Det ingick inte i Tommi Eviläs planer men lördagen blev i Berlin en vilodag för Finlands del. Efter att spjutkvartetten kastat sig in i söndagens final, som inleds kl. 17.20 finsk tid, är det bara att vänta på avslutningen. Den där de blåvita till slut ska uppfylla sitt mål på två medaljer och två poängplatser. Med Jukka Keskisalos åttondeplats i färskt minne innebär det här att spjutherrarna borde få till det med två medaljer och en poängplats.

I övrigt är det minsann inget fel på stämningen på stadion i dag. Utanför står de som inte köpt biljetter i tillräckligt god tid och försöker köpa en på svarta börsen men utan större framgång verkar det som.

Att förkorta VM med två dagar kunde kanske i bästa fall leda till högre publiksiffror också på vardagarna men med tanke på stämningen på Olympiastadion både i dag och senaste helg är helgfinalerna det sista arrangörerna ska avstå från.

Det är inte utan att man tänker tanken – hur långt kan en Tero Pitkämäki som ännu morgonen före kvalet har relativt hög feber kasta? Man kan inte annat än hoppas på att han direkt ska greja ett kvalkast som räcker och sedan få vila upp sig inför grande finale.

Det var inte bara bland finländare det gick ett sus när nyheten om Pitkämäki släpptes. Norrmännen, och något överraskande också svenskarna, var ivriga att komma över alla detaljer i fallet.

Och letterna förstås. De försökte se lämpligt deltagande ut med dålig framgång och berättade att deras landsmän på träningen på Olympiastadion kastat 90 meter. Så nu vet vi det.

Jag tar tillbaka allt jag just skrev om den tyska publiken. Vad spelar det för roll att en del av platserna gapar tomma då de som är på plats är tillräckligt många för att kväll efter kväll hojta de tyska idrottarna till guld.

För det känns som om det inte finns någon annan förklaring till det som hände på arenan både i tisdags och onsdags. Robert Harting var definitivt inte den diskuskastare som tippades vinna finalen. Men han vann, och blev den gladaste segraren i VM hittills. Jag lutar allt mera åt att Blanca Vlasic fixar höjdfinalen för ett tredje tyskt guld på lika många kvällar känns minst sagt otippat.

Både då Steffi Nerius vann spjutguldet i tisdags och när hon ett dygn senare får ta emot sin medalj finns det gott om lediga platser på stadionläktaren. Vädret blir inte bättre än så här och knappast de tyska framgångarna heller. Tills vidare är det endast Bolt som dragit fullt hus men det känns troligt att också torsdagens final i höjdhopp säljer slut då hemmahoppet Ariane Friedrich möter Blanca Vlasic.

På stadion är det snart dags för Frantz Krugers diskusfinal men det regn som finländaren mellan raderna efterlyste kan han glömma. Bakom hörnet väntar värmebölja med utlovade 33 grader.

Förresten, Andreas Thorkildsen såg grymt avslappnad ut i dag då han lade ut texten om spjuttävlingen. Insåg också att han och OS-deltagaren i Finnjolle, Tapio Nirkko, liknar varandra på pricken.

För er som inte redan visste det kan jag berätta: Bolt kommer att löpa världsrekord också på 200 meter på torsdagen. Inför försöksheaten klagade han på att han är trött men när man väl hunnit till kvartsfinalerna på tisdag kväll behövde han inte spara sitt joggande till de sista 50 meterna utan släppte av på takten redan halvvägs.

Det enda som saknas i mixen är Tyson Gay, som ju inte ställer upp på 200 meter på grund av en ömmande ljumske. Men jag betvivlar starkt att ens bristen på motstånd står emellan Bolt och hans n:te världsrekord.

Allt handlar om att känna sig själv och sin dagsform. På den punkten bommade Jelena Isinbajeva totalt. Att OS-ettan, VM-ettan och världsrekordhållaren blev utan guld är en sak men att hon blev helt utan medalj beror enbart på att hon trodde mera om sig själv än borde ha gjort den här måndagskvällen i Berlin.

Alla medtävlare valde att börja sin tävling redan på höjden 440. Men Isinbajeva, hon ville spara på krafterna och inledde finalen först på 475. Rev, höjde ribban till 480, och rev ytterligare två gånger. Inte undra på att hon inte kunde tro sina ögon när finalen förklarades avslutad och Anna Rogowska avgick med segern.

Isinbajeva har ju inte annars heller haft en likadan kanonsäsong som de senaste åren. Då är risker av gårdagets slag ännu större. Dessutom skvallrade ryskans uppenbarelse redan under uppvärmingen om att någonting var annorlunda då skärmmössan var ännu djupare nerdragen i pannan än vanligt och hon ännu mera inne i sin egen värld.

Publiken visste å sin sida inte heller hur de skulle hantera Isinbajevas fiasko. Överraskningar är visserligen roliga men VM:s största skräll bemöttes med en nästan chockad tystnad.

Nu, ett drygt dygn efter världsrekordet börjar gåshuden ha lagt sig. Men det är säkert bara för stunden för jag betvivlar inte för en sekund att Bolt-showen kommer att fortsätta på 200 meter.

Egentligen skulle jag ha bloggat efter de otroliga 9,58 sekunderna redan i går men kaoset kring stadion var fullständigt – på ett bra sätt. Publiken hängde kvar för att få en till skymt av världens snabbaste man, medan mannen i fråga själv visade de enda tecknen på att det fanns någon form av spänning som hade släppt då han mest satt och fnittrade under intervjuerna som följde på finalen.

Frågan man ställer sig efter att ha sett jamaicanen i går: hur fort kan det egentligen gå.

”Då det gäller mig är ingenting omöjligt”, blir BlixtBolts egna svar på den frågan.