Jag fick gnugga mina ögon flera gånger under IFK–Jokerit för att se om det var Glen Hanlon som stod bakom Jokerits bänk. Men nej, det var Hannu Aravirta, eller åtminstone såg det ut som Ara.

Lagets spel såg däremot inte ett dugg ut som Aravirta utan det var som en kopia av Hanlons hockey från i fjol.

Inga organiserade anfall, öppningspassningar till stillastående spelare i mittzonen eller rakt på motståndarnas klubblad.

All fokus var på försvaret och hela lagets gameplan var att försvara det egna målet och hoppas att man själva lyckas smälla in en puck vid något skede samtidigt som utomordentligt duktiga Juuso Riksman tog hand om IFK-skotten.

Låter det bekant? Det kändes som en tidsresa till förra säsongen.

Trots att Jokerit åkte i väg med två poäng är det i Hjallis imperium man måste vara mera oroliga än i kamraternas högborg. Betydligt mera.

IFK dominerade matchen stort och Jokerit hade inget att sätta emot – förutom Riksman.

Jokerit-anhängarna kan säga att laget saknar en andracenter och bara man får en sådan så börjar spelet löpa.
Det stämmer inte. I fall det inte är frågan om Sidney Crosby eller Pavel Datsjuk.

Problemet ligger i spelstilen och sättet att bygga upp anfall. Eller egentligen sättet att inte göra det.

Det är ofattbart att Aravirta inte fått någon som helst fason på spelet och att han inte lyckats lära spelarna hur man tar sig över mittzonen då han haft hand om laget i fem månader.

Hanlons skugga ligger fortfarande över Jokerits spel och Aravirta är i lite samma position som Kari Jalonen med IFK i fjol.

Efter en medelmåttig nordamerikan bakom bänken krävs ett enormt arbete för att få spelarna att lära sig att spela organiserad hockey igen.

Jalonens arbete syns i höst, hela förra säsongen gick åt till att försöka rädda vad som räddas kunde efter Paul Baxters tid i laget.

Frågan är hur länge det tar för Aravirta att få Jokerit att spela offensivt efter Hanlons destruktiva arbete förra säsongen.