Det var inget fel på våra förberedelser, men chocken med Kiprusoffs miss förlamade laget, sade Jukka Jalonen efter semifinalen. Mikko Koivus femma hade ett bra byte före det.
Tycker ju att ett lag som är väl förberett bara inte kan låta sig knäckas så där enkelt. Markerar ett lag som aldrig trodde på seger och när första bakslaget kommer kan man räta ut ryggen. Ja, Finland pressade ner pucken i anfallszon i de två första bytena, men inte var det någon anstormning. Och Kiprusoff lämnades nog i sticket av försvaret. Lepistö och Niskala som starkt assisterade vid ”Kiprusoffs miss” gjorde de synligaste misstagen men efter de första målen kom hela laget totalt av sig. Och Jalonen tar timeout och byter målvakt när det står 4-0.
USA var såpass mycket bättre att de vunnit ändå. Men nu bjöd Finland inte ens på motstånd, utan hade lagt sig före nedsläpp.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.
Tycker innerligt illa om att vara en ”vad var det jag sa” -person – men det hjälps inte.
Alltså: så här går det när spelarna tar över ledarskapet i ett lag: upp och ner, inget klart spelsystem, enstaka starka byten varvas med individuella klavertramp. Och varför går det så här?
Det hela började på hösten med att Jalonen lät Kiprusoff ta ut sig själv till första målvakt – där rök en stor del av auktoriteten. Den egentliga dödstöten kom då han valde Jarkko Immonen och Lasse kukkonen över Jussi Jokinen och Ossi Väänänen. Kan tänka mig att b.l.a. ett par herrar Koivu i det skedet undrade vad det är som håller på att hända – vi talar ju om OS, liten rink, hard Canadian style. Pricken på i var sedan den här besynnerliga sekvensen då Jalonen gnällde på NHL-spelarna till media, krävde att man spelar HPK-hockey – och sen ändå lät laget spela Westerlund-signerad ”Jyväskylä-universitet-hockey” mot tjeckerna. Visserligen på det viset att varje kedja fick spela sin egen version av ett gammalt beprövat framgångssystem. Och fram till Hagmans mål. så var ju nog tjeckernas anfall mycket farligare – dr gick mot mål, medan Finland snurrade i kanterna.
Och sedan den här Kipper – jo, han är en toppmålvakt, men han har floppat i varje landslagsturnering i absolut viktigaste matcher: VM, World Cup -finalen, och nu. Niklas Bäckström, lagspelare och ”go kunde” av rang borde ha fått ansvaret redan efter Kippers höstliga intervju med Calgary Herald.
Jukka Jalonen då? Hur kan han tro att han får de här killarna att lära sig hans spelsystem på några dagar? Han understryker sin erfarenhet, men leder sina trupper som en gröngöling.
Helt oberoende av hur det går mot slovakerna, så kan jag inte förstå hur Jukka Jalonen någonsin skall kunna ställa sig framför ett NHL-dominerat landslag igen. Kanske Finlands väg då blir, under hans tid, att spela med EHT-spelare. De har ju faktiskt gjort förstklassigt resultat denna säsong. Och sedan finns det unga hungriga NHL-spelare som gärna hoppa op VM-tåget. Jussi Jokinen kanske Jalonen inte skall ringa?
Själv tycker jag att Jalonen inte har förutsättningar att fortsätta – men om det blir ett trött brons, så kommer han att räknas till de som lyckats i sitt arbete.
Jösses ändå: det var fredagkväll, ölen var kall och matchen hade ju inte ens börjat….
Ja, största felet var väl att NHL-spelarna inte trodde på Jalonens system. Oavsett vad man har för spelsystem är det viktigaste att hela laget buys into it, s.a.s. Nu trodde ingen på att de kan vinna och med första bakslaget sänkte de huvudena. Jussi Jokinen hade förstås i praktiken inte gjort någon skillnad, men på det mentala planet gnagde det nog Jalonens trovärdighet. Bra poäng av Veikkaaja att han har aldrig tränat spelare i världsklass, till skillnad från Aravirta, Summanen och Westerlund som haft spelare som Janecky, Selänne, Rafalski och Olli Jokinen i sina lag.
Konstigt med Kiprusoff med tanke på att någon som Brodeur med OS-titlar, Vezina Trophies och en Stanley Cup-ring för vartdera finger inte heller krävt att vara första målvakt. Det skojiga är att ett brons eller en fjärdeplats kommer att ses som en fjäder i hatten för Jalonen, fast Lejonen i själva verket hade mer tur än förtjänat.
brodeur har inte krävt att få vara första målvakt men orsaken till det lär väl nog delvis vara att det långt före turneringen började stod klart att han inleder som Kanadas första målvakt. Att säga att Kipper borde ha lämnats utanför pga hans krav är strunt enligt mig han har mer än förtjänat platsen som vår förste målvakt i denna turnering. Ser man på meriterna är han klar etta, ser man på dagsformen (eller snarare insatserna denna säsong) spelar det i praktiken ingen roll.
Orsaken till att det gick som det gjorde ligger nog djupare än så. Problemet ligger i kulturen, hur många till generationer av kämpare skall vi skola före den finska ishockeyskolan börjar spotta fram lite vinnare?
Ja inte tycker jag heller att Jalonen borde utelämnat Kiprusoff, har dessutom förstått att de utredde saken. Jag tror också att laget hade bra förtroende för honom. Närmast är jag förvånad över att Kiprusoffs nerver fallerade, trodde inte det om honom.
Jag tycker igen att Jalonen borde ha sagt att han bestämmer i Vancouver vem som står i målet. När spelare börjar dela ut roller till sig själva bär det för eller senare i skogen. I British Columbia finns det gott om den varan. Det där med att det inte finns vinnare bland de finska spelarna tycker jag igen att är strunt. Ofta sägs det att du måste lära dig vinna som junior för att kunna det. Om vi ser på OS-laget, så vann Tuomo Ruutu, Mikko Koivu, Joni Pitkänen VM för 18-åringar, Niklas Hagman, Olli Jokinen, Niko Kapanen och Niklas Bäckström U20 VM-guld, så har vi såklart Globen-mästarna Koivu, Lehtinen, Peltonen. Vidare så har Lehtinen, Filppula och Selänne vunnit Stanley Cup – alla var mycket viktiga kuggar i sina respektive lag. B.la. passade Lehtine till Brett Hulls avgörande segermål 1999.
Instämmer helt med Marcus att ett möjligt (dock mycket osäkert) brons innehåller mer tur än man förtjänat – men vem argumenterar för att i Turin hade Lejonen förtjänat guld och i finalen hade man mer otur (= Koivus klubba) än den berömda doktorn ordinerat.
Till slut vill jag ännu säga att om det är någon i den finländska målvaktstruppen som har förtjänat förtoende i Lejonen så är det Antero Niittymäki – turneringens MVP i Turin.
Minns Hockey News spydiga kommentar om Kiprusoffs krav: Miikka Kiprusoff demands to be the starting goalie. That’s right, Miikka ”he of no Stanley Cups or olympic medals” Kiprusoff. Tyckte också det var konstigt att Niittymäki aldrig var påtänkt som högst reservmålvakt, fast exempelvis Bäckström haft ett sämre år i ett defensivt svagare Minnesota.
En i raden av många felbeslut av Jalonen är att inte ge chanseb åt en annan keeper i bronsmatchen. Jalonen försöker väl sitt bästa, men jag tippar att inte sovit så gott den senaste veckan och enligt forskare är sömnbrist att jämföra med berusning – ni vet: ”she tuntui hyvältä idealta, ja ashiat tuntuivat luishtavan”.