Början på slutet?

Det är inte slutet på världen som vi känner den, ingen har slagit din familj och det är julafton även i år. Och som för säkerhets skull har republikens största dagstidning Helsingin Sanomat i dag lördag tapetserat sin första sida med Kekkonen. Ungefär sådan är den korta rationella sammanfattningen av kommentarskörden efter fredagens risbastu i Chisinau: Fotboll är inte allt.

Själv har jag just varit nere till BR-lelut och tröstshoppat. ”Lego till fyraåringen.” Yeah, right. Sjuk stor lyftkran. Men vad gör man inte för att tänka på annat och då tänker jag inte på Kekkonen även om jag fotograferat och twittrat om en UKK-affisch i dag och läst med stor behållning om både gårdagens 110-års festligheter i Helsingfors och nya forskningsrön om Landsfadern. Faktum är att jag var så lessen efter fredagens kvällsskift att jag lät den sista estniska ölen stå orörd i kylen. Gravöl är inte mitt koncept.

Det är förstås över först när det är över och vi har sett mirakel i Rotterdam men det var under andra världskriget. Men så är det inte heller en förlust mot VM-finalisten Holland eller den moldaviska mardrömmen som oroar mest. Återväxten borde stavas med versaler men när man nu lyssnar på experter borde man ha en Marshallförstärkare i örat – så tunt verkar det vara med såna Up And Coming-killar (och tjejer) bland finländska fotbollsjuniorer. Samtidigt har de tråkiga nyheterna från den nationella ligan duggat tätt i år. Haka och AC Oulu är nästan i konkurs, matcherna lockar inte publik och de finländska lagens kval till den europeiska klubbeliten var mest en pinsam historia. Självklart blir sådant svarta rubriker och dystra uppslag. Som i sin tur applåderas på bobollsvidderna, på spjutkarnevaler och i snötyngda hopptorn.

Fotbollsfansen har det tungt i Finland. Tungt.

Nämen.

När jag tjurat klart hivar jag den där sista bärsen i kväll. I morgon börjar jag peppa grabbarna inför de sista omgångarna i firmaligan och korpdivisionerna.