Har knappt hunnit bänka mig i Saku Suurhalli för damernas kortprogram i EM i Tallinn förrän jag igen slås av hur en pressläktare på en konståkningstävling är så mycket annorlunda än en pressläktare på andra ställen i idrottsvärlden.

Här är nämligen objektiviteten långt borta. Det applåderas redan under presentationerna, och efter programmen tjoas det hejvilt bland berörda skribenter. Italienaren som satt bredvid mig tog nästan till lipen av lycka när hans landsmaninna Valentina Marchei nyss genomförde hela åkningen utan att dratta på ända.

Varför är det så här då? Alternativen är väl i princip två.
Antingen har konståkningsjournalisterna insett att deras gren är estetik och konst och kultur på hög nivå och därför står över vanlig trivial idrott och dess koder.
Eller så är de helt enkelt sopor som borde byta jobb halva bunten.