Jag skrev redan förra våren att Kari Jalonen och HIFK inte är någon speciellt lyckad kombination. Då hade han för andra gången på lika många försök förlorat en slutspelsserie mot ett sämre lag.

Båda gångerna hade han dessutom valt att köra med en passiv och defensiv taktik trots att spelarmaterialet passar för en offensiv och anfallsglad hockey. TPS och HPK tackade och tog emot.

Och vad lärde sig Jalonen själv av det hela?

Ingenting.

I toppmötet mot JYP då det gällde att visa att man har ett psykologiskt övertag på Risto Dufvas tråkhockeylag valde Jalonen igen att backa hemåt och spela passivt.

Det då han har ligans bästa anfallsmanskap till sitt förfogande, hemmafavör, en fanatisk hemmapublik som hunnit med ett par järn inför lördagsmatchen och en förlust mot KalPa i baken.

Det första tecknet att allt inte stod riktigt rätt till kom redan under eftermiddagen då det klarnade att Jalonen väljer att ställa andramålvakten Jan Lundell i mål i stället för Juuso Riksman som varit glödhet på sistone.

En annan sak som klarnade under den här veckan är att IFK inte kommer att nå några framgångar med nuvarande centermanskap. Mikael Granlund, Teemu Ramstedt och Petteri Wirtanen är riktigt bra andracentrar i ligan men ingen av dem klarar av att bära ett lag.

Tom Nybondas och Jalonen gjorde ett stort misstag i våras då man valde att inte hitta någon ersättare åt Kim Hirschovits. I stället har man hämtat in yttrar så att det finns ett överskott på dem i laget. Jag säger inte att det är något fel att värva Jeff Hamilton och Hannes Hyvönen – båda är fantastiska värvningar. Men kanske man i stället kunde ha valt att förstärka centerpositionen.

Det finns fortfarande tid att rätta till den bristen. Transferfönstret stänger 31 januari.