Jag ska erkänna att jag tyckt lite synd om Virpi Kuitunen för det enorma fokus som satts på hennes förhållande med Jari Sarasvuo, och de märkliga teorierna att Virpi nu skulle vara ”för lycklig” för att vara bra i skidspåren.

Men efter att ha läst Veikkaajas OS-bilaga tycker jag inte det minsta synd om henne längre.
För vill paret Kuitunen-Sarasvuo uppriktigt flytta fokus från dem som kärlekspar till henne som idrottare är det bara för mr. Sarasvuo att hålla lite lägre profil en månad. Vilket tycks vara fullständigt omöjligt.

I nämnda OS-bilaga har Sarasvuo en lång krönika där han föraktfullt kallar Magnar Dalen för ”skidlandslagets manager”, skryter över på hur många hundra träningsläger han hunnit vara tillsammans med Kuitunen och sätter onödig press på sin sambo genom att hylla hennes karriär till skyarna och utlova segrar också i fortsättningen.

Själva grundpoängen med hela krönikan är en irritation över att Kuitunens personliga tränare Jarmo Riski inte blev vald till ”årets tränare” på Idrottsgalan härom veckan.
Om Sarasvuo hade brytt sig om att lyfta telefonluren eller bara annars ta reda på lite hade han snabbt fått veta att Jarmo Riski inte kunde bli ”årets tränare” eftersom han är avstängd på livstid, med ett internationellt funktionärsförbud.
Avstängda idrottare/tränare är enligt de officiella stadgarna också avstängda från sportjournalisternas årsomröstning. Först den dag Riski av FIS/Wada ansöker om att få avstängningen upphävd, och får det, kan han bli framröstad till ”årets tränare”. Hittills har Riski valt att inte göra det, men bollen ligger just nu hos honom.

Om Jari Sarasvuo uppriktigt vill göra idrottslivet så enkelt som möjligt för sin Virpi kunde det vara en bra början att inte offentligt trivialisera internationella dopningsavstängningar.