Det är smått roande att följa med hur representanter från ligaklubbarna klagar över att publiken inte kommer till fotbollsmatcherna då den inhemska ligafotbollen får så dåligt med synlighet i media.
Är det verkligen medias uppgift att marknadsföra en minst sagt medioker liga?
En liga är just så intressant som publiksiffrorna visar. Inte mer, inte mindre. Om det dyker upp ett par tusen ögonpar på en fotbollsmatch ska väl inte media slå upp det hela som en enorm idrottsfest utan behandla det i den utsträckning det är värt.
Det finns ett enkelt recept för att få mera synlighet och mera publik till matcherna och det är att bjuda på bättre underhållning.
Då Atletico Madrid spelade en träningsmatch (där lagets största stjärnor dessutom saknades) på Åland var publiksiffran högre än under IFK Mariehamns matcher i ligan. Varför? För att det är intressantare att se ett bra lag spela än att se två mediokra lag springa omkring på planen.
Så sluta klaga på att publiken inte hittar till matcherna. Det gör den. Bara produkten är i skick. Så enkelt är det.

I teorin är det en bra idé. Men i praktiken blir det fel på så många sätt. Att arrangera att fotbollsinfo bara för kvinnor med budskapet att fotboll är en gren som passar alla lika bra samtidigt som tillställningen är till enbart för damer är motsägelsefullt så det förslår.

Att bollförbundet inför EM på hemmaplan i augusti vill försäkra sig om så stor publicitet som möjligt och därmed så höga publiksiffror som möjligt är självklart. Och bra tänkt.

Men jag kan ändå inte låta bli att skruva på mig när frågor som hur många spelare det finns i ett lag och vad offside är hör till dem som är uppe till diskussion på fotbollsträffen för kvinnliga journalister. Det är faktiskt inte okej. Inte alls. I samma veva skulle det vara lätt att komma in på vad som hör allmänbildning och slå fast att någon sorts uppfattning om hur världens populäraste gren spelas hör hit.

Men jag låter bli för tillställningen avrundades med bollträning och match där undertecknad stod för assistans till utjämningsmålet i den sista matchminuten och jublande höjde armarna i den ivrigaste målgesten som setts på Bollplan på länge. För att sekunden efter inse att jag var ensam om att jubla och kanske till och med om att förstå att vi just såg det som i fotboll kallas för mål. Dags att gå hem.