Main attraction, som Aerosmith sjunger.

Mera och större. Det är trenden även i hockeyvärlden. På Gordie Howes tid var en hockeymatch en hockeymatch. I dag är det hot dog, öl och en massa tjafs som pågår så fort pucken inte är i rörelse. I NHL är matcherna numera happenings som pillar på tre timmars strecket. Till min stora glädje har man till play off åtminstone i Arenan plockat bort inslaget med Snubbe med hjälm men utan skridskor och inget att säga går in på isen och försöker från halva planen slå in tio puckar i nätmaskorna. I rekvisitan ingår en enorm hoj och halvnakna tjejer. MC:n är alltså priset som ingen i praktiken kan vinna. I stället premieras deltagarna med en Hesburgare eller klistermärken.

Nu var det bara två isbilar därute. Stora isbilar. Fina isbilar. Isbilar är bra. Bäst. Bättre än golfbilar i alla fall, som somliga tvingas ratta efter att Tappara, Jokerit, Blues och Kärpät kvalat klart i kväll.

Det heter också att when the going gets tough, the tough get going. I alla fall i går gällde det. Firma Sverige höjde nivån och var lika underhållande och svårstoppade som Tapparas briljanta paradfemma Lehterä-Lucenius-Enlund. Som redaktör Lönnqvist konstaterar är utgången oviss. Sedan så var backarna i båda lagen riktigt yra (också) i går men whattahell det är en del av underhållningen även det.

Lyckades i misstag köpa flabare till fanläktaren så där satt jag med psykfallen. Då menar jag till synes vanligt hygglo folk med mittbena och raka byxor som på hockeyläktaren förvandlas till tedkatzinsckyn som mordhotar än den ena än den andra. I går var det framförallt domarna Levonen och han den där vad han nu heter Boman som fick skit. Och Atte Pentikäinen som flera gånger fick plocka upp sina grejer där på isen. Humoristiskt om man tar det på rätt sätt men verkligen inget för småbarn. Flyttade ändå inte på mig till andra och tredje perioden. Kunde bra ha gjort det för det fanns gott om tomma bänkar – bara drygt 5.900 på plats när hallen suger 13.000.

Bakom mig satt en barnfamilj som diskuterade makaronilåda. I hallen fanns också den numera legendariska och pensionerade Hbl-sportjournalisten Marius Turula. Före match sade han till mig att Jokerit grejar det. Då var det liksom tryggt att åka till Böle. Turula vet. Däremot oroade det lite mera att redaktör Lönnqvist lämnat in en tipskupong med en etta för narrarna. Vill minnas att han nästan aldrig vinner något och hur som helst går allt det jag är intresserad av i hans kuponger alltid fel. Men nu blev det seger då. Undantaget som bekräftar regeln?

En spelare vill jag ännu nämna. Ville Nieminen, Tapparas nummer 30. NHL-Ville. Han är fin, seriöst alltså. En PERSON. Sådana behöver FM-ligan. Han pangade in en gummitrissa i går men flöt annars utanför spelet. Roligast var när målis-Riksman med sin enorma vante petade ut kråkor i Nieminens näsa. Ja, han har inget att skaffa inne i målgården. Ville blev riktigt sur och det var bra tv på bling bling-skärmen.

Hockey är underhållning.