Färsk topp 2-lista på ”Fenomen-i-VM-i-Berlin-som-i-och-för-sig-fått-en-del-uppmärksamhet-men-som-jag-tycker-borde-få-betydligt-mer”.

1. Björnen Berlino
I formel-1 får förarna på prispallen spruta champagne. I Tour de France får etappvinnarna pussas med lättklädda brudar. I Vasaloppet får ettan en hyfsat ärofylld krans när den går över mållinjen.
I Berlin får världens bästa friidrottare i sin karriärs största stund gosa med en totalfånig jättenallebjörn.
VM:s maskot är onekligen en profil, och extra plus får Berlino för att ha gett långahäck-vinnaren Melanie Walker en hederlig ”piggyback-ride”, bara för att under ritten krascha rakt in i en häck. Stort.

2. ”Tänk knäckebröd”-medaljerna
Organisationskommittén i Berlin har tydligen kommit fram till att traditionella små runda medaljer är sååå passé.
Så de gjorde dem stora och fyrkantiga i stället.
Bra tänkt. ”Varför har du snott förrättstallriken från en sån där kitschig asiatisk restaurang där lite för mycket går i guld” är ju precis vad man vill höra när man visar VM-medaljen för barnbarnen.

Hemkommen från en veckas äventyr på de engelska fotbollsläktare där The Mighty Tottenham Hotspur invaggat oss hårt prövade supportrar i en lömsk känsla av omutlig optimism kan jag inte låta bli att förundra mig en smula över Yle. Jag också.

Det mest ledsamma att vara hemma igen är (förutom att missa serieledarnas visit till Upton Park;) att inte få se friidrotts-VM från BBC.
Jag hann nämligen bli bortskämd med vad som måste vara världens bästa friidrottssändningar. I stolarna sitter Michael Johnson, Colin Jackson, Steve Cram, Jonathan Edwards och Denise Lewis, alla samtidigt, och alla säger de genomtänkta och smarta saker i diskussioner som gärna tar upp kontroversiella ämnen.
Gamla tillbakablickar varvas med färska inslag och smidiga övergångar. Egen klanderfri regi och en uppsjö av egna kameror gör att sändningarna aldrig får en död sekvens. Att BBC står längst fram i intervjukön och får snacka med stjärnorna före de hunnit bli trötta på intervjurumban gör inte saken sämre.
Hela konceptet andas en sån proffsighet att sändningarna får en skön rofylld distans, har man en expertkommentator som löpt världsrekord på korta häcken inser man att det inte är lönt att hetsa upp sig för att en brittisk löpare går till VM-final på distansen.

Hemma igen slog det mig att jag varit på plats på de senaste stortävlingarna i friidrott och därför inte sett Yles sändningar på ett antal år. Lugnt, för absolut ingenting har hänt. Absolut ingenting, på minst 10 år. Två män som pratar för mycket på en rutinmässigt ihopklippt feed, and that’s it.

Ju längre kvällen gick desto mer kollade jag på svenska fyran, som åtminstone hade ambitionen att göra väldigt mycket mer. En reporter med kamera satt i publiken och pratade med Yannick Tregaro under Emma Greens höjdfinal, och spänsttränaren tackade med att mitt under värsta Bolt-hysterin säga något nedlåtande om ”200-meterspajasar”. En annan reporter fanns i folkhavet vid Brandenburger Tor för att följa med Friedrich-Vlasic-duellen med lokalbefolkningen. Genom sändningen jobbades det smidigt med ett par olika bilder infällda i varandra, vilket ledde till att uppladdningen inför 200-finalen blev lång och underhållande.
Och när Usain Bolt sedan löpte i mål på 19,19 förstod referenterna att det bästa de kunde göra var att hålla käft i en minut. På Yle gick det typ två sekunder efter målgång innan kommentatorerna började mässa om vem som fick silver. Som om en enda människa i hela världen skulle bry sig.
Efter att allt lugnat ner sig vävdes friidrottskvällen i fyran sedan ihop i ett elegant timmeslångt magasin, lett av den suveräna Peter Jihde.

Betygen blir alltså:
BBC 10, svenska fyran 8, Yle som vanligt 6 med darr på ribban.
Varför måste det vara så?

Här min teori:
I England är friidrotts-VM ingen självklart stor händelse, utan får kämpa hårt för att få någon uppmärksamhet alls. Kvalitetstidningarna har i veckan haft 12 sidor fotboll, 4 sidor cricket och 2 sidor VM. I tabloiderna är proportionerna 20-4-2. Och då har det ändå gått bra för britterna. Hur många som tittar på BBC:s VM-sändningar är i ett sådant klimat direkt beroende av hur bra sändningarna är. Då anstränger man sig.
I Sverige delar SVT och fyran på VM och sänder varannan kväll. Kanalerna jämförs med varandra och tävlar med varandra. Då anstränger man sig.
I Finland spelar det ingen roll hur sändningarna ser ut. Friidrotten och Yle är ohotade, och en halv miljon bänkar sig hur som helst för damernas släggkval. Så varför skulle man gå till överdrifter för att förbättra något, det funkar ju bevisligen som det är.
Fast det skulle ändå vara kul att också på Yles kanaler få se friidrott med ett par bildrutor infällda i varandra. Redan till EM i Barcelona 2010 är kanske att ta i. Men om vi siktar på VM 2049?

Det är inte utan att man tänker tanken – hur långt kan en Tero Pitkämäki som ännu morgonen före kvalet har relativt hög feber kasta? Man kan inte annat än hoppas på att han direkt ska greja ett kvalkast som räcker och sedan få vila upp sig inför grande finale.

Det var inte bara bland finländare det gick ett sus när nyheten om Pitkämäki släpptes. Norrmännen, och något överraskande också svenskarna, var ivriga att komma över alla detaljer i fallet.

Och letterna förstås. De försökte se lämpligt deltagande ut med dålig framgång och berättade att deras landsmän på träningen på Olympiastadion kastat 90 meter. Så nu vet vi det.

50 km fusk står på programmet i timmarna fyra. Två kanaler sänder naturligtvis direkt. Eurosport, som hade VM i Beachvolleyboll från 1983 som alternativ, är ju naturligtvis glada över att kunna fylla tablåerna.

Och YLE sänder eländet, direkt, steg för steg, eller springsteg för springsteg för det är ju det som gång egentligen går ut på. Att vicka på häcken så mycket att domarna tror att man går då man de facto springer.

Och vad värre är. Tittarsiffrorna är säkerligen betydligt högre än då samma kanal sänder typ en match mellan ManU och Arsenal i FA-cupen.

Har därför en viss förståelse för att du numera bara kan se kvalitetsfotboll på betalkanalerna.

I den kampen verkar Canal Plus gå segrande ur leken. Viasat, som tappade ansiktet då man lurade kunderna på Champions Leeague-konfekten i vintras, framstår alltmera som en marginalkanal.

C+ gjorde två riktiga kap i går. La Liga-rättigheterna för tre är ett. Tuomas Virkkunen från Urheilukanava en fjäder i hatten för både referenten och kanalen. Virkkunen känns som den enda tv-referenten som klarar av La Liga i Finland. Låt Mikko ”Moottoriturpa” Innanen, Juha ”Popeda” Taivainen och vad de nu alla heter hålla sig till ishockey.

Sjukt intressant att se om Virkkunen också får referera Premier League. Hoppas det. För visst har det gått en viss slentrian i de nuvarande referenternas snack…

P.S. De finska damerna inleder hemma-EM mot Danmark på söndag på ett mer eller mindre slutsålt Olympiastadion klockan 19.30. TV2 har visserligen en förtjänstfull studiodel inför turnerningen med start 16.35. Hela 20 minuter offras för detta.

Sändningen från matchen börjar klockan 19.40. Tio minuter efter avspark. Orsak? VM i friidrott förstås. Men det är någonting som inte stämmer. Sista grenen är herrarnas långa stafett med start 19.15. Det tar under tre minuter att avverka den grenen. Så det finns till och med lite marginal med tanke på förseningar.

Men kanske har Suominen-Mertaranta eller Lampenius-Lindqvist någon odödlig slutvinjett som man helt enkelt inte får missa. Eller kanske Inka ”Niklas Hagman visade häcken åt mig” Henelius fixat ihop något riktigt pinsamt?

Skamligt är det hur som helst.