Man ska absolut inte dra några som helst slutsatser efter att knappt 1/60 omgångar spelats av hockeyligan.

Just därför tänkte jag göra det.

• Jokerit har inte helt oväntat ett målvaktsproblem. Mika Järvinen såg precis som befarat ut som en andramålvakt i öppningsmatchen.
• Hannu Jortikka ser ut att ha tappat all glöd för tränandet. Han reagerade inte alls i båset då HIFK körde över hans lag. Jarmo Kekäläinen lär åtgärda det på ett eller annat sätt.
• Kari Jalonen har inte lärt sig något sedan i våras. Han tror fortfarande att det räcker med att spela halva matchen.
• För att Ilves ska undvika jumboplatsen är det ett måste att Jani Hurme storspelar i målet, i går räddade han 13 av 18 skott. Det lär bli nytt kval för Ilves.
• Precis som i träningsmatcherna tappade TPS en klar ledning i sista perioden. Att ligga under med ett par mål mot mästarna är inget problem. Lär bli många gråa hår för Åbopubliken.

Förhastade slutsatser? Absolut.

Lance Armstrong hade inte precis turen på sin sida då han fick punktering på ett av kullerstensavsnitten under den tredje etappen av Tour de France.

Amerikanen tappade över två minuter till flera av sina konkurrenter då han först tvingades vänta på ett nytt framhjul och sedan ensam försöka jaga i kapp de som låg framför honom.

Men man kan inte vara överraskad över att Armstrong hade turen mot sig. Han hade definitivt turen på sin sida då han vann sina sju Tour de France-segrar. På något underligt sätt lyckades han alltid undvika krascher eller att skada sig då han åkte omkull.

De bästa exemplen på hans tur är väl det här och det här.

Kan han återhämta sig lika bra den här gången efter de två senaste dagarnas motgångar?

Den första FM-ligafinalen mellan HPK och TPS blev något av ett antiklimax. Eller blev det bara som det blir då två lag som egentligen inte hör hemma i en final möts i vårens viktigaste matcher?

För varken HPK eller TPS hör till ligans två bästa lag. Och det är ju just de två bästa lagen som ska mötas i final. Missförstå mig inte. Både HPK och TPS har tagit sig till final och är förtjänta av sina platser där.

Men den första matchen visade vad det i värsta fall kan innebära att ha grundseriefemman och -sexan att göra upp om guldet.

Matchen i Tavastehus var en horribel tillställning. Inga tacklingar, ingen intensitet, inget jävlar anamma och inga känslor. Är det så vi vill ha det i säsongens hittills viktigaste match?

Man vet att något gått riktigt snett då det vinnande lagets spelare och tränare är missnöjda med insatsen. Laget som mot alla odds tagit sig till final vinner den första matchen på bortaplan. Hur bra som helst, kunde man tro. Men både Kai Suikkanen och Antti Erkinjuntti såg nästan besvikna ut efter matchen och kommentarerna var mer negativa än positiva trots att man tagit ett första steg mot ett sensationellt guld.

Det känns ju dumt att stå här och säga det efter att ha vunnit första finalen, men jag är inte alls nöjd med vårt spel.

Det var Suikkanens analys efter segern.

Matchen var en av de sämsta jag sett under hela säsongen och då har det blivit ett femtiotal matcher på plats och minst lika många till via teven.

Fortsätter finalserien i samma usla stil kommer den stora publiken att tappa intresset snabbt. Sedan är det bara i Tavastehus och Åbo någon bryr sig. Resten av Finland börjar i stället räkna dagarna till VM-starten den 7 maj.

Hoppas att HPK och TPS tar sig i kragen och bjuder på bättre spel i fortsättningen. Det är den finländska hockeypubliken värd. De betalar för att få se högklassig underhållning. Det bjöd lagen inte på i Tavastehus på torsdagen.

Vakna, det är finaler på gång!

Det är egentligen helt ofattbart att det står 2-2 i matcher mellan HIFK och HPK. HIFK har varit det klart bättre laget i matchserien och haft full kontroll över varje match och inte förlorat en gång under ordinarie speltid.

Det stora problemet för IFK är för tillfället att lagets spel passiveras totalt då man har en klar ledning. Laget har varit i ledning med 3-1 i tre matcher och 3-0 i en. Två gånger har man valt att skänka bort segern genom att backa hemåt och göra horribla missar på planen.

Nu säger någon kanske att HPK varit så bra att laget tvingat IFK till passivitet i sitt spel. Det stämmer inte. HPK har varit sämre än IFK på alla delområden i den här kvartsfinalserien och det är tack vare eller på grund av IFK:s oförmåga att sätta punkt för matcherna som HPK fortfarande är med i matchserien.

IFK:s problem är att laget – i stället för att fortsätta mala på framåt med sitt bättre och bredare spelarmaterial och starkare lagspel – väljer att börja backa hemåt och försöka säkra i ett allt för tidigt skede. Det passar inte IFK:s spelarmaterial som lever på att få spela i ett högt tempo och aktiv forechecking. Samma ingredienser som skördade framgångar i grundserien. Tacklingar, snabba spelvändningar, korta snabba passningar genom mittzonen och snygga kombinationer i anfallszonen. Det är IFK. Inte att försöka täppa till mittzonen och försvara det egna målet.

Inte så underligt att lagets spel inte fungerar då man mitt i en het match ska ställa om och börja spela på ett helt annat sätt. Kanske dags för Kari Jalonen att inse att lagets måste utnyttja sina styrkor innan det är för sent.

På måndag måste det bli seger och laget vill spela om medaljer i vår. Och fortfarande är IFK klara favoriter till avancemang från det här matchparet. Jag har svårt att tro att HPK skulle slå IFK i Ishallen på måndag och ännu svårare att tro att laget skulle ta två segrar i följd efter en förlust i den femte matchen.

HIFK förlorade den första kvartsfinalen mot HPK. Dessutom på hemmaplan.

Efter matchen hörde jag flera IFK-supportrar tala om att föra upp alla sina IFK-kläder och prylar på vinden och att inte följa med hockey innan laget spelar final någon gång långt in i framtiden.

En person hotade till och med med att bränna sin IFK-skjorta utanför IFK:s kontor.

Visst sved säkert förlusten, men någon orsak till panik finns inte. Ännu i alla fall.

IFK var det klart bättre laget på isen om man bortser från tredje periodens första fem minuter. Laget hade ett skott i stolpen och ett i ribban och otaliga kvalificerade målchanser.

Ställningen är 0-1 och man ska vinna fyra matcher. Samtidigt måste laget vinna på onsdag i Tavastehus för att inte försätta sig i en hopplös situation. Men samma spel som laget presterade stora delar av matchen i går är en seger inget problem. HPK presterade definitivt inget märkligt i rinken.

De som däremot presterade märkligheter på löpande band var urusla domarparet Jyri Rönn-Sami Partanen. Någon linje fanns inte och de klarade inte alls av att läsa situationerna. Alla visste att matchserien mellan IFK och HPK skulle bli en fysiskt tuff kamp med många ”möten” efter vissling. Varför väljer då FM-ligan att ge ansvaret åt Rönn och Partanen i den första matchen? Rönn var genomusel redan då han dömde Tappara-Jokerit.

Nu missade duon solklara utvisningar, slängde ut spelare för förseelser som definitivt inte var värda något straff och var inkonsekventa från början till slut. Irritationen bland spelarna växte och om domarlinjen fortsätter på samma sätt är det bara en tidsfråga innan det smäller ordentligt i rinken. Och då får ligan skylla sig själva.

På onsdag kommer nästa chans för IFK och domarna. Då får man se om någon lärt sig av sina misstag.

Michael Nylander skulle vara den store RÄDDAREN för Jokerit. Sportchefen Matti Virmanen fnittrade nervöst och myste då han presenterade sitt senaste nyförvärv den där fredagen i slutet av januari.

Nylander skulle vända på den negativa trenden och föra Jokerit till en direkt slutspelsplats.

I stället har det blivit fullständigt kaos i Jokerit sedan Nylander anslöt sig till laget. Tio matcher, två segrar och åtta förluster berättar bara lite av sanningen.

Men Nylander i laget är Jokerits saldo åtta matcher och åtta förluster. I de två matcher som Jokerit lyckats vinna sedan Nylander kom till laget har svensken inte haft någon del i segern.

Den första segern kom i matchen där Nylander bestämde sig för att slå till domaren med klubban. Under hans femminuters utvisning gjorde Kärpät 3-1. Utan Nylander på isen vänder Jokerit matchen till seger med 5-3.

Den andra segern kom mot Ilves då Nylander var avstängd efter slaget på domaren.

Snacka om att vara en förlorare.

Två veckor och sju matcher. Det är vad som mycket väl kan återstå av Jokerits säsong.

Om drygt två veckor börjar de viktiga matcherna och frågan är om inte Jokerit är ute i det skedet.

Orsakerna är oändligt många och förklaringarna kommer att vara ännu fler då Hannu Jortikka efter säsongen öppnar munnen för att sammanfatta det hela.

Då man ser på Jokerits spel är det inte mycket som stämmer.

Backarnas öppningspassningar hittar sällan fram och sätter motståndaren ens lite press på backarna blir det full panik. Dessutom hänger backarna inte alls med i motståndarnas tempo i egen zon.

Att Mikko Kalteva ser stabilast ut bakåt berättar mera om på vilken nivå Tom Koivisto, A-J Niemi, Marko Kauppinen och Alex Brooks för tillfället spelar än att Kalteva skulle vara en toppback i ligan. DEt är han definitivt inte.

I anfallet surfar de svenska stjärnorna Fredrik Bremberg och Michael Nylander omkring oinspirerat och oengagerat. Och tappar de pucken finns det ingen chans i världen att de skulle jobba hemåt.

Till och med Jukka Hentunen ser seg ut för tillfället. Och då ska vi inte tala om Bates Battaglia. En värre flopp får man söka efter. Han kan placeras i samma kategori som Matt Hussey, David Ling, Terran Sandwith och vad de nu hette.

Juuso Riksman har sjunkit ner till samma nivå som resten av laget och släpper in en eller ett par enkla puckar per kväll.

Men trots allt det här är det överlägset mest oroväckande den likgiltiga inställningen spelarna uppvisar. Det finns ingen glöd, ingen kämpa-anda och ingen vilja att satsa för fullt för lagets bästa. Spelarna går halvhjärtat in i närkamperna som de med några få undantag förlorar, man åker i byte då motståndaren har pucken i anfall och markeringen i defensiva zonen är ett stort skämt.

Jokerit har fortfarande chansen att nå till och med en plats bland de sex främsta. Men det är inte speciellt sannolikt. Risken är stor att det inte blir någon slutspelshockey alls i Ilmala. Och i fall laget lyckas ta sig till slutspelet blir det respass senast i kvartsfinalen där laget är fullkomligt chanslöst oberoende vem man möter.

Efter det är det dags för huvuden att rulla i Hartwall Areena. Många lär få gå då nya visioner och projekt ritas upp i Hjallis kontor. Hoppas bara för Jokerits del att det är riktiga proffs som kommer in i organisationen. Sådana saknas för tillfället.