Också för den som inte själv hör till handbollsfamiljen är det lätt att förstå att Sjundeå Cupen är ett evenemang som man som junior inte vill missa. Antalet lag som deltog i år var smått otroligt, 243 stycken, och solen fortsätter gilla handbollsturneringen bättre än Stafettkarnevalen.
Mellan lagen som deltar är engagemanget lika stort vare sig man är en Minipojke eller A-flicka eller något där emellan. Cupen är rolig, att vinna är ännu roligare, men roligast är vännerna på plats eftersom säsongens viktiga matcher trots allt ren är avklarade.
Därför är det på tränarsidan som de största skillnaderna mellan inställningen till Sjundeå Cupen går att upptäcka. Medan en del verkar förstå att ett evenemang som det här är den perfekta inkörsporten till ett sportintresse tror andra att OS-medaljer står på spel på gräset i Sjundeå. Den första kategorin är till all tur den övervägande men också de juniorer som har turen att coachas av pedagogiskt lagda vuxna får sig en släng av sleven då motståndarna uppmanas att gå på hårdare, försvara hårdare, köra hårdare och blickarna som kastas mot de mera aggressivt lagda lotsarna blir både många och ängsliga.
Att hobbylirarna ska skiljas från proffsen förr eller senare är självklart, ibland borde det till och med ske förr, men att Sjundeå Cupen inte är rätt forum för det borde väl ändå stå klart för alla.
