Som sportjournalist samlar man på sig en himla massa ackrediteringslappar med sin nuna på. Själv brukar jag ha en förmåga att i regel se lite smådyster ut. ”Bister och mörk i ögonen som en Al Qaida-terrorist”, som min kära mor sa om bilden som jag gick runt med på bröstet under Peking-OS.

Men när jag nu var till Arenan och hämtade upp veckans NHL-ackreditering och samtidigt blev plåtad visar det sig att just den här gången fångades jag på bild med ett brett, lyckligt och småfånigt flin.
Passande. Jag tycker nämligen att det ska bli så himla himla kul med NHL i Finland att jag knappt hålls i byxorna.

För ett knappt år sedan satt jag högt uppe på piphyllan i United Center i Chicago och tyckte att det kändes stort att se alla Bulls mästerskapsvimplar i taket, på läktarna märka att det är hockeyboom i staden och på isen se Blackhawks unga garde valsa runt med Phoenix eller vem det nu var.
Och i våras satt jag på nätterna och tyckte det kändes stort när samma Hawks knockade ut Calgary och Vancouver så det bara sjöng om det och Fratellis ”Chelsea Dagger” av någon anledning blev hela Chicagos låt, som dånade ur hemmahögtalarna slutspelet igenom, speciellt efter förlängningssegern mot Detroit under västfinalen.

Och nu ska det laget spela seriematcher – i Finland! Ett av NHL:s fyra bästa lag – i Arenan! Toews, Kane, Sharp, Hossa, Campbell, Keith, Seabrook, Byfuglien och Versteeg – i Helsingfors! För två(!) riktiga matcher! Oh yes!

Säkert finns det nån finländsk surgubbe som under veckan kommer att försöka hitta något negativt i det här spektaklet också, men kom igen.

NHL är det hetaste det varit sedan Gretzkys dagar (på riktigt). Vårens slutspel var antagligen det bästa nånsin (på riktigt). Och när nästa säsong startar gör den det med matcher i Finland (på riktigt). Yes baburiba!