Tidningsuppgifter i dag vet berätta att tre engelska Championship-klubbar, Celta Vigo och ett portugisiskt lag fanns på plats i Malaga för att studera Honkas Hermanni Vuorinen i Finlands landskamp mot Sydkorea.
På basen av ”Herkkus” insats kan man med säkerhet dra slutsatsen att tre engelska Championship-klubbar, Celta Vigo och ett portugisiskt lag redan i går kväll flydde Malaga och gick vidare i jakten på en ny anfallsförstärkning.
Det är inte bara de finländska skidåkarna och backhopparna som ser ut att ha tappat formen inför OS i Vancouver. Hockeylaget ser ut att gå genom en kris för tillfället.
Med Teemu Selänne, Saku Koivu, Jere Lehtinen, Tuomo Ruutu och Kimmo Timonen skadade och Sami Salo ständigt i riskzonen tänkte väl de flesta att det inte kunde bli mycket värre.
Men det kunde det.
Så här såg det ut förra natten:
Mikka Kiprusoff fick lämna målet efter 40 minuters spel. Vid det skedet hade San Jose slagit in sex puckar bakom Calgarymålvakten.
Niklas Bäckström fick lämna målet efter 33.37 då han släppt in fyra mål mot Dallas.
Dessutom fick Mikko Koivu sig en rejäl utskällning av tränaren förra veckan efter att Lejonens förstacenter i OS varit mycket ineffektiv på sistone. Bottennappet kom i matchen mot Phoenix där han noterades för -4 i plusminus-statistiken.
Jag förstår inte riktigt hypen kring Koivu. Många finländska hockeyexperter lyfter Minnesotaspelaren till skyarna. Visst är han en duktig spelare och det är han som ska leda Lejonens förstakedja i OS.
Men om man jämför honom med de övriga lagens centrar är han långt efter. Bara i det svenska laget finns det tre centrar som är klart bättre än Koivu. Henrik Sedin, Henrik Zetterberg och Nicklas Bäckström är alla flera klasser bättre än finländaren. För att inte tala om de kanadensiska och ryska centrarna.
På något plan är det ju skönt att se att Jussi Jokinen är den hetaste finländaren i NHL för tillfället. Jukka Jalonen måste ju för tillfället nästan hopas att någon av de skadade anfallarna inte återhämtar sig i tid för OS så att han kan plocka med Jokinen.
Svårt det här med idrottsgalor.
För en vecka sen satt jag som inbjuden gäst på golvet i Hartwallarenan och kom hem och tyckte att att den finländska varianten varit rätt lyckad i år.
Sen började jag snacka med alla möjliga typer som sett galan på tv, och de var alla helt ense om att galaspektaklet var riktigt pinsamt uselt i år också.
Nu har jag av någon fullständigt oförklarlig anledning lidit mig igenom den svenska versionen, men när det gäller galan från Globen torde det inte råda delade uppfattningar.
För jag kan omöjligen tänka mig att någon skulle tycka nåt annat än att Sveriges Idrottsgala i år var en makalöst pinsam historia. Osannolikt dåliga ”humornummer”, darrig programledare, en mängd långrandiga presentatörer och alltför många intetsägande artistuppträdanden.
En jämförelse mellan pristagarna måste också dras:
I Finland var fotbollsfolket surt och muttrade en massa om ”typiskt Finland” för att en dam som vunnit tre VM-guld i skidåkning med liten marginal fick ett publikpris framför näsan på en spelare som i våras aldrig var nära att platsa i Liverpool.
I Sverige fick en dam som vunnit ett VM-guld i skidskytte publikpriset med fullkomligt förkrossande marginal före en spelare som vunnit skytteligan i italienska Serie A.
Jag vet inte riktigt vad vi ska säga om svenskar och deras relation till skidskyttar, men hälsosam är den inte.
Och på tal om ohälsosamma relationer, i Finland har vi på våra Idrottsgalor en fullständig hang-up på minstrar. På scen förra veckan fanns Stefan Wallin och Sirkka-Liisa Anttila och Jan Vapaavuori och Mauri Pekkarinen och Alexander Stubb och Stefan Wallin igen, till den grad att det blev alldeles komiskt.
Svenskarnas motsvarighet till våra minstrar är spelarna från bronslaget i fotbolls-VM 1994.
Det går ett helt år utan att man ser vissa av dem, men varje gång det drar ihop sig till Idrottsgala i januari kan man lita på att de sitter där på första parkett, hela gänget. Så där fanns Tomas Brolin och Martin Dahlin och Kennet Andersson och Thomas Ravelli och Patrik Andersson och Tommy Svensson och Roland Nilsson och så vidare, så till den grad att det som vanligt blev alldeles komiskt.
Hallå! Det är 16 år sedan. Get over it. Dessutom är de ju inte ens skidskyttar.
Senaste nytt från Hbl.fi