Här några lärdomar från nattens NHL-vakande:

1. Kanadensare kan det här med ceremonier.
Toronto-Montreal skulle starta klockan 02 vår tid. Men säsongstarter i Hockey Hall Of Fames hemstad är inte som säsongstarter på andra orter. Först skulle alla kanadensare som någonsin gjort nånting stort i internationella sammanhang in på isen och hyllas i en landslagströja. Lemieux, Coffey, Sittler, Henderson och gänget fick sina ovationer, publiken sjöng ”Oh Canada” så att taket nästan lyfte från hallen (utan sångledare eller andra ackompanjemang) och lönnlövsyran var så vild att det tog till typ 02.30 innan matchen startade. Boston-Washington som officiellt hade samma starttid hade då hunnit 11 minuter in i handlingen.

2. Hockey Night In Canada är inget för finkänsliga finländare.
Det tog en minut och 50 sekunder innan Colton Orr och Georges Laraque kom överens om att slänga handskarna och bjuda på ett rallarslagsmål. ”That’s a safe way to have a fight” sade kommentatorn nöjt om goon-överenskommelsen.
Åtta spelminuter senare var det dags igen, nu Jay Rosehill mot Travis Moan. CBC:s sändningsteam mumlade glatt något om ”nya, tuffa Leafs”.
I första periodpausen visade experten Don Cherry, ”Kanadas populäraste man”, i Coaches Corner prov på Laraques utmärkta slagsmålsteknik, ”for all you kids out there who wanna learn how to fight.”

3. Det finns en väldig hockeybredd i Sverige.
Viktor Stålberg (vem?) gjorde NHL-debut i Torontos förstakedja och plockade poäng. Rickard Wallin gjorde NHL-debut och fick spela både powerplay och boxplay för Leafs. I förlängningen var svenskduon anfallspar och inne på isen ihop. Var är årets finländska Stålbergar och Wallinar?

4. Age ain’t nothing but a number.
I FM-ligan verkar det finnas en tro att hockeyspelare helst borde vara mellan 22 och 30. (Är Mikael Granlund för ung för att spela center osv.)
När Colorado startade säsongen mot grundseriefavoriten San José spelade Matt Duchene, 18 år fyllda i år, center i andrakedjan. Och Avalanche var inte heller rädda för att satsa på Darcy Tucker, en free agent på 34 bast (som i Finland skulle kallas föredetting).
Tucker gjorde snabbt 1-0 och Duchene var utmärkt när Avs vann med 5-2.

5. Det blir väldigt rött i Washington i kväll.
Caps inledde oerhört imponerande, 4-1 i Boston. Ovetjkin 2+1 direkt, kan bli osannolikt bra i år. Hemmapremiär i DC i kväll, och publiken har uppmanats att klä sig i rött. Gissa om de lyder?

Som sportjournalist samlar man på sig en himla massa ackrediteringslappar med sin nuna på. Själv brukar jag ha en förmåga att i regel se lite smådyster ut. ”Bister och mörk i ögonen som en Al Qaida-terrorist”, som min kära mor sa om bilden som jag gick runt med på bröstet under Peking-OS.

Men när jag nu var till Arenan och hämtade upp veckans NHL-ackreditering och samtidigt blev plåtad visar det sig att just den här gången fångades jag på bild med ett brett, lyckligt och småfånigt flin.
Passande. Jag tycker nämligen att det ska bli så himla himla kul med NHL i Finland att jag knappt hålls i byxorna.

För ett knappt år sedan satt jag högt uppe på piphyllan i United Center i Chicago och tyckte att det kändes stort att se alla Bulls mästerskapsvimplar i taket, på läktarna märka att det är hockeyboom i staden och på isen se Blackhawks unga garde valsa runt med Phoenix eller vem det nu var.
Och i våras satt jag på nätterna och tyckte det kändes stort när samma Hawks knockade ut Calgary och Vancouver så det bara sjöng om det och Fratellis ”Chelsea Dagger” av någon anledning blev hela Chicagos låt, som dånade ur hemmahögtalarna slutspelet igenom, speciellt efter förlängningssegern mot Detroit under västfinalen.

Och nu ska det laget spela seriematcher – i Finland! Ett av NHL:s fyra bästa lag – i Arenan! Toews, Kane, Sharp, Hossa, Campbell, Keith, Seabrook, Byfuglien och Versteeg – i Helsingfors! För två(!) riktiga matcher! Oh yes!

Säkert finns det nån finländsk surgubbe som under veckan kommer att försöka hitta något negativt i det här spektaklet också, men kom igen.

NHL är det hetaste det varit sedan Gretzkys dagar (på riktigt). Vårens slutspel var antagligen det bästa nånsin (på riktigt). Och när nästa säsong startar gör den det med matcher i Finland (på riktigt). Yes baburiba!

Vad passar väl bättre så här mitt i sommaren än att ta en titt på spelar- och tränarkarusellen i NHL – transfermarknaden är ju som hetast (sic) i juli. Jaja, alla snackar om Koivu och Selänne i Anaheim men mer om det senare.

Jag tycker en mera intressant nyhet ur finländsk synpunkt är tränarskiftet i Minnesota. Jacques Lemaire – traphockeyns grand master – lämnar Wild och sticker tillbaka till New Jersey, där han lanserade den tråkhockey som kvävde Red Wings i en av de mest ensidiga, dock överraskande finalserierna någonsin.

ErsättarenTodd Richards lovar en aggressiv, puck possession-hockey á la Pittsburgh Penguins (är det inte konstigt att alla vill spela som Stanley Cup-mästarna) . Det innebär att Niklas Bäckström får betydligt mera jobb än förut och nu är det upp till bevis. Han har haft imponerande statistik och utan tvekan är han en bra målvakt, men det som folk ofta glömmer är att ett lag som spelar defensivt, sopar rent framför målburen, skyddar sin målvakt och hindrar motståndarna från att nå bra skottlägen får sin målvakt att se bra ut. Tim Thomas var förra säsongens hetaste målvakt, men hur många noterade att tvåan Manny Fernandez hade ungefär lika bra statistik? Och Vesa Toskalas statistik rasade efter att han såldes från Stanley Cup-kandidaten San Jose Sharks till öppna dörrarnas dag-Toronto.

Saku Koivu påstod att han inte ville tävla med sin brorsa Mikko om speltid i Minnesota och valde därför Anaheim. Right. Den sanna orsaken är att Anaheim har cirka 1 chans på 7 att vinna Stanley Cup nästa vår, medan Minnesota inte ens är ett säkert playoff-lag. Och chansen att spela med Selänne. Jag tror vi får se minst 12 mål där Koivu lägger upp Selänne på vänster B-punkt i power play under nästa säsong, lite som  Selännes 2-0-mål mot Sverige i OS i Nagano 1998.

Montreal dumpade Koivu och Alexei Kovalev för att starta på ny kula med nya spelare, men Bob Gaineys spelaraffärer bäddar inte för någon Stanley Cup-parad, precis. Först tar dom över Scott Gomez idiotkontrakt av Rangers – 35 miljoner dollar för 5 år? Sen betalar dom Hal Gill 5 miljoner för 2 år.  Jag tror vartannat Detroitmål i finalerna berodde på att Gill gett bort pucken eller tappat bort sin man. Eller kanske Gills två mål förra säsongen övertygade Gainey om att han är just vad Montreal behöver för sitt power play?

Det görs ju fler tokiga spelaraffärer – efter att ha blivit av med Gomez idiotkontrakt tecknar Rangers ett 37,5 miljoners, fem års kontrakt med Marian Gaborik. Ja, just den Marian Gaborik som spelat 142 matcher på de tre senaste säsongerna pga skador.

Chicagos tolv års, 62,8 miljoner dollars kontrakt med Marian Hossa låter ju IQ-befriat och gör att Blackhawks kommer att ha seriösa problem med att förlänga med sina unga superstjärnor Duncan Keith, Patrick Kane och Jonathan Toews. Men Hossa är helt ok och 5 miljoner per år är inte så mycket för mycket. Orsaken till att Chicago är i trubbel kan sökas i förra sommarens beslut att teckna ett 57 miljoner dollars, 8 års kontraktmed överskattade backen Brian Campbell och ett 22,4 miljoners, 4 års kontrakt med överskattade målvakten Christobal Huet i fjol (samtidigt som Chicago hade Nikolai Khabibulin under kontrakt).

Ett lag som däremot ser starkt ut är Philadelphia. Med en av världens bästa backar Chris Pronger blir Philly riktigt Broad Street Bullies igen. <Rys>

Och Calgary då? Nja, en superstark backbesättning med Jay Bouwmeester, Dion Phaneuf och Robyn Regehr – och Miikka Kiprusoff som sista låset. Brent Sutter kommer att se till att Flames spelar en uppoffrande, sandpappershockey i riktig Sutter-anda. Men vem ska göra målen, för Iginla gör väl knappast fler än 50? Olli Jokinen? Get real.

Hatten av för Vancouver Canucks GM Mike Gillis som vägrade ge Sedinarna det mångåriga superkontrakt som de ville ha. Det är ju trenden nu på grund av lönetaket, för på det viset kan klubbarna locka spelare med hög lön nu samtidigt som det är snittlönen för 10-12 år som räknas mot lönetaket. Men i sin kortsiktighet tänker klubbcheferna förstås inte på att de försätter sig i en lönetaksfälla för ett årtionde framöver. Sedinarna fick nöja sig med 5 år och 30 miljoner dollar – ett nätt, fett kontrakt det också.

Vem ska vinna i vår? Yeah right att jag går ut och tippar nåt – det är omöjligt att säga. Nå, inte är det någon klubb utanför gruppen Pittsburgh, Detroit, New Jersey, San Jose, Anaheim, Carolina och Washington. Och Islanders, Maple Leafs och Coyotes missar playoffs också i vår – DET kan jag lova. Nä, Colton Orr lyfter inte Toronto till slutspelsplats. Sorry Don Cherry.

Magknip slipper alla väl helst, inklusive undertecknad. Men i natt var jag faktiskt glad över att magskrället väckte mig sisådär 02.17. Ungefär perfekt timing för att se superthrillern mellan Pittsburgh och Washington. Match sex slutade i en uddamålsseger för Caps, krävs en sjunde match för att skilja de två åt.  Tror inte att huvudstadens stolthet försätter den här chansen. Alex Ovetjkin lär sänka Pens på egen hand om så krävs.

Egentligen hade jag väl hellre sett Chicago slå ut Vancouver. Kul att ett klassiskt lag är med i hetluften igen efter en oerhört lång ökenvandring. För Mats Sundin måste förlusten ha varit extra bitter. Den store ”Sudden” har vunnit allt utom Stanley Cup och åren tickar iväg. I år väntade han länge och väl med att ansluta sig till ett lag. Valet föll på Canucks. Ingen jackpot direkt. Speciellt inte som supersnabba och superoffensiva Blackhawks var minst skäret före hela vägen. Orkar Sundin en säsong till eller blir det stranden, golfen och pokern som tar över nu?

Chicago har faktiskt potential att gå hela vägen. Men frågan är om inte Detroit blir för svåra i semifinalen? Red Wings ser bäst, tyngst och mest välorganiserat ut. Finns gott om vinnarskallar där. Men så är ju nästan halva laget svenskar.

Gårdagens rysare på St. James Park slutade lyckligt för Alan Shearer och hans älskade Newcastle. 3-1 mot lokalkonkurrenten Boro ger nytt hopp för skatorna att klara sig kvar. Nu är laget över strecket igen. Shearer är den stora idolen i Newcastle och fixar han ännu nytt kontrakt lär han få en motorväg, ett köpcentrum och en park uppkallad efter sig. Minst. Boro lär däremot falla ur. Men vem bryr sig egentligen? Ett mer färglöst lag får man väl leta efter.

När Kanada under slutminuterna av VM-finalen i ishockey trummade på som värst för ett kvitteringsmål kom jag på mig själv med att väldigt mycket hoppas att kanuckerna INTE skulle lyckas få hål på Bryzgalov.

Efter att ha analyserat mitt känsloliv i några sekunder kom jag på att det måste bero på Washington Capitals.

Under de senaste veckorna har jag nämligen blivit snudd på ohälsosamt förtjust i Alexander Ovetjkin. Tack vare ESPN America får man se NHL-slutspelet live i suveräna sändningar från de kanadensiska tv-kanalerna CBC och TSN, och för dem är kvartsfinalserien Pittsburgh-Washington rena rama landskampen. 

Pittsburgh=Crosby=Kanada=bra. Washington=Ovetjkin=inte Kanada=inte bra.  

Ibland är det snudd på parodiskt hur de kanadensiska experterna i sin Crosby-fanatism hittar fel på Ovetjkin. ”Joo, Ovetjkin är bra, men … Han gör för långa byten. Han tacklar för mycket. Han slösar för mycket energi på att jaga motståndare. Han sätter för lite energi på att jaga puck. Han skapar för många fiender. Han skjuter för ofta. Och så äter vi ännu lite lönnsirap och sjunger Oh Canada och bryr oss inte fast amerikaner hånar oss jämt för vi har ju ett så mycket bättre samhälle än dom.” Typ.

Men oftast är vi ju överens, kanadensarna och jag. Som när TSN-gubben i pausen av Detroit-Anaheim i natt konstaterade att ”många säger att NHL-slutspelet är för långt, men ingen kan mena matchserien mellan Penguins och Capitals. Ingen skulle klaga om det skulle vara en bäst-av-nio-serie. Eller bäst-av-elva. Eller bäst-av-femtioen”.

Tyvärr är det bäst av sju. Så redan i natt kan det vara slut. Och i så fall tror jag ingen kommer att ha så ledsamt efter Alexander den Store som experterna i CBC och TSN.