På torsdag är det dags för NHL att dela ut de årliga individuella troféerna. Suck.

Dels är de väldigt förutsägbara, precis som filmvärldens Oscars, dels baserar de sig på helt godtyckliga kriterier (om det var Finland skulle vi säga text-tv-kriteriet, d.v.s. mest statistik), dels riskerar de att verka väldigt löjliga efter slutspelet då omröstningen sker efter grundserien.

På riktigt, finns det en enda reporter eller coach som utan att näsan växer och öronen snurrar kan påstå sig följa alla de 30 lagen och se så många av deras matcher att den kan bedöma om Ryan Kesler är en bättre defensiv forward än Jonathan Toews? Eller om Shea Weber är en bättre back än Zdeno Chara? Eller, hellre, är någondera av ovannämnda bättre i sina respektiva områden än, säg, Brandon Sutter och Toni Lydman?

Nä, reportrarna och tränarna som väljer vinnarna baserar sina val på statistik, känsla och rykte. Bästa backen är den som gör flest poäng, såvida han har någorlunda hyfsad +/- – statistik.Bästa defensiva forwarden brukar vara en toppforward med hyfsat med poäng och bra +/-, fast det sistnämnda närmast betyder att liraren ifråga spelar i första eller andra femman i ett topplag. Riktiga defensiva forwards tvingas möta motståndarens toppfemmor varje kväll och det är sällan deras +/- ser vacker ut.

Sen det här med grundserie och slutspel. Vancouvers Alain Vigneault är en av finalisterna till Jack Adams Trophy som bästa tränare, men i slutspelet såg han långt ifrån ut att vara NHL:s bästa coach. Priset går ändå sannolikt till Pittsburghs Dan Bylsma, som lotsade Penguins till slutspel trots att superstjärnorna Sidney Crosby och Jevgenij Malkin var borta hela säsongen.

Daniel Sedin får sannolikt Hart Trophy, men med tanke på slutspelet är väl Ryan Kesler snarare Vancouvers MVP. Och efter hans slutspelsprestationer ser Roberto Luongo inte ut som NHL:s bästa målvakt värd Vezina Trophy.

Boston var klart bättre. Punkt.

Vancouver förtjänade inte att vinna Stanley Cup, och då hänvisar jag inte till att Alex Burrows bet Bostons Patrice Bergeron i fingret, att Raffi Torres obestraffad gristacklade Chicagos Brent Seabrook, att Aaron Rome däckade Bostons Nathan Horton eller att Vancouverspelarna kom med mer eller mindre genomtänkta uttalanden genom hela finalserien.De var bara sämre.

Bröderna Sedin var urusla i finalserien och förtjänar att bli hånade. De filmade mer än de producerade offensivt. Fem poäng sammanlagt på sju matcher. Värsta MVP-duon minsann. Den enda Vancouverspelaren som kan hålla huvudet högt är Ryan Kesler.

Bruins kunde med lite flyt ha vunnit någon av matcherna i Vancouver, men i Boston var Canucks helt utspelat. Sant att Boston hade lite turen på sin sida i game seven, men de var klart bättre rakt igenom.

Trist för Sami Salo, som var ungefär lika värdefull i försvaret som Jyrki Lumme i Canucks förra finaläventyr 1994. För vad som än händer spelar Salo inte i Canucks nästa år och det är mycket troligt att det här var enda chansen att vinna Stanley Cup under hans karriär.

Trist för Vancouverfansen, för det kan ta ytterligare 17 år innan Canucks spelar final nästa gång. Nu faller hela lagbygget samman.

Enligt Capgeeks.com har Canucks 13 spelare under kontrakt nästa år för sammanlagt 45,7 miljoner dollar. Lönetaket väntas ligga nånstans vid 61 miljoner dollar. Daniel och Henrik Sedin, Ryan Kesler och Roberto Luongo tar ensamma 19,5 miljoner dollar av utrymmet under lönetaket.

Bland de som saknar kontrakt finns: Kevin Bieksa, Christian Ehrhoff, Raffi Torres, Sami Salo. De är alla unrestricted free agents, vilket betyder att de kan teckna på för vilket lag som helst om de inte förlänger med Vancouver före 1 juli. Bland restricted free agents finns bland annat Yannik Hansen och Max Lapierre. Åtminstone Bieksa och Hansen ska ha påökt för att stanna – rejält.

Skulle kanske vara dags för Vancouver att se sig om efter en ny coach i stället för Alain Vigneault. Han stod helt tafatt när Bostons Claude Julien avväpnade Canucks offensiv och power play och ingrep inte när Vancouverspelarna ödade energi på helt onödiga saker som att hämnas uteblivna domarvisslingar.

Ett annat exempel på hur Vancouver förlorade tränardusten: Bostons 1-0 mål i game seven, strax efter en tv-timeout. Henrik Sedin viftas bort från tekningen, Daniel Sedin förlorar tekningen åt Patrice Bergeron, som en stund senare gör superviktiga 1-0. I slutet av perioden i andra änden av rinken sätter Claude Julien inte en, inte två, utan tre centrar på isen för att säkra en tekning i den egna försvarszonen.

Julien fick sitt lag att spela som en maskin, som inte saknade en eller två kuggar, såsom matchvinnaren  Nathan Horton eller Marc Savard. De jobbade tusen gånger hårdare än Vancouver, vann tvekamperna och gav inte Canucks något utrymme i mittzonen eller Bostons försvarszon.

Klicheer är klicheer just för att dom är sanna. Försvar vinner titlar.

Särskilt med en målvakt som Tim Thomas. Strålande rakt igenom. Roberto Luongo var fenomenal i de tre första matcherna i Vancouver, men usel i Boston och skänkte bort segern i game six. I game seven var han inte ensam skyldig till målen, men hjälpte inte heller sitt lag värst mycket.

Domarna: Totalt vedervärdiga. Helt usla i hela finalserien, men game seven var ett dåligt skämt. Domarna saknade helt en konsekvent linje. Lyckligtvis drabbade det bägge lagen lika mycket.

Först vill jag säga att jag inte fattar vad kollegan på HS snackar om när han i söndagens tidning skriver något om att hur tråkig kan en finalserie bli. NHL-finalerna har varit fartfyllda, fysiska, spännande – trots att de tidvis varit målfattiga. I början såg det ut att bli en lätt match för Canucks, men så blev det inte alls. Några reflektioner:

– Målvakterna. Om Canucks nyckelspelare är lika ineffektiva i resten av finalserien samtidigt som Tim Thomas fortsätter att briljera ligger han närmast till Conn Smythe Trophy – även om Vancouver tar hem Stanley Cup. Senast en spelare i det förlorande laget utsågs till slutspelets MVP var 1987 och Flyers Ron Hextall. Vinner Boston är trofén garanterat hans.

– Domarna har varit usla. Deras jobb har inte underlättats av att bägge lagens spelare gör sig skyldiga till att filma utvisningar åt motståndarna.

– Filmandet. Game five började med tre raka utvisningar för Vancouver och därpå en samtidig utvisning för en oskyldig Alex Burrows. Helt uppenbart att Canucksspelarna och Burrows i all synnerhet nu får betala

– Målet. Vill gärna upplysa nämnda kollega om att Maxim Lapierres mål som gjorde 1-0 inte var en lyckoträff, utan han serverades pucken via en utstuderad passning av Kevin Bieksa som grundade sig på att Tim Thomas kommer emot tio meter utanför målvaktsområdet.

– Ordkriget. Roberto Luongo hävdade självsäkert att han tagit målet i game five. Jag insåg inte att det var mitt jobb att måste pumpa luft i hans däck, svarade Thomas. Har inte knattelag sådana? Kevin Bieksas kommentar när han blev tillfrågad om Bruins jacka som går till lagets bästa spelare efter varje match. Rätt snabbt lärde sig de två klubbarna, i med hemstäder 5 000 km från varandra, som möts en gång i grundserien, att hata varandra.

– Bitandet. Öh, glöm det.

– Tips inför nästa match: Bruins vinner, fråga bara inte med vilka siffror, men Canucks tar Stanley Cup på hemmaplan.

Skönt att Boston lyckades vinna game 3 och göra NHL-finalerna till en matchserie. Framgångsreceptet var enkelt – spela rivig, aggressiv Bruinshockey.

Vancouver är fortfarande favorit, med hemmafavör och spelarmaterialet som talar för sig. Men åtminstone blir det lite spänning inför fortsättningen. Slutsiffrorna 8-1 säger inget, matchen var avgjord vid 3-0, och sedan började Canucks se fram emot nästa möte.

Kan inte låta bli att förundra mig över NHL:s linje när det gäller disciplinära åtgärder. Aaron Rome avstängs för resten av finalserien för sin tackling mot Nathan Horton, som fick sig en otäck smäll. Lyckligtvis klarade Horton sig med en hjärnskakning. Men i och för sig var det inget annat fel på Romes tackling än att den kom alldeles för sent, efter att Horton passat bort pucken.

När Vancouver mötte Chicago i första omgången av slutspelet däckade Raffi Torres Brent Seabrook med en betydligt fulare tackling. Men Seabrook blev inte skadad och Torres slapp avstängning.

Alex Burrows slapp bestraffning för att ha bitit Patrice Bergeron i game 1. En förbrytelse som gav Jarkko Ruutu två matchers avstängning för ett par år sedan.

Nå, Boston har också dragit nytta av Colin Campbells darriga linje. Som när Zdeno Chara slapp avstängning för mordförsöket på Montreals Max Pacioretty i grundserien.

I finalserien är det Colin Campbells underordnade Kris King och Mike Murphy som beslutar om disciplinära åtgärder, eftersom Colin Campbell är jävig på grund av att hans son Gregory Campbell lirar i Boston. Efter säsongen stiger Campbell åt sidan till fördel för Brendan Shanahan, under sin tid en power forward med klass och numera en respekterad röst i NHL-kretsar.Få se om det innebär en mer konsekvent linje.

Håller inte med Don Cherry om att det var den sämsta NHL-finalen någonsin hittills (Colorado-Florida 1996 överträffar det mesta) men årets uppgörelse mellan Boston och Vancouver ser ut att bli lite ensidig. Att förlora första matchen med 19 sekunder kvar att spela av ordinarie speltid kunde vara mentalt knäckande, om inte för det faktum att Canucks höll i matchen merparten av de 59.41 minuterna fram till dess.

Det var bara Tim Thomas som höll Bruins med i matchen så länge och som kan göra matchserien någorlunda tät. Bruins spel i numerärt överläge är uselt och det fungerar bara inte med Zdeno Chara parkerad framför målet. Iden med en storväxt back som skymmer målvakten är inte ny och inte alls dum, problemet är bara att Chara inte klarar jobbet. En lirare som står i målgården ska styra in puckar, inte väja för dem.

Det tycks bli stört omöjligt för Boston att lirka in puckar bakom Roberto Luongo. Ett förslag – börja kasta pucken mot mål från dödvinkel. Det fungerade flera gånger för Nashville.

Vancouver anfaller däremot med bred arsenal. Sedinarna kom i gång i serien mot San Jose och Ryan Kesler tycks inte låta bekomma sig av sin omtalade ljumsskada.

Canucks kan mycket väl svepa finalserien, om inte Boston lyckas vinna en match på hemmaplan. Det kommer igen att aktualisera diskussionen om hur mycket starkare västra konferensen är just nu jämfört med östra.

Det igen kommer att göra frågan om divisionsindelningen efter att Atlanta Thrashers flyttat till Winnipeg högintressant. Nästa säsong spelar Winnipeg fortfarande i sydöstra divisionen. Men rimligtvis kommer Winnipeg att förflyttas till västra konferensen, eftersom närmaste divisionsrivalen Washington ligger 2000 km bort och staden ligger i den centrala tidszonen en timme efter  sina konferensrivaler.

Detroit har i åratal velat flytta till den östra konferensen, eftersom staden ligger i den östra tidszonen och laget spelar största delen av sina matcher mot klubbar i den västra tidszonen. Det innebär att bortamatcherna till tv-tittarnas förtret sänds sent på kvällen i Detroit. Inte de långa flygresorna att förglömma.

En annan kandidat är Columbus Blue Jackets, som under de senaste åren vunnit mer än förlorat matcher mot lag i den östra konferensen. Columbus som bara en gång nått slutspel skulle dra stor nytta av att spela i den lättare östra konferensen.

Nashville är i samma situation som Columbus. Staden ligger i den centrala tidszonen, men geografiskt bara cirka 850 km från exempelvis Raleigh där Carolina Hurricanes spelar sina hemmamatcher.