Sommartorkan på sportsidorna kom snabbt till tidningsgrannen på andra sidan gatan.
Deras huvudnyhet på sporten i dag är att några typer i Kouvola hade gjort en sällsynt ogenomtänkt ansökan om biljetter till fotbolls-VM i Sydafrika, fått ungefär vad de sökt om, och därför nu har en osannolik massa biljetter till sju matcher – och en kreditkortsräkning på 2600 euro. Det här var enligt HS värt en halvsida.
I så fall är jag värd en hel. Jag och kumpanen Karlsson på Yle Sporten gjorde nämligen en något mer genomtänkt beställning, fick ungefär vad vi sökte om, och har nu en ganska lagom massa biljetter till tretton matcher – och en kreditkortsräkning på en bit över 3000 spänn. Tydligen har jag själv gått omkring och varit en riksnyhet i några veckor utan att veta det.
Töntigast med Hesari-juttun är ändå att tidningen försöker få det till någon form av miniskandal att FIFA tagit betalt för biljetterna. I ansökningsskedet gav man mycket tydligt sin fullmakt med kreditkortsnumret. Arrangörerna har fullständig rätt att ta exakt den summa man ansökt om biljetter för. Engelska är tydligen inte Kouvolagängets starka sida, och fattar man inte vad som står på sidorna ska man kanske inte bara sådär vifta iväg sina kreditkortsnummer och passnummer till Sydafrika.
Nästan festligast är ändå att gängets talesman i HS tillåts säga att de fått så många biljetter ”för att de ansökt om biljetter med de sämre lagen som är seedade trea och fyra i gruppen”. Hyfsat komiskt med tanke på att det verkligen inte handlar om någon seedning utan lagens placering och spelordningen i gruppen lottas fram först i december. Tänk sen då Kouvolagänget sitter med 16 biljetter till C3-C4 och utgår från att det blir Togo–Sydkorea eller Iran–Australien, och så visar det sig att det blir Holland–Brasilien i stället. Då trycker väl Helsingin Sanomat upp en extrabilaga.
