Jag hör sannerligen inte till dem som gnäller över att finländare åker till OS och VM fast de inte har en chans att placera sig bättre än 50:e. Eftersom jag själv sysslar med lite idrott och inte på någon proffsnivå vet jag att för en idrottare kan det vara en stor grej bara att vara med och slå sitt personbästa.
Men när det gäller sim-VM i Rom skulle simförbundet nog kunna sparat sina pengar och lämnat hemma största delen av laget. Därför att dom helt enkelt befinner sig på fel tillställning.
– Första 50 m gick bra men sen var benen så tunga att jag knappt kom i mål, sade Riia-Rosa Koskelainen i HS efter att hon blivit 59:e i försöksheaten på 100 m rygg på 1.04:89.
Precis som nästan alla andra i det finländska laget specialiserar Koskelainen sig på sprintsträckor, närmare bestämt 50 m. Precis som Katja Lehtonen som blev 38:e i försöksheaten på 100 m bröst med personbästat 1.10.28.
– Jag är ingen turist, sade hon i HBL.
Dom finländska simtränarna tycks bara inte förstå att simning är en uthållighetsgren. Till och med den kortaste sträckan, 50 m fristil, varar mer än 22 sekunder för de snabbaste männen – mer än 200 m löpning. Därmed är det enda sättet att klara sig bra på 50 m att närma sig det via distansträning – orkar man inte ens 100 m är det onödigt att drömma om topplaceringar på 50 m.
Som trettonåring satte Michael Phelps som mål att simma 1500 m på 16 min. Det lyckades han med samma säsong. Redan i den åldern satsade han på att bygga upp uthållighet genom kilometer efter kilometer efter bassängen. Med den mångsidiga uthålligheten han har är han världselit på vilken sträcka som helst, för i princip är alla simgrenar mycket nära varandra när man ser till vilka egenskaper som krävs.
På samma sätt gjorde Jani Sievinen och Antti Kasvio när de nådde den internationella toppen på 1990-talet. Orsaken till Hanna-Maria Seppäläs svacka efter VM-guldet 2003 var att hon började fokusera alltför mycket på ”explosivitet” och ”styrka” – favoritorden bland de finländska simtränarna.
Såklart det är mer ”kiva” att träna lite sprinter, speciellt i kort bana som inte är lika jobbig, plaska lite med grodfötter och sen kliva ur bassängen och gå till gymmet och lyfta lite bänkpress. Men om en simmare vill klara sig i tävlingar såsom det VM på lång bana som pågår som bäst i Rom måste han/hon träna tusentals kilometer i bassängen, bygga en tuff grundkondition och träna kroppen att tåla mjölksyra. Sen är det ju trist om simmarna satsar på icke-OS-grenar (dvs 50 m på alla simstilar förutom fristil) samtidigt som de får träningsstipendium av IOK.
Jag ondgör mig alltså inte över att våra simmare är långt efter täten. Simning är en av världens mest utövade grenar med stenhård konkurrens. Det är inte därför jag rekommenderar att de håller sig till kortbane-EM, på sin höjd kortbane-VM. Där finns alla obskyra grenar typ 3*48 m fjärilsim
Eetu Karvonen satsar också på styrketräning
med, tävlingarnas status gör att de flesta toppnamnen lämnar dem emellan, och kort bana gör att våra ”explosiva” bodybuildarsimmare kommer till sin rätta.
Samtidigt kan jag notera att FINAs yrande med simdräkterna är helknäppt. De myste säkert när världsrekorden började falla på löpande band och tv-siffrorna steg, men nu inser de att det börjar gå inflation på VR och att saker och ting gått över styr.
