Det kokar och fräser, klappas och hojtas, sjungs och görs vågen på Olympiastadion i Berlin. Nerräkningen närmar sig sitt slut. Alldeles strax är det dags för det som friidrottsvärlden väntat på hela sommaren – finalen på 100 meter.

Usain Bolt har bara ett problem just nu: Den här finalen är så hajpad att publiken inte längre nöjer sig med att han utökar sin OS-skörd med ett världsmästerskap. Nu vill man ha ett nytt världsrekord.

Precis allting talar för att han ska lyckas med det utom att allting talar för det. Bolt är inte en man som följer manuskript eller gör vad han förväntas.

Om en halv timme vet vi.

De första hoppen är hoppade och de första försöken i full gång. Flera av hundrametersherrarna har redan gjort sina första framträdanden och startskotten går i snabb takt på Olympiastadion i Berlin. Med tanke på att det är försök och kval som gäller är antalet upptagna sittplatser nöjaktigt många och dagen är den varmaste den här veckan.

Sandra Eriksson, som var först i VM-elden av finländarna, löpte i mål på personbästa 9.46,62, och har sin debut avklarad. Efter loppet andades Sandra lättnad och sade att hon gärna skulle ha löpt en gång till då hon ändå är i farten. Nästa i turen är O-P Karjalainen och David Söderberg medan Jussi Heikkilä och Minna Nikkanen avslutar premiärdagen för finländarnas del.

I vanliga fall när sportjournalisterna samlas för ett pressinfo av något slag går det till så här: Alla drar sig för att vara den första som slår sig ner framför podiet där idrottaren ska sitta, de som ändå först sätter sig gör det på de absolut sista bänkraderna och gärna med en viss distans till varandra. Lite karikerat kanske, men inte mycket.

När Usain Bolt skulle göra entré var allting helt annorlunda. Fotografer, tv-journalister, journalister med bandspelare eller block under armbågen inte bara armbågade sig svettiga för att få en tillräckligt bra plats framför scenen utan också ropade ilsket och högljutt åt varandra att sätta sig ner och hålla klaffen. Har själv aldrig varit med om att ett informationstillfälle inför en tävling, observera ordet inför, lett till den sortens intensiva kaos. Det hade tydligen inte Bolt heller av hans min att döma då han mitt i sitt svar på frågan om han kan slå världsrekordet på 100 meter blev avbruten av journalisternas upprörda förmaningar till varandra.

Vad han svarade? Att det viktigaste är VM-guldet och inte världsrekordet men att det är troligt att det förstnämnda kräver det senare.

Det är redan sagt flera gånger, men jag måste ändå säga det själv: vad var Janne Ahonen egentligen ute efter då han valde att publicera den aktuella självbiografin?

Om backhopparen själv tycker att det är en god idé att lägga alla kort på bordet och en gång för alla bli av med den helylle bild han ofta gett av sig själv är det hans egen sak. Men att sedan klaga på att media fokuserar på fel saker i boken och överdriver det han själv skrivit är märkligt. Trodde han att hans öläventyr innan hoppet som kraschade hör till de incidenter som skulle passera obemärkt? Hmm…

Kanske det är så enkelt att veteranen ville visa att också han tagit ut svängarna – men då är det inte läge inte ångra sig när episoderna kan köpas svart på vitt i bokhandeln.

I teorin är det en bra idé. Men i praktiken blir det fel på så många sätt. Att arrangera att fotbollsinfo bara för kvinnor med budskapet att fotboll är en gren som passar alla lika bra samtidigt som tillställningen är till enbart för damer är motsägelsefullt så det förslår.

Att bollförbundet inför EM på hemmaplan i augusti vill försäkra sig om så stor publicitet som möjligt och därmed så höga publiksiffror som möjligt är självklart. Och bra tänkt.

Men jag kan ändå inte låta bli att skruva på mig när frågor som hur många spelare det finns i ett lag och vad offside är hör till dem som är uppe till diskussion på fotbollsträffen för kvinnliga journalister. Det är faktiskt inte okej. Inte alls. I samma veva skulle det vara lätt att komma in på vad som hör allmänbildning och slå fast att någon sorts uppfattning om hur världens populäraste gren spelas hör hit.

Men jag låter bli för tillställningen avrundades med bollträning och match där undertecknad stod för assistans till utjämningsmålet i den sista matchminuten och jublande höjde armarna i den ivrigaste målgesten som setts på Bollplan på länge. För att sekunden efter inse att jag var ensam om att jubla och kanske till och med om att förstå att vi just såg det som i fotboll kallas för mål. Dags att gå hem.

Också för den som inte själv hör till handbollsfamiljen är det lätt att förstå att Sjundeå Cupen är ett evenemang som man som junior inte vill missa. Antalet lag som deltog i år var smått otroligt, 243 stycken, och solen fortsätter gilla handbollsturneringen bättre än Stafettkarnevalen.

Mellan lagen som deltar är engagemanget lika stort vare sig man är en Minipojke eller A-flicka eller något där emellan. Cupen är rolig, att vinna är ännu roligare, men roligast är vännerna på plats eftersom säsongens viktiga matcher trots allt ren är avklarade.

Därför är det på tränarsidan som de största skillnaderna mellan inställningen till Sjundeå Cupen går att upptäcka. Medan en del verkar förstå att ett evenemang som det här är den perfekta inkörsporten till ett sportintresse tror andra att OS-medaljer står på spel på gräset i Sjundeå. Den första kategorin är till all tur den övervägande men också de juniorer som har turen att coachas av pedagogiskt lagda vuxna får sig en släng av sleven då motståndarna uppmanas att gå på hårdare, försvara hårdare, köra hårdare och blickarna som kastas mot de mera aggressivt lagda lotsarna blir både många och ängsliga.

Att hobbylirarna ska skiljas från proffsen förr eller senare är självklart, ibland borde det till och med ske förr, men att Sjundeå Cupen inte är rätt forum för det borde väl ändå stå klart för alla.