omgångar kvar borde man kanske ändå som tränare hellre ta 0-0 och sparka och spring än 2-3 och femton sumpade målchanser. Speciellt som den totalt apatiska Esbopubliken inte blir högre än 1300 en lördagskväll om så Honka skulle sätta de där chanserna och vinna med 17-3.

Ännu när det gäller fotbollsligans popularitet är det svårt att välja vilka klåpare som gjort bort sig mer i veckan.
Urho-tv:s ledning som köpt en liga som inte lockar någon tv-publik över huvud taget.
Eller fotbollsligans ledning som sålt till en kanal som garanterar att ligan inte kommer att locka någon tv-publik över huvud taget.

Var på en privat liten ledig utflykt till alperna i veckan, med Liechtenstein-Finland som höjdpunkt, åtminstone vad det gäller komik.
Skulle kunna skriva en mindre bok om läget i Finlands herrlandslag just nu men nöjer mig med att konstatera följande: Det är svårt att tänka sig att någon annan tränare (eller fotbollsintresserad överhuvudtaget) skulle ha kunnat misslyckas så kapitalt med alla aspekter av ett kval som Stuart Baxter gjort det senaste året. Baxter måste göra osannolikt mycket rätt de kommande säsongerna för att inte gå till historien som en väldig felrekrytering.

Det om det. Så över till roligare saker: Dam-EM.
Finalen blev en strålande avslutning på en fin turnering som det rakt igenom har varit ett sant nöje att bevaka. Tänkte avsluta EM-projektet med ett uppdaterat All star-lag. Hade min första version i Hbl i söndags, men känner att jag måste göra två ändringar. Hade petat Kelly Smith då efter att hon varit rätt blek mot Finland, men hon var ju faktiskt hela turneringens bästa spelare. Sen så såg min norska favorit Maren Mjelde mot Tyskland i semi ut som den 19-åring hon faktiskt är, så hon ersätts av den matchens bästa spelare, Annike Krahn.
Men annars är jag nöjd med mitt urprungsgäng. Och beslutet att gå ner på en trebackslinje känns befogat efter en final med åtta mål (förtydligande för Stuart Baxter: Trebackslinje=att bara ha tre försvarsspelare på plan. Något som kan testas när man jagar segermål mot skitlag så man inte behöver byta ut Jari Litmanen).

Here goes. Stjärnelvan Euro 2009. Enligt 3-4-1-2-system, från höger:

Hjelmseth (Norge)

Krahn (Tyskland)
Koster (Holland)
Peter (Tyskland)

Carney (England)
Stensland (Norge)
Kulig (Tyskland)
Behringer (Tyskland)

Smith (England)

Österberg Kalmari (Finland)
Grings (Tyskland)

Nu har vi igen kommit till den traditionella delen av Hbl-sportens blogg där undertecknad lyfter på sin egen feta svans och skryter över hur rätt han hade när det gällde tränarrumban i årets fotbollsliga.

Samma dag ligan startade förutspådde jag i tidningen att VPS, RoPS, HJK, Haka, MYPA och KuPS byter tränare under året. I dag meddelade Haka att kontraktet med Olli Huttunen är uppsagt med omedelbar verkan, vilket betyder att jag ligger på fyra av sex rätt. Stort grattis till Antti Muurinen och Janne Lindberg som efter vissa besvär fortfarande lyckats klamra sig kvar vid sina jobb. Lägg till Mika Laurikainen som fick gå från Jaro och 5 av de 14 klubbarna i ligan har bytt tränare, vilket ju saknar rim och reson.

Nu börjar hockeyligan, och i Jääkiekkolehtis traditionella säsongstippning finns det fortfarande någon tapper idealist som tror att ”inget lag” byter tränare först i år.
Dream on.
Ässät, SaiPa och Tappara, minst. Lukko och Pelicans, mycket möjligt. Och någon till.

Det vackra fenomen som vi kallar för ”transferfönstret” har stängt och vi kan väl en gång för alla konstatera att de sista dagarna gick långt ifrån klockrent för utlandsfinländarna.

Teemu Tainio petades från ett satsande Sunderland till ett inte-fullt-lika-satsande Birmingham.
Berat Sadik petades från ett topplag i den tyska näst högsta serien till ett bottenlag i den belgiska ligan, med ungefär lika stora publiksiffror som typ TPS.
Lauri Dalla Valle snappades inte upp av någon alls och får fortsätta gömma sig i Liverpools reservers reserver.
Jonatan Johansson snappades inte upp av någon alls, inte ens sin egen klubb, och Tintti är nu klubblös.

Den enda som på nåt sätt hittar nåt positivt är Perparim Hetemaj, och då gick han från en storklubb i en europeisk huvudstad till en mindre klubb i en lite mindre europeisk stad. Och till råga på allt fick han Steve McClaren som tränare (om det är nån som inte sett Shteeve ofrivilligt börja prata engelska med bisarr holländsk accent bör ni gå in på Youtube nu).

Anfallssituationen inför VM-kvalet är hur som helst snudd på komisk. Efter att Forssell lämnat återbud består de finländska anfallsalternativen av Shefki Kuqi (TuS Koblenz), Berat Sadik (Zulte-Waregem) och Jonatan Johansson (FC Ingenstans). Är det nån som kan nämna ett enda landslag i Europa där anfallarna i snitt kommer från sämre klubbar får ni gärna mejla.

Och med tanke på hur truppen ser ut i övrigt med dess totala bannlysning av försvarsspelare som var med i U21-EM (speciellt såna som just skrivit på för Bundesligalag) tyder allt på att Baxter tänker chocka Fotbollseuropa (eller Fotbollsasien i Azerbajdzjans fall) genom att mönstra en revolutionerande 3-7-0-uppställning.

Arsene Wenger gör det verkligen enkelt för alla oss som genuint ogillar Arsenal.
Några gånger per säsong kan man lita på att han påminner oss om varför det är omöjligt att betrakta honom som en stor fotbollsledare.

Att gnällspiken inte har en blåblek aning om vad Fair Play och god smak innebär har vi haft klart för oss länge, men nu har till och med Arsene sjunkit väl lågt.

Ett av den moderna fotbollens allra största gissel är alla filmningar. Få saker irriterar åtminstone mig så mycket som när spelare med orättvisa medel sätter domarna i en jobbig situation och försöker filma till sig straffar, frisparkar eller röda kort åt motståndare. (Utan att försöka framstå som moralens väktare vill jag till exempel påstå att mitt förhållande till Didier Zokora aldrig riktigt blev sig likt efter att han dök till sig en straff för mitt kära Spurs mot Portsmouth häromåret.)

I onsdagens Champions League-match mellan Arsenal och Celtic filmade Londonlagets Eduardo till sig en straff på ett sällsynt billigt sätt.
Uefa kämpar allt vad de kan för att på något sätt försöka få bukt med problemet och har nu beslutat sig för att sätta i gång en undersökning om fallet Eduardo, med ett hot om en liten avstängning hängande i luften. Att ändra på domslutet går ju inte längre, men genom att kolla på situationen i efterhand och vidta åtgärder kan man kanske försöka avskräcka framtida filmande fuskare. Försöka duger.

Och samtidigt som en hel fotbollsvärld applåderar samstämt och konstaterar att det var på tiden och någonstans ska vi ju börja, vad gör då Arsene?
Ägnar en hel presskonferens åt hur upprörande och fel Uefa handlar.
– You can debate whether it is a penalty or not, säger Arsene, garanterat den enda mannen i världen som tycker det.
– It singles out a player to be a cheat and that is not acceptable, fortsätter Arsene, uppenbarligen omedveten om att spelare det senaste decenniet har fått gula kort för filmningar och således redan ”been singled out to be cheats”.
– This is a witch-hunt, dundrar fransmannen, och slår för en gångs skull huvudet på spiken.
För en häxjakt är ju just vad det är. En häxjakt på fuskande filmare, som om den går bra kan göra att vi åtminstone delvis blir av med otyget på våra planer. Fallet Eduardo kan bli ett viktigt prejudikat.
Att Arsene inte vill vara med i den jakten förvånar inte, men att han så här officiellt erkänner sig vara en motståndare till rent spel är ändå magstarkt. Till och med för att vara honom.

Det finns säkert varierande åsikter om hur Michael Käld borde matcha laget i den avslutande gruppspelsmatchen mot Ukraina. Alternativen är oändliga, men vi kan komprimera dem till tre.
1. Byta ut hela laget.
X. Byta ut halva laget.
2. Spela med ”bästa” laget, alltså samtliga i ordinarie elvan som inte är skadade eller uttryckligen vill stå över (typ Mäkinen och Valkonen).

Om jag vore förbundskapten skulle mitt val vara klart. Säker etta. Byt ut hela startelvan. Alla. Rubbet. The lot. Kaikki. Ge ett kännbart tack åt alla de spelare i truppen som varit med i ett par år och byggt upp den atmosfär, anda och helhet som gör att Finland som gruppsegrare nu laddar för en kvartsfinal i hemma-EM.

Det finns absolut inga faror med att låta någon vila. Ingen fotbollsspelare i hela världen har blivit sämre av att få ladda en hel vecka för nästa match, och finns det någon som blir sur över att inte få vara med gör det bara att den spelaren än ännu hetare mot vem-det-nu-blir på torsdag.

Så in med så många nya som möjligt bara, utom tredjemålvakten Petra Häkkinen, och Maiju Hirvonen som ju är med i truppen som reserv för reserven och knappt spelat i A-landslaget.
Betyder alltså nio nya namn i startelvan. Två skulle hållas av rent numerära orsaker. Jag väljer dels Tiina Salmén, för ett stabilt lag byggs från försvaret och Salmén är backlinjens viktigaste spelare. Och så får Maija Saari hålla sin plats och ta hand om alla frisparkar och hörnor så behöver man inte hålla på och ändra med de fasta situationerna. De övriga nio från de första matchernas elva försvinner, och laget mönstras som följer:
(samma 4-4-1-1 som vanligt, från höger till vänster)

Minna Meriluoto

Tuija Hyyrynen
Miia Niemi
Tiina Salmén
Maija Saari

Susanna Lehtinen
Anna-Kaisa Rantanen
Sanna Malaska
Katri Nokso-Koivisto

Annica Sjölund
Sanna Talonen

Och jo, jag är helt bergsäker på att också det här laget skulle piska Ukraina.