Spelarna i HIFK och Jokerit bjöd på något alldeles extra i det som redan är en klassisk slutspelsserie.
Förutom att det spelades hockey av hög kvalitet där magiska individuella insatser bidrog till att det blev kollektivt starkt spel från båda lagen var kvartsfinalserien oerhört fysisk.
Det smällde rejält längs sargerna då både HIFK- och Jokeritspelare dundrade in i varandra med tyngd och kraft. Tacklingarna var stenhårda och spelarna i bägge lagen var tvungna att samla ihop klubbor från isen vid flera tillfällen efter att ha blivit överkörda.
På planen fanns det ingen som klagade. Tacklingarna var stentuffa – men helt rena. Inte en gång såg vi spelare ge några fula eftersläng med handske eller klubba efter en tackling. Spelarna tog emot tacklingarna, bet ihop och spelade vidare. Precis som man ska.
Ta Eetu Pöystis tackling på Antti-Jussi Niemi i den sjätte matchen. Pöysti kom med hög fart och krossade Niemi som flög i en halvvolt i isen. Allt för många gånger har spelare blivit liggande, medan motståndaren visats i duschen, för att sedan återvända efter ett mirakeltillfrisknande. Inte Niemi. Han steg upp, skakade av sig tacklingen och fortsatte spela. Det lyfter jag hatten för.
Och så var det i hela matchserien. En mer rakryggad hockey får vi vänta länge på har jag på känn.
Därför är det synd att två pajaser ska göra sitt för att förstöra den fins stämningen som rådde mellan spelarna. Jag talar naturligtvis om tränarna Kari Jalonen och Erkka Westerlund.
Jalonen inledde matchserien med att spy galla över hela Jokerit då han under presskonferensen inför slutspelet sade:
Det är två ganska olika lag som möts. De (Jokerit) har hämtat in en GM från NHL (Kekäläinen), tränare som vunnit sex mästerskap (Jortikka) byttes ut mot en internationellt marinerad och meriterad tränare (Westerlund), fysiktränaren blev förstacenter (Eaves), de hämtade in en toppspelare från NHL (Nokelainen), man köpte JYP:s skyttekung (Pihlman) och efter det ännu en världsmästarmålvakt (Lasak). Vi har byggt upp vårt lag från egna juniorer och de har under tre år vuxit sig till storspelare.
Efter den första matchen klagade han på domarna och beskyllde ligan för att behandla HIFK orättvist.
Westerlund var inte ett dugg bättre då han efter den tredje matchen och HIFK:s första seger kastade en vattenflaska mot domarna.
För att sedan kalla HIFK för ett kriminellt gäng som hans Jokerit måste möta trots att serien både varit städad och rejäl på planen.
Inte speciellt genomtänkt eller klokt.
Jalonen avslutade hela matchserien med att kalla Westerlund för en ”kärring”.
Ett kapitel för sig är Jokerits GM Kekäläinen som tycks vara så publicitetskåt att han efter varje match måste tränga sig in bland journalisterna då det är tid för spelar- och tränarintervjuer efter matcherna. Dessutom kostade hans ogenomtänkta kommentarer Jokerit 10000 euro och honom själv en del av trovärdigheten.
Men spelarna är förtjänta allt beröm de kan få och supportrarnas stående ovationer efter den sjunde matchen var för dem. Inte deras gnällande chefer.
