HIFK:s säsong tog slut i förtid. Inget nytt i det blåvita hockeylivet och hela  hockey-Finland får sig som vanligt ett gott skratt. Kollegan  Saxen har förtjänstfullt betat av matchserien mot HPK och analyserat den färdigt. Bara att hålla med om att HIFK föll på ett sanslöst dåligt coachande av Kari Jalonen. Spelarmaterialet var det inget fel på. På pappret kunde HIFK ha vunnit guld. Det fanns alla ingredienser till en gourmetmiddag. Nu blev det en fisljummen ärtsoppa av kock Jalonen.

Det är ändå på sin plats att i ett  vidare perspektiv fundera varför HIFK djupdyker årligen och då kanske inte bara fokusera sig på det spelmässiga eller spelarmaterialet, även om HIFK i många år saknat en vinnande målvakt. På ett större plan har HIFK haft stora brister i klubbledningen. Det är alldeles klart att HIFK saknar en vinnarkultur. Senaste guldet 1998 – för tolv år sedan. På 2000-talet har många radikala felbedömningar gjorts i form av misslyckade tränarvärvningar och på basis av årets resultat ställs frågan om Kari Jalonen är ytterligare en i raden av Baxtrar och Francisar som yrat på i IFK-båset ?

Sedan borde asgråa IFK-eminenser som Frank Moberg, Kife Heino, Harri Tuohimaa ha haft vett att lämna klubben långt tidigare än de gjorde. De hängde inte med. De blev  blytunga barlaster för klubben. Vi minns alla Mobergs barocka uttalande ” För IFK:s anhängare är det viktigaste inte att vinna mästerskap utan att slå Jokerit några gånger per säsong”. Hade jag varit IFK-anhängare hade jag sagt upp äktenskapet med klubben för gott efter ett sådant uttalande. Att Moberg och Heino fortfarande täcks visa sig i hallen förvånar. Och cigarrlukten från logen ovanför pressläktaren har inte avtagit. Drar herrarna fortfarande i trådarna någonstans i kulisserna ?

IFK-fansens beteende har också varit diskutabelt.  Det har alltid förvånat mej hur  representanter ur  det finlandssvenska myspys-mikrokosmoset på A och C-läktarna troget burit sina fyrk till hallen att man inte protesterat ljudligare eller på det bästa sättet av allt – att låta bli att köpa säsongkort. Jag skulle förstå det trogna förhållandet om HIFK hade förlorat med flaggan i topp eller klubbledningen hade skött sig, men i stället finansierade IFK-fansen klubbledningens amatörmässiga pysslande. Att sponsorerna med öljätten i Kervo i spetsen inte dragit sig ur tidigare är också ett under. Varför har inte pressen på klubben varit högre?

Pentti ”Fööni” Matikainen drog också HIFK djupare ner i skiten och där sitter man fast. Det var sannerligen inget rent bo som Tom Nybondas och Jukka Valtanen varit tvungna att städa. Ett städtalko som ser ut att bli oändligt långt. Det har nu pågått i två år. Frågan är hur länge tålamodet för fansen räcker ? Men det lär väl räcka, eller…?

Att HIFK ska bli av med stämpeln som hockey-Finlands stående skämtobjekt nummer ett är ett så stort och omfattande projekt att jag inte har några hockus-pockus -konster att bjuda ut. Men en sak är klar: Alla vars hjärta klappar för HIFK på ett eller annat sätt har en orsak att fundera rejält på hur den anrika klubben ska bli en maktfaktor i finsk hockey. Ordet är fritt. Lycka till !