Ok, så jag hade helt fel i mina förhandsspekulationer – just nu är Ivan Basso inte bara långt från täten utan också bakom sin stallkompis Franco Pellizotti. Denis Menchov dominerade torsdagens tuffa tempoetapp, men jag tror Danilo Di Luca återtar den rosa ledartröjan.

Såpass stark har Di Luca varit, fast de bergsetapper som vi sett hittills varit rena barnleken mot vad som nalkas under veckoslutet och nästa vecka. Fråga inte sen vad Di Luca, tidigare dopingavstängd och ertappad med onaturligt låga (!) hormonnivåer – går på för medicin. Pasta, until proven otherwise.

Däremot tror jag inte mera på Levi Leipheimer. Skulle det avslutande tempoloppet i Rom nästa veckas söndag vara längre än 15 km så hade han haft sina chanser, men som det nu ser ut så glöm det.

Bassos hjälpryttare Kjell Carlström trodde optimistiskt att veckoslutets etapper är som gjorda för Basso.  För mig ser är etapperna upplagda för en tidig utbrytning av cyklister som inte tävlar om Rosa maglia, vilken sedan tas in före målgång av peloton, under veckoslutet med Menchovs Rabobank i spetsen. Det kan ske förändringar i täten, men i nte så stora att Basso kan ta in 2 minuter på Menchov och Di Luca.

Lance Armstrong har sett ut att ha det tungt i årets Giro, men i torsdagens tempo visade han att han blir att räkna med i Tour de France i juli. Han höll bra kadens hela vägen och såg stark ut – gav nästan en deja vu-känsla, fast han inte dominerade som förr.

Jättekul för britterna att de fått en ny stjärna i Mark Cavendish. Världens bästa sprinter för tillfället, sorry Alessandro Petacchi och Tom ”cocaine” Boonen.

Diggar du ishockey och har du 212,5 miljoner dollar överlopps? Då kan du köpa dig en NHL-klubb – och på köpet får du världens bästa hockeyspelare.

Innan du tar fram kreditkortet så vill du kanske veta att Phoenix Coyotes gått med miljonförlust varje år sedan klubben flyttade till Arizona 1996 och att ägaren Jerry Moyes sökt laget i konkurs för att han inte kan betala de uppemot 100 miljoner dollars skulderna. Och att coach Wayne Gretzkys bäst-före-datum som spelare var 9.6.1993.

Låter inte så bra, men den hockeytokiga miljardären Jim Balsillie är intresserad. Han erbjuder sig att köpa klubben för 212,5 miljoner och flytta hela skräpet till Ontario i Kanada, där det garanterat finns tv-marknad och potentiella fans.  Blackberrymiljardären bryr sig inte om att han måste betala hundratals miljoner till staden Glendale för att bryta Coyotes 30-åriga hyresavtal med Jobing.com arena.

Men NHL gillar inte Balsillies planer (han försökte tidigare  köpa såväl Pittsburgh Penguins som Nashville Predators) och ligan slåss nu i domstol för att förhindra Moyes från att auktionera ut laget. Resten av klubbägarna vill inte att Coyotes flyttar till Kanada, där laget utan tvekan skulle mjölka pengar.

Det här låter sjukt, men småklubbarna som har problem med sin ekonomi vill inte att Coyotes och därmed ligans intäkter ökar. Det beror på att det nya kollektivavtalet som tecknades efter lockoutsäsongen 2004-2005 inte bara innehåller ett lönetak, utan ett lönegolv som är knutet till ligans intäkter. Ju större ligans intäkter, desto mer får de rika klubbarna betala sina spelare i lön – och desto mer måste de fattiga klubbarna minst sätta ut på spelarlöner.

I fjol betalade Coyotes sina spelare 40,1 miljoner och gjorde en 9,7 miljoners förlust. I år tvingades Coyotes ändå betala minst 40,7 miljoner i spelarlöner.

Toronto Maple Leafs som är en riktig sedelpress vill inte heller ha konkurrens i sitt revir, vilket är ironiskt för tusentals fans köar i åratal för att få köpa ett säsongskort till Air Canada Centre. Det skulle rymmas hur många NHL-klubbar som helst i Kanada, men att utvidga NHL till västra och södra USA var NHL-bossen Gary Bettmanns personliga, smått befängda, jakt. Bettmann har lyckats flerdubbla ligans intäkter sedan NHL-ägarna anställde honom 1993, men ibland tycks han inbilla sig att han fortfarande jobbar för sin före detta arbetsgivare, proffsbasketligan NBA. Basket kan vara business i USA, men frånsett New York och de stora sjöarna är hockey i USA som boboll i Helsingfors.

Och nästa höst har vi också NHL i Helsingfors, när Blackhawks möter Panthers i Böle. Men glöm allt huvudlöst snack om att utvidga NHL till Europa, showmatcherna i Europa är bara Bettmanns fixa idé att göra PR och skaffa nya fans i Europa innan ryssarnas KHL hinner sno marknaden. Lika sannolikt är det som att Premier League utvidgar till Kina, där de engelska fotbollsklubbarna spelat uppvisningsmatcher i åratal.

Lite fånigt att nämna NHL i samma stycke som Premier League. Premier League är nämligen en riktig sedelpress för klubbägarna. Att sätta sina pengar i NHL är som att sätta sedlarna i en pappersstrimlare.  Men det kvittar förstås för typer som Balsillie – enligt affärstidningen Forbes god för 1,7 miljarder dollar – 430:e rikast i världen.

Det är mycket möjligt att Giro d´Italia ganska långt avgörs under tisdagens brutala 250 kilometers etapp från Cuneo till Pinerolo – i varje fall kommer de främsta segrarkandidaterna att vilja visa de andra vem som bestämmer. Jag tror Liquigaskaptenen Ivan Basso snor ledartröjan av ex-Liquigaskaptenen, numera LPR Brakes kapten Danilo Di Luca. I torsdagens tuffa, 61,7 kilometers tempolopp har han sedan en ypperlig chans att utöka sin ledning – om inte Thomas Lövkvist skräller igen.

Svenskarna var förståeligt nog extatiska när Lövkvist lånade den rosa ledartröjan och han håller fortfarande fast i den vita tröjan som visar att han är bäst bland deltagare födda 1984 eller senare. Lövkvist hade inga problem alls i de lätta alpbranterna förra veckan och han har en bra stödtrupp i sitt stall.

Men Lövkvists tätposition grundar sig långt på att hans Team Columbia-High Road dominerade det inledande lagtempot förra veckans lördag. That said , det blir intressant att se hur Lövkvist klarar torsdagens tempo mellan Sestri Levante och Riomaggiore – i ett 20 kilometers tempolopp med lite liknande profil i Tirreno-Adriatico i mars klådde Lövkvist Basso med 53 sekunder.

Hittills har Giro undvikit större skandaler – frånsett att Astanas ryttare täckt över sin huvudsponsors logo i protest över att de inte fått sin lön, och att cyklisterna protesterade mot den farliga rutten genom att åka igenom söndagens etapp i promenadtempo.  Den här veckan får vi se om det blir några osannolika fantomutbrytningar á la Richard Virenques attack på Mont Ventoux 2002, eller Floyd Landis soloåk till Morzine 2006 – eller om Lövkvists framgång, såsom svenskarna förstås vill påstå, beror på att antidopningsmyndigheterna fått fusket i schack.

I dag börjar det – jösses vilken klassiker – Chicago Blackhawks möter Detroit Red Wings i NHL-konferensfinalen. Snacka om hatmöte. Fast under de senaste åren har Chicago knappast varit en värdig motståndare för Detroit som varit ett topplag i årtionden, före lönetaket och efter lönetaket infördes.

Chicago förväntades komma igen med supertalanger som Jonathan Toews och Patrick Kane, men knappast så här fort.  Det är det som är så fantastiskt med NHL:s draftssystem – om lagledningen inte är alldeles oduglig jämnar det ut skillnaderna mellan klubbarna. Chicago var botten och spelade för halvtomma läktare i flera år, men är nu tillbaka i konferensfinalen samtidigt som fansen har funnit tillbaka till United Center.

Ironiskt nog var det Blackhawks långvariga ägares Bill Wirtz frånfälle som räddade klubben. När hans son Rocky Wirtz tog över hävde han genast sin fars ofattbara förbud mot att sända Blackhawks matcher i lokal-tv (fadern trodde inte det ger PR utan att det stjäl publik), förnyade ledningen och anställde duktigt marknadsföringsfolk, öh, marknadsföringsfolk, punkt.

Men i konferensfinalen tar det nog slut för Chicago. Tyvärr, för jag hade gärna sett Kane och Toews & Co i finalen. Detroits mix av rutin och ung talang blir för mycket, då också burvaktaren Chris Osgood verkar ha funnit formen igen.

Detroit är ett exempel på hur en klubb genom att drafta skickligt,  utveckla sina talanger på ett optimalt sätt samt manövrera klipskt under lönetaket kan hålla sig på toppen från år tll år.

Tips till andra GM:s – Mike Holland draftar aldrig den störste busen som växt snabbast och som lyft mest skrot och därför gör flest mål när killarna är 16, utan den killen som är skickligast, mest teknisk, och har bäst spelöga. På gymmet hinnar spelarna gå när de blir äldre, men spelöga kan busen inte träna fram. Därför har Detroit gjort fynd som i slutändan av drafttillfällena, såsom Henrik Zetterberg, Pavel Datsjuk, Valtteri Filppula och nu senaste Jonathan Ericsson – sista spelare vald i draften 2002(!) Och om lönetaket tvingar dem att göra sig av med Mikael Samuelsson eller Marian Hossa i sommar, no problem, de har talanger som Ville Leino i farmen, redo att ta över.

Det upphör inte att förvåna mig när ännu en finländsk (eller svensk) hockeyspelare tecknar miljonkontrakt med ryska (och nu också vitryska) klubbar. Klubbar som Ak Bars Kazan och Dynamo Moskva spelar för cirka 5000 åskådare – färre än många FM-ligalag – och Dinamo Minsk dit Hannes Hyvönen, Jere Karalahti och Niko Kapanen är på väg har omkring 3000 åskådare på sina hemmamatcher. Och biljetterna kostar kring 5 euro. Det bara inte håller att klubbarna samtidigt betalar NHL-löner. I NHL säljer klubbarna 20 000 biljetter för 50-100 euro stycket och fast den nordamerikanska ligans tv-kontrakt är ett skämt jämfört med NBA:s och NFL:s tv-kontrakt överträffar NHL-lagens tv-intäkter nog KHL:s.

Samtidigt bygger klubbar som Kazan och Magnitogorsk arenor som kan få Böles Jaffaarena att blekna i jämförelse. En byggkonsult som varit med om att planera arenan i Magnitogorsk sade mig att ryssarna har sitt eget sätt att räkna en investerings lönsamhet – när den börjar hämta in mera pengar än driftskostnaderna tar är den lönsam.

KHL är såklart möjligt tack vare generösa sponsorer, lokala storföretag och lokalförvaltningen. Till exempel Magnitogorsk sponsras av ståljätten MMK och Kazans snöleoparder av republiken Tatarstans regering. Spelarna skryter med att de får sin lön netto, men tro inte att klubbarna betalar någon skatt heller.

För Ryssland är framgång inom idrott numera igen en hederssak – jag tror inte att premiärminister Vladimir Putin och hans polare, hockeylegenden, idrottsminister Slava Fetisov låter KHL gå omkull. Visserligen skulle det finnas viktigare saker att sätta pengar på i Ryssland, men vissa saker förändras aldrig. Socialismens arv är seglivat.

Och den hockeyentusiastiska diktatorn av Vitryssland, president Alexander Lukashenko ser nog till att Jere & co får sin lön i tid. Men jag skulle vilja veta, samtidigt som spelarna krigar för sitt försäkringsskydd i Finland, hur finländarnas försäkringsskydd ser ut i Ryssland ifall de åker på en karriäravslutande knätackling.

Jag diggar Lance Armstrong men han hade nog inte haft en chans att vinna Giro d´Italia, cykelsäsongens första stora etapplopp, fast den sjufaldiga Tour de France-segraren inte hade brutit nyckelbenet för några veckor sedan. Girot är inte Touren – Italien har grymt branta uppförsbackar där till och med de skinntorraste bergsgetterna vinglar på pedalerna när de knegar sig uppför. Och Lance är ingen bergsget, fast han dominerat i Tour de Frances långa alpsluttningar med sin omänskliga syreupptagningsförmåga. Och på de vindlande, ojämna kostigarna som Girot går uppför kan hans Astanastall inte dominera loppet som US Postal/Discovery Channel gjorde i Frankrike.

Dessutom skulle italienarna garanterat ha gaddat ihop sig mot L´Americano om han försökt stjäla den rosa ledartröjan. Nu är konvalescenten Armstrong inte något hot längre,  utan han jobbar för sin stallkamrat Levi Leipheimer – som är lättare, mindre och från början borde varit Astanastallets  numero uno i Italien.

Sorry Levi och Lance, men det är dags för en italienare att ta totalsegern i år. Titeln var utlånad till Spaniens Alberto Contador, men nu är det Ivan Basso som anländer till Rom i Rosa maglia.

Kolla bara in Basso i tisdagens, första ”riktiga” Giroetapp som slutar på San Martino di Castrozza och onsdagens tuffare etapp som slutar på toppen av Alpe di Siusi. Hans hjälpryttare Kjell Carlström kommer att få slita hund, men om Basso=Liquigasstallet vinner är det liktydigt med att Carlström vinner.