Det borde vara mera suspekt om världens bästa kvinnliga 800 meters löpare såg ut som Pamela Anderson än om hon såg ut som Caster Semenya gör, men det verkar som om IAAF-pamparna skulle föredra att kvinnliga atleter inte ser ut som atleter. Efter 800 meters finalen i VM sade jag en kompis att testerna förmodligen kommer att visa att Semenya har en högre nivå testosteron än vad som anses normalt för kvinnor. Så jag blev inte förvånad när Telegraph avslöjade att hon uppvisat tre gånger mera testosteron än normalt. Det skulle inte heller vara förvånande om testerna som nu genomförs visar att hon har en avvikande sammansättning av kromosomer, exempelvis XXY (kvinnor har normalt könskromosomerna XX medan män har XY).

Naturlig variation förekommer och det är väl mer sannolikt att en löpare med tre gånger högre testosteron klarar sig bättre än andra kvinnor. Lika väl kan någon förundra sig över att så många basketspelare är över 2 meter långa. Annars hade de väl aldrig blivit duktiga basketspelare.

Alla minns ju Maria Mutola och världsrekordinnehavaren Jarmila Kratochilova, som många anser vara en produkt av östblockets dopningsprogram. Men Semenya kan inte beskyllas för fusk så länge hennes blodprover uppvisar ett normalt förhållande mellan testosteron och epitestosteron, ett tecken på att hon inte fått testosteron på konstgjord väg. Tre gånger mera än normalt är inte ens mycket – när Floyd Landis åkte dit under Tour de France 2006 hade han ett förhållande mellan testosteron och epitestosteron om tusen mot ett, vilket är just about 250 gånger normal nivå.  Jag tror inte

Jag förstår att de förhöjda testosteronnivåerna ger IAAF och antidopningsmyndigheterna orsak att vilja syna Semenya, men samtidigt är sydafrikanskan en lite för lätt måltavla. Lika bra skulle dom kunna gå ut och säga att Usain Bolt ska genomgå ett extra batteri av tester, för det verkar lite suspekt att en långbent jamaican springer fortare med inget annat än reggae i blodet än någon designsteroidboostad jänkare någonsin gjort.