På torsdag är det dags för NHL att dela ut de årliga individuella troféerna. Suck.

Dels är de väldigt förutsägbara, precis som filmvärldens Oscars, dels baserar de sig på helt godtyckliga kriterier (om det var Finland skulle vi säga text-tv-kriteriet, d.v.s. mest statistik), dels riskerar de att verka väldigt löjliga efter slutspelet då omröstningen sker efter grundserien.

På riktigt, finns det en enda reporter eller coach som utan att näsan växer och öronen snurrar kan påstå sig följa alla de 30 lagen och se så många av deras matcher att den kan bedöma om Ryan Kesler är en bättre defensiv forward än Jonathan Toews? Eller om Shea Weber är en bättre back än Zdeno Chara? Eller, hellre, är någondera av ovannämnda bättre i sina respektiva områden än, säg, Brandon Sutter och Toni Lydman?

Nä, reportrarna och tränarna som väljer vinnarna baserar sina val på statistik, känsla och rykte. Bästa backen är den som gör flest poäng, såvida han har någorlunda hyfsad +/- – statistik.Bästa defensiva forwarden brukar vara en toppforward med hyfsat med poäng och bra +/-, fast det sistnämnda närmast betyder att liraren ifråga spelar i första eller andra femman i ett topplag. Riktiga defensiva forwards tvingas möta motståndarens toppfemmor varje kväll och det är sällan deras +/- ser vacker ut.

Sen det här med grundserie och slutspel. Vancouvers Alain Vigneault är en av finalisterna till Jack Adams Trophy som bästa tränare, men i slutspelet såg han långt ifrån ut att vara NHL:s bästa coach. Priset går ändå sannolikt till Pittsburghs Dan Bylsma, som lotsade Penguins till slutspel trots att superstjärnorna Sidney Crosby och Jevgenij Malkin var borta hela säsongen.

Daniel Sedin får sannolikt Hart Trophy, men med tanke på slutspelet är väl Ryan Kesler snarare Vancouvers MVP. Och efter hans slutspelsprestationer ser Roberto Luongo inte ut som NHL:s bästa målvakt värd Vezina Trophy.