Om inte Roberto Mancini senast efter den ligacupsmällen inser att det är hög tid att slopa den ofattbart löjliga halsduken förtjänar inte heller han att bli långvarig på the City of Manchester Stadium.

I helgens EM-tävlingar i konståkning tog Laura Lepistö silver och Kiira Korpi blev fyra.
Bara som en upprepning, ifall nån missat det. Den som till exempel enbart får sin information från finska kvällstidningar kan lätt förledas att tro att det gått tvärtom.

På dagens förstasidor:
IS: ”Kiira on kaunein”
IL: ”Sponsorien unelma, KAIKKI tahtovat Kiiran”

På stora uppslag inne i dagens tidningar:
IS: ” Kaikkien aikojen KAUNEIN”
IL: ”KYMPPITONNIEN Kiira”

Det finns en finländsk konståkare som vunnit ett stortävlingsguld, är regerande EM-medaljor och en outsider i medaljstriden i Vancouver.
Och nä, hon heter inte Kiira Korpi.

Ändå är det Kiira som syns överallt. Och det bara enbart uteslutande på grund av att Kiira Korpi är en klassiskt vacker blondin och Laura Lepistö är det inte.
Men det är nu heller aldrig någon som påstått att världen skulle vara rättvis.

Jag ska erkänna att jag tyckt lite synd om Virpi Kuitunen för det enorma fokus som satts på hennes förhållande med Jari Sarasvuo, och de märkliga teorierna att Virpi nu skulle vara ”för lycklig” för att vara bra i skidspåren.

Men efter att ha läst Veikkaajas OS-bilaga tycker jag inte det minsta synd om henne längre.
För vill paret Kuitunen-Sarasvuo uppriktigt flytta fokus från dem som kärlekspar till henne som idrottare är det bara för mr. Sarasvuo att hålla lite lägre profil en månad. Vilket tycks vara fullständigt omöjligt.

I nämnda OS-bilaga har Sarasvuo en lång krönika där han föraktfullt kallar Magnar Dalen för ”skidlandslagets manager”, skryter över på hur många hundra träningsläger han hunnit vara tillsammans med Kuitunen och sätter onödig press på sin sambo genom att hylla hennes karriär till skyarna och utlova segrar också i fortsättningen.

Själva grundpoängen med hela krönikan är en irritation över att Kuitunens personliga tränare Jarmo Riski inte blev vald till ”årets tränare” på Idrottsgalan härom veckan.
Om Sarasvuo hade brytt sig om att lyfta telefonluren eller bara annars ta reda på lite hade han snabbt fått veta att Jarmo Riski inte kunde bli ”årets tränare” eftersom han är avstängd på livstid, med ett internationellt funktionärsförbud.
Avstängda idrottare/tränare är enligt de officiella stadgarna också avstängda från sportjournalisternas årsomröstning. Först den dag Riski av FIS/Wada ansöker om att få avstängningen upphävd, och får det, kan han bli framröstad till ”årets tränare”. Hittills har Riski valt att inte göra det, men bollen ligger just nu hos honom.

Om Jari Sarasvuo uppriktigt vill göra idrottslivet så enkelt som möjligt för sin Virpi kunde det vara en bra början att inte offentligt trivialisera internationella dopningsavstängningar.

Om Tanja Poutiainen är i form är hon världens bästa storslalomåkare. Varken mer eller mindre.

När säsongen i höstas startade i Sölden och Levi var Tanja i toppform, och därför den tidiga storfavoriten inför OS-tävlingen i storslalom.
Men sen kom ryggproblemen, och Tanja tvingades leta efter formen. Den säkra medaljen kändes helt plötsligt som ett frågetecken.

Nu är ordningen återställd, och det med besked.
Sättet som Poutiainen vann på i Cortina i dag visar att hon är i kanonform, har ordning på utrustningen och huvudet i skick.
Följaktligen är hon just nu världens bästa storslalomåkare, och därför den givna guldfavoriten i OS.

Samtidigt är hon också det största individuella finländska guldhoppet inför Vancouver. Hannu Manninens konkurrenter hinner ännu vässa formen, sträckorna är inte optimala för A-K Saarinen och Peetu Piiroinen ska tampas med ett koppel av jänkare. Tanja är däremot i särklass, och allt annat än OS-guld är en liten besvikelse.

Det var också en njutning att följa med Poutiainens tionde VC-seger just på MTV3 i dag. Det tack vare referenten Toni Immonen som är ett skönt undantag i ett kultur där alltför många referenter tvångsmässigt måste höja på rösten och skrika sig blåröda i fejset när en finländare/svensk vinner något (gudarna ska veta att jag själv gjort mig skyldig till samma synder).
Nu var Immonen entusiastisk, ivrig och glad men samtidigt balanserad, saklig och väldigt långt från falsett. Där en man som skulle vara värd en OS-biljett.

Dagens frågor:

Om Kärpät, JYP, HIFK, Jokerit, Lukko, Blues, TPS och Tappara av någon anledning samtidigt drog sig ur FM-ligan i ishockey dagen före serien startade, skulle ligastyrelsen ändå till varje pris genomföra säsongen och hylla KalPa som rättmätiga finska mästare?
Och skulle tv-referenterna nästan lika exalterat kommentera den klassiska finalen mellan KalPa och Pelicans, som på grund av en sent påkommen regeländring spelas med matcher som bara varar i två perioder?

Och nästan ännu intressantare, hur många Pelicansspelare skulle efter att ha förlorat nämnda final med 0-4 i matcher säga ”Det här silvret betyder väldigt mycket för mig. Jag har i många år gjort jobb och nu fick jag till slut en FM-medalj.”
Framför allt den sista frågan är högst relevant. För det var precis vad Outi Gröndahl fullständigt bisarrt konstaterade efter att hon slutat tvåa i skid-FM i Keuru i dag.

Har knappt hunnit bänka mig i Saku Suurhalli för damernas kortprogram i EM i Tallinn förrän jag igen slås av hur en pressläktare på en konståkningstävling är så mycket annorlunda än en pressläktare på andra ställen i idrottsvärlden.

Här är nämligen objektiviteten långt borta. Det applåderas redan under presentationerna, och efter programmen tjoas det hejvilt bland berörda skribenter. Italienaren som satt bredvid mig tog nästan till lipen av lycka när hans landsmaninna Valentina Marchei nyss genomförde hela åkningen utan att dratta på ända.

Varför är det så här då? Alternativen är väl i princip två.
Antingen har konståkningsjournalisterna insett att deras gren är estetik och konst och kultur på hög nivå och därför står över vanlig trivial idrott och dess koder.
Eller så är de helt enkelt sopor som borde byta jobb halva bunten.

Finns det nån i hela världen som är minsta lilla förvånad över att Tottenham förlorade borta mot ett skadedrabbat och formsvagt Liverpool har den personen inte följt med Premier League de senaste 16 säsongerna.
Efter 0-2 på Anfield har Spurs nu spelat 65 matcher i rad borta mot de fyra stora utan seger. Det kommer antagligen att bli minst 165 innan den sviten bryts.

Men finns det nån i hela världen som efter resultatet i Liverpool tror att Tottenham nu kommer att åka rutschkana brant nedför tabellen har den personen inte studerat spelprogrammet.
Spurs har ju redan den här säsongen spelat borta mot Chelsea (0-3) och Arsenal (0-3). Bara ManU borta återstår när det gäller givna nollpoängare. Tottenham har goda chanser att ta poäng i 15 av de 16 återstående matcherna (säsongens saldo med de omöjliga matcherna borträknade ett stabilt 11-5-3) och Harry Redknapps lag är med och kämpar om fjärde platsen med ManCity, Pool och Villa, antagligen ända in på målrakan.

Gårdagens största vinnare i den striden var i alla fall Roberto Mancini. Ena rivalen Tottenham åkte på stryk och är kvar på samma poäng som City. Medan den andra rivalen Liverpool tog en seger som gör att den fullständigt hopplösa Rafael Benitez kommer att sitta kvar som manager ett bra tag till. Och mycket bättre nyheter kan Liverpools konkurrenter knappast få.