Föreställ er reportern som försiktigt gläntar på dörren till den ångande bastun på simstadion i Stan. Därinne sitter ett gäng gamla gubbar och minns värnplikten och några småpojkar som sitter tätt intill varandra och tisslar och tasslar på nedersta laven. Reportern väljer intervjuoffer och presenterar sig.

– Vad motiverar dig att plåga dig så här, undrar reportern med skrivblocket i högsta hugg och möts av förvånade blickar.

– Huh? Bastu är väl skönt? svarar gubben och slänger på en skopa vatten.

Röset fräser och reportern ryggar tillbaka. Håh vilka tokstollar.

– Nå ni småkillar då? Vad får er att under en varm och skön sommardag sitta här inne och våndas i stället för att svalka er i bassängen?

– Öh..Vi badar för att bli rena?

– Men nu blir ni ju bara svettigare? Vad är det för vits?

Med den ovan refererade fiktiva diskussionen försöker jag belysa hur korkat det låter när vissa sportjournalister närmar sig sina intervjuobjekt som om de skulle vara nåt slags galna masochister om de sysslar med exempelvis rodd när det  ju skulle vara så mycket mysigare att spela petanque. Det är alltid samma sak om det gäller uthållighetsidrott eller nån annan ”tuff” idrott.

Läs bara den här intervjun så ser ni vad jag menar:

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3204933.svd

Vadå helvetespass och vad är vitsen att ställa killarna frågor som att vad driver er och är ni inte avundsjuka på era polare som ligger på stranden så här i sommarvärmen? Inte frågar väl nån en fotbollsspelare varför nickar du bollen – det gör väl ont – kan du inte spela den med handen i stället?

Eftersom jag själv håller på med triathlon vet jag ju att det bara är roligt och skönt att träna riktigt tuffa mjölksyrepass, precis som det är skönt att svettas bort vardagsbekymmer på fotbollsplan eller spinningtimme eller vad som helst. Känslan av fart och endorfinruset är som att göra mål och när man sätter nya personbästa eller klarar sig i tävling är det som att hattricka dubbelt upp.  Förstås skulle det vara jobbigt för ett 200 kilos fetto som aldrig löpt en mil i sitt liv att ge sig ut på joggingrunda, men jag tror inte exempelvis Jukka Keskisalo upplever det som särskilt påfrestande att löpa en mil så ni behöver inte tycka synd om honom för att han ”plågar” sig själv med att löpa varje dag.

Och förresten, vadå ligga på stranden? Jag skulle inte alls vilja ligga på stranden och bara vräka mig, det är ju skittråkigt och sen blir jag så lätt solbränd att jag ser ut som en kokt kräfta efter ett par timmar. Så kanske jag borde sticka ner till Hietsun och fråga folk vad som driver dem att bara ligga där som lejonen på Högholmen?

Om vi ska snacka om självplågeri måste väl spjutkastning vara höjden av fakirism. Att träna i ett år för att slänga ett spjut ett par tre gånger och förmodligen slita axeln ur led på samma gång. Om jag intervjuade Tero Pitkämäki skulle jag börja med att fråga varför han inte byter idrottsgren. Men nix, såna frågor hör vi aldrig.