Tiorna. Messi på väg ut, Podolski mot final? | Lehtikuva EPA, Peter Klantzer
Små tvivel som fanns där, måste ha funnits, medge det bara, efter den smått märkliga segern över England är nu borta med ökenvinden. När jag skriver detta hör jag i finska tv-nyheternas huvudsändning att 30 miljoner tyskar såg kvartsfinalen. I rutan visas bilder av ett helt galet kokande Brandenburger Tor, tyska flaggor överallt och nu när jag tänker efter minns jag att det tutades i bilhornen på Mannerheimvägen här i Helsingfors också. Inte fruktansvärt hårt, inte alls sådär som 47 000 vuvuzelor kan låta, men i alla fall.
För att på ett ungefär citera Pasi Rautiainen, en gång i tiden Bayern Münchens man och MTV3:s fotbollsexpert under detta märkliga VM, ”ska man inte stå där och gapa om orättvisor när det står fyra noll på tavlan. Bara att packa ihop och åka hem. Punkt.”
Så var det inga orättvisor heller. Argies tryckte in en bulle men det var solklart offside och det såg alla, domarna, publiken, Angela Merkel och prins Carl Phillip – alla utom Carlos Tevez. Sportjournalister älskar uttrycket ett tidigt ledningsmål betyder så mycket. Den här gången och med ett svart-gult-rött facit i handen håller man nog med. Matchen stavades kapitulation efter 1-0 till tyskarna. Till råga på allt rullas som bäst alla obehagligheter från 70- och 80-talen upp inför det argentinska folket i och med rättegången mot juntaledaren Jorge Videla. Tårarna för Diegos änglar ä inte de enda tårarna som rinner i Buenos Aires.
Men låt oss snacka vinnare i stället.
Wow, liksom.
Messi noll, Tevez noll och så kan man hålla på en stund. Roligast är ändå inte att fokusera på ett i och för sig briljant tyskt försvar utan den eleganta blixtfotbollen. Det är ett självklart utryck som jag såg lanseras i twitterflödet och som utmärkt beskriver de snabba kontringarna och tankens snabbhet nära anfallsboxen – Ötzlis lilla men millimeterpassade lyft till Klose som ett briljant exempel.
Och den där Miroslav Klose. Fullständig sopa i Bundesliga, en gigant i Kapstaden.
Jag minns VM 1990 med Matthäus och gänget och manifestationen av tysk tråkfotboll. Det var effektivt – final, för fan! – men skittråkigt att titta på. Den gången var Argentina bättre. Skillnaden till dagens wunderkids är grym, ju. De springer benen och häcken av sig och skrattar hela vägen in i mål. När och hur blev det så här? Hatten av för Joachim Löw som vågat plocka in nya feijor från U21-laget och samtidigt fortsätta tro på Klose, Schweinsteiger och Podolski som haft det tungt före Sydafrika-VM.
Och så Pasi ännu, på frågan om hur det kommer sig att tyskarna är såna gummiband: ”De är världsbäst på scouting av omständigheterna ja, allt som har att göra med förberedelser. Inget absolut inget lämnas åt slumpen. Det ska vägas och mätas och granskas och individuella träningsprogram läggs upp.” Jag tror tyskarna har både kock och meteorolog med sig när de drar ut i fält … oops sorry, lite WW2 det där … när andra nöjer sig med köksan.
Så. Don’t ever mention the war. Det är lektion ett, fortfarande.
Nummer två handlar om talang, tradition, kultur och förberedelser.
I kväll spelades det boboll på fotbollsstadion i Tölö. Igen.
