Catenaccio-försvar, vinterkrigsanda och cirkus på Finlandsfärjan. Det är vad som krävdes för finländsk fotbollsfest i Talihallen.

Slutsiffrorna är 3–1 (1–0) och det handlar nästan om landslagsfotboll. I alla fall är det Finland mot Sverige, den årliga returmatchen mellan sportjournalisterna i Helsingfors och Stockholm.

Helsingfors fick på ögat på våren, med 0–1 på stadion i Stockholm. När undertecknad på förmiddagen vandrade in i omklädningsrummet, efter två års paus, och undrade hur i helvete den förlusten var möjlig möttes frågan med tystnad och mordiska blickar. Men sanningen är ju den att det var dags och bara rättvist. Helsingfors har fullständigt dominerat i 10–15 år.

Men i dag då i Sockenbacka.

Stockholm ställde upp med ett bra lag. Stadiga lirare på alla positioner. Som rullade boll. Som serverade sköna luftpastejer. Som löpte. Men som ändå inte riktigt kom någon vart. Och så var det också hos hemmalaget, mycket försiktigt i inledningen. Många försiktiga passningar i sidled, färre snygga dribblingar och stångabollar i mitten och anfallszon.

Jag vet inte med hjälp av vad, kanske GPS, tur, pur skicklighet, och förre landslagstränaren Martti Kuuselas goda råd spräcktes nollan före paus. Det var rättvist. Pressen på det svenska försvaret var hård.

Stockholm var inte chanslöst i dag men kom sällan till riktiga farligheter. Det var hela tiden lite ditåt men bara en gång precis, och då var det på tok för sent. Tidigare år har bortaförluster förklarats med tunga resor över havet. Jag vet inte om det är så längre, om det är så tungt och om alla ens tar färjan, men det låter som en bra ursäkt, har gjort det i alla år. Man ska aldrig tumma på ett bra koncept.

Alltså. Tre ett till Finl… förlåt Helsingfors sportjournalister. Målgörare: Saku-Pekka Sundelin (Iltasanomat), Topi Tiihonen (Bassoradio) och Henri Määttä (Yle TV-sport).

Filip Lindberg (Nacka Värmdö Posten) pangade in en boll för Stockholm.

– Bra match, tyckte också den meriterade domaren Mika Peltola.

Ny match i Stockholm. Alldeles snart. Typ i maj.