Hemkommen från en veckas äventyr på de engelska fotbollsläktare där The Mighty Tottenham Hotspur invaggat oss hårt prövade supportrar i en lömsk känsla av omutlig optimism kan jag inte låta bli att förundra mig en smula över Yle. Jag också.

Det mest ledsamma att vara hemma igen är (förutom att missa serieledarnas visit till Upton Park;) att inte få se friidrotts-VM från BBC.
Jag hann nämligen bli bortskämd med vad som måste vara världens bästa friidrottssändningar. I stolarna sitter Michael Johnson, Colin Jackson, Steve Cram, Jonathan Edwards och Denise Lewis, alla samtidigt, och alla säger de genomtänkta och smarta saker i diskussioner som gärna tar upp kontroversiella ämnen.
Gamla tillbakablickar varvas med färska inslag och smidiga övergångar. Egen klanderfri regi och en uppsjö av egna kameror gör att sändningarna aldrig får en död sekvens. Att BBC står längst fram i intervjukön och får snacka med stjärnorna före de hunnit bli trötta på intervjurumban gör inte saken sämre.
Hela konceptet andas en sån proffsighet att sändningarna får en skön rofylld distans, har man en expertkommentator som löpt världsrekord på korta häcken inser man att det inte är lönt att hetsa upp sig för att en brittisk löpare går till VM-final på distansen.

Hemma igen slog det mig att jag varit på plats på de senaste stortävlingarna i friidrott och därför inte sett Yles sändningar på ett antal år. Lugnt, för absolut ingenting har hänt. Absolut ingenting, på minst 10 år. Två män som pratar för mycket på en rutinmässigt ihopklippt feed, and that’s it.

Ju längre kvällen gick desto mer kollade jag på svenska fyran, som åtminstone hade ambitionen att göra väldigt mycket mer. En reporter med kamera satt i publiken och pratade med Yannick Tregaro under Emma Greens höjdfinal, och spänsttränaren tackade med att mitt under värsta Bolt-hysterin säga något nedlåtande om ”200-meterspajasar”. En annan reporter fanns i folkhavet vid Brandenburger Tor för att följa med Friedrich-Vlasic-duellen med lokalbefolkningen. Genom sändningen jobbades det smidigt med ett par olika bilder infällda i varandra, vilket ledde till att uppladdningen inför 200-finalen blev lång och underhållande.
Och när Usain Bolt sedan löpte i mål på 19,19 förstod referenterna att det bästa de kunde göra var att hålla käft i en minut. På Yle gick det typ två sekunder efter målgång innan kommentatorerna började mässa om vem som fick silver. Som om en enda människa i hela världen skulle bry sig.
Efter att allt lugnat ner sig vävdes friidrottskvällen i fyran sedan ihop i ett elegant timmeslångt magasin, lett av den suveräna Peter Jihde.

Betygen blir alltså:
BBC 10, svenska fyran 8, Yle som vanligt 6 med darr på ribban.
Varför måste det vara så?

Här min teori:
I England är friidrotts-VM ingen självklart stor händelse, utan får kämpa hårt för att få någon uppmärksamhet alls. Kvalitetstidningarna har i veckan haft 12 sidor fotboll, 4 sidor cricket och 2 sidor VM. I tabloiderna är proportionerna 20-4-2. Och då har det ändå gått bra för britterna. Hur många som tittar på BBC:s VM-sändningar är i ett sådant klimat direkt beroende av hur bra sändningarna är. Då anstränger man sig.
I Sverige delar SVT och fyran på VM och sänder varannan kväll. Kanalerna jämförs med varandra och tävlar med varandra. Då anstränger man sig.
I Finland spelar det ingen roll hur sändningarna ser ut. Friidrotten och Yle är ohotade, och en halv miljon bänkar sig hur som helst för damernas släggkval. Så varför skulle man gå till överdrifter för att förbättra något, det funkar ju bevisligen som det är.
Fast det skulle ändå vara kul att också på Yles kanaler få se friidrott med ett par bildrutor infällda i varandra. Redan till EM i Barcelona 2010 är kanske att ta i. Men om vi siktar på VM 2049?