Svårt det här med idrottsgalor.
För en vecka sen satt jag som inbjuden gäst på golvet i Hartwallarenan och kom hem och tyckte att att den finländska varianten varit rätt lyckad i år.
Sen började jag snacka med alla möjliga typer som sett galan på tv, och de var alla helt ense om att galaspektaklet var riktigt pinsamt uselt i år också.
Nu har jag av någon fullständigt oförklarlig anledning lidit mig igenom den svenska versionen, men när det gäller galan från Globen torde det inte råda delade uppfattningar.
För jag kan omöjligen tänka mig att någon skulle tycka nåt annat än att Sveriges Idrottsgala i år var en makalöst pinsam historia. Osannolikt dåliga ”humornummer”, darrig programledare, en mängd långrandiga presentatörer och alltför många intetsägande artistuppträdanden.
En jämförelse mellan pristagarna måste också dras:
I Finland var fotbollsfolket surt och muttrade en massa om ”typiskt Finland” för att en dam som vunnit tre VM-guld i skidåkning med liten marginal fick ett publikpris framför näsan på en spelare som i våras aldrig var nära att platsa i Liverpool.
I Sverige fick en dam som vunnit ett VM-guld i skidskytte publikpriset med fullkomligt förkrossande marginal före en spelare som vunnit skytteligan i italienska Serie A.
Jag vet inte riktigt vad vi ska säga om svenskar och deras relation till skidskyttar, men hälsosam är den inte.
Och på tal om ohälsosamma relationer, i Finland har vi på våra Idrottsgalor en fullständig hang-up på minstrar. På scen förra veckan fanns Stefan Wallin och Sirkka-Liisa Anttila och Jan Vapaavuori och Mauri Pekkarinen och Alexander Stubb och Stefan Wallin igen, till den grad att det blev alldeles komiskt.
Svenskarnas motsvarighet till våra minstrar är spelarna från bronslaget i fotbolls-VM 1994.
Det går ett helt år utan att man ser vissa av dem, men varje gång det drar ihop sig till Idrottsgala i januari kan man lita på att de sitter där på första parkett, hela gänget. Så där fanns Tomas Brolin och Martin Dahlin och Kennet Andersson och Thomas Ravelli och Patrik Andersson och Tommy Svensson och Roland Nilsson och så vidare, så till den grad att det som vanligt blev alldeles komiskt.
Hallå! Det är 16 år sedan. Get over it. Dessutom är de ju inte ens skidskyttar.
