Först vill jag säga att jag inte fattar vad kollegan på HS snackar om när han i söndagens tidning skriver något om att hur tråkig kan en finalserie bli. NHL-finalerna har varit fartfyllda, fysiska, spännande – trots att de tidvis varit målfattiga. I början såg det ut att bli en lätt match för Canucks, men så blev det inte alls. Några reflektioner:

– Målvakterna. Om Canucks nyckelspelare är lika ineffektiva i resten av finalserien samtidigt som Tim Thomas fortsätter att briljera ligger han närmast till Conn Smythe Trophy – även om Vancouver tar hem Stanley Cup. Senast en spelare i det förlorande laget utsågs till slutspelets MVP var 1987 och Flyers Ron Hextall. Vinner Boston är trofén garanterat hans.

– Domarna har varit usla. Deras jobb har inte underlättats av att bägge lagens spelare gör sig skyldiga till att filma utvisningar åt motståndarna.

– Filmandet. Game five började med tre raka utvisningar för Vancouver och därpå en samtidig utvisning för en oskyldig Alex Burrows. Helt uppenbart att Canucksspelarna och Burrows i all synnerhet nu får betala

– Målet. Vill gärna upplysa nämnda kollega om att Maxim Lapierres mål som gjorde 1-0 inte var en lyckoträff, utan han serverades pucken via en utstuderad passning av Kevin Bieksa som grundade sig på att Tim Thomas kommer emot tio meter utanför målvaktsområdet.

– Ordkriget. Roberto Luongo hävdade självsäkert att han tagit målet i game five. Jag insåg inte att det var mitt jobb att måste pumpa luft i hans däck, svarade Thomas. Har inte knattelag sådana? Kevin Bieksas kommentar när han blev tillfrågad om Bruins jacka som går till lagets bästa spelare efter varje match. Rätt snabbt lärde sig de två klubbarna, i med hemstäder 5 000 km från varandra, som möts en gång i grundserien, att hata varandra.

– Bitandet. Öh, glöm det.

– Tips inför nästa match: Bruins vinner, fråga bara inte med vilka siffror, men Canucks tar Stanley Cup på hemmaplan.