Vad är det för fel på spelögat?

Det är som om ingen riktigt vill tro att det är sant.  Hjallis fortsätter sin solsemester, Aravirta bowlar och publiken röstar med fötterna.

När IFK vadar i grumliga vatten strittar det skitdroppar ända upp till Polcirkeln. Rubrikerna är feta och stora som flervåningshus. YLE-sportens grand old Hoopi Hänninen rycker ut när han känner lukten av direktörsblod och fansen trycker banderoller med smutsiga budskap som täcker hela läktarsektioner. Det ser bra ut på bild. Det känns bland sportfans från Tölö till Åggelby och till och med i Åbo skrattar man åt IFK:s kris.

Jokerit har ett hyfsat facit från 2000-talet. Laget har vunnit ett mästerskap och det har blivit medaljspel i snitt vartannat år. Fansen, klackens kärna, surar ändå hela tiden, vilket framgår tydligt på jokerifanit.net. Guld är enda målet varje säsong. Det säger också hockeyexperten som synar siffrorna som en annan börsslyna.

Årets fiasko har nu antagit dimensioner som ”Wades” lag för några år sedan aldrig kom i närheten av. Jag kan ha fel, ser ju lite dåligt och dom som vet säger att också med hörseln är det lite si och så, men snacket – det är just inget snack på stan. Ingen bryr sig. Inte ens den där ena tokiga krönikören på Urheilulehti.

Ishockeyn är inte Harkimos grundbult i Hartwall Arenan. Det är ridsport, bilar med däck stora som Vikingterminalen, boxningskvällar och popkonserter som hämtar stålarna. Jokerit är ett stort minus hos revisorn. Kanske är det allt detta samt det fortfarande starka minnet av framgångarna på 90-talet – ”been there done that” – som gör att så många väljer att betrakta lägerelden från ett tryggt vuxenavstånd? Typ nåja låt dem nu leka där händer ändå inget blodstörtande.

Att Jokerit ligger sist i hockeytabellen rör knappt någon i Åbo.

DET borde bekymra högkvarteret i Ilmala.